*
Jag kommer att tänka på när jag var fem år, på semester i ett varmt land.
Jag hade en blommig baddräkt och en rosa solhatt med en rosett. Med håret i två tofsar och en glass i handen gick jag och satte mig i sanden. Tittade på när en lite äldre tanig pojke byggde ett sandslott. Hans bruna hår gick ner i ögonen på honom hela tiden.
Efter en stund lade han märke till mig, han tittade på mig, på min glass som smälte och rann nerför min hand. Pojken sa att jag var äcklig, att tjejer inte fick sitta där och att jag var tvungen att gå.
Jag vände mig bort, såg snäckorna i sanden som jag hade plockat innan. Jag tog upp dem i handen, tittade på dem och sa sedan att om vi kunde vara vänner så kunde ha han få snäckorna. I min hand låg fem perfekt vita snäckor, som jag nu visade för pojken.
Han tittade på dem, sedan på mig igen, okej sa han, tog snäckorna och smyckade sitt slott. Sedan dess var vi bästa vänner.
Jag berättade för tusende gången om första gången vi träffades för Daniel. Han lyssnade tålmodigt.
För om jag tänkte på något annat så behövde jag i alla fall inte tänka på det han nyss sa. Han förstod, för han var ju den som kände mig bäst av alla. Trots att han hade ljugit för mig så älskar jag honom. Kanske mer än Pete. Fast det är på helt olika sätt.
Jo, jag älskar nog Daniel mer.
Jag hade en blommig baddräkt och en rosa solhatt med en rosett. Med håret i två tofsar och en glass i handen gick jag och satte mig i sanden. Tittade på när en lite äldre tanig pojke byggde ett sandslott. Hans bruna hår gick ner i ögonen på honom hela tiden.
Efter en stund lade han märke till mig, han tittade på mig, på min glass som smälte och rann nerför min hand. Pojken sa att jag var äcklig, att tjejer inte fick sitta där och att jag var tvungen att gå.
Jag vände mig bort, såg snäckorna i sanden som jag hade plockat innan. Jag tog upp dem i handen, tittade på dem och sa sedan att om vi kunde vara vänner så kunde ha han få snäckorna. I min hand låg fem perfekt vita snäckor, som jag nu visade för pojken.
Han tittade på dem, sedan på mig igen, okej sa han, tog snäckorna och smyckade sitt slott. Sedan dess var vi bästa vänner.
Jag berättade för tusende gången om första gången vi träffades för Daniel. Han lyssnade tålmodigt.
För om jag tänkte på något annat så behövde jag i alla fall inte tänka på det han nyss sa. Han förstod, för han var ju den som kände mig bäst av alla. Trots att han hade ljugit för mig så älskar jag honom. Kanske mer än Pete. Fast det är på helt olika sätt.
Jo, jag älskar nog Daniel mer.
Några månader tidigare
Jag och Pete sitter på restauranten. Belysningen är svag, dämpad för att allt ska se romantiskt och drömmande ut. Jag kan inte låta bli att le.
För första gången någonsin känner jag mig så lycklig att jag kan spricka. Lyckan bubblar inom mig, värmer mig.
Han tittar på mig, gnistrar, hans ögon lyser på något sätt. Som att han också är lycklig. Som att hans lycka också bubblar inom honom, värmer bröstet, kommer ut som skratt ur hans mun och lyser ut från ögonen. Hans vackra, mystiska ögon. Mörka som att de döljer något. Som brunnar som just nu lyser mot mig. Mot mig!
Han ställer sig upp och går och ställer sig bredvid mig. Räcker sin hand och frågar om jag vill dansa. Han vet redan svaret, behöver inte ens fråga. Vilket han redan vet, egentligen.
Jag studsar upp från stolen. Mina ögon skrek ja för länge sedan. Han lägger sin arm kring min midja. Håller mig hårt, bestämt som att visa att vi hör ihop. Som att säga till alla andra män att de inte ens ska försöka få mig. Jag skrattar så där pärlande som folk bara gör i tramsiga böcker. Lägger min hand på Petes axel.
Sedan dansar vi. Folk kommer och går från restauranten. Andra par dansar, byts ut, försvinner. Folk går hem. Ljusen brinner ut. Men vi dansar. Mina armar på hans axlar, runt hans nacke, i hans hår. Hans armar runt min midja, längs min rygg, stadigt. Ibland böjer han min rygg, allt är upp och ner, men jag vet att Pete håller mig. Han är stark. Jag skrattar.
Han drar upp mig igen, mina lockar slängs hit och dit. Han ler. Hans ögon lyser. Jag lägger mitt huvud på hans axel, mitt ansikte mot hans hals. Han luktar så gott. Jag älskar honom av hela mitt hjärta, och han älskar mig. Hans ögon lyser, det måste ju betyda att han älskar mig.
Dansgolvet är tomt, vi är ensamma. Vi borde gå. Hans ögon lyser. Älskar han mig?
Han måste ju älska mig.
För första gången någonsin känner jag mig så lycklig att jag kan spricka. Lyckan bubblar inom mig, värmer mig.
Han tittar på mig, gnistrar, hans ögon lyser på något sätt. Som att han också är lycklig. Som att hans lycka också bubblar inom honom, värmer bröstet, kommer ut som skratt ur hans mun och lyser ut från ögonen. Hans vackra, mystiska ögon. Mörka som att de döljer något. Som brunnar som just nu lyser mot mig. Mot mig!
Han ställer sig upp och går och ställer sig bredvid mig. Räcker sin hand och frågar om jag vill dansa. Han vet redan svaret, behöver inte ens fråga. Vilket han redan vet, egentligen.
Jag studsar upp från stolen. Mina ögon skrek ja för länge sedan. Han lägger sin arm kring min midja. Håller mig hårt, bestämt som att visa att vi hör ihop. Som att säga till alla andra män att de inte ens ska försöka få mig. Jag skrattar så där pärlande som folk bara gör i tramsiga böcker. Lägger min hand på Petes axel.
Sedan dansar vi. Folk kommer och går från restauranten. Andra par dansar, byts ut, försvinner. Folk går hem. Ljusen brinner ut. Men vi dansar. Mina armar på hans axlar, runt hans nacke, i hans hår. Hans armar runt min midja, längs min rygg, stadigt. Ibland böjer han min rygg, allt är upp och ner, men jag vet att Pete håller mig. Han är stark. Jag skrattar.
Han drar upp mig igen, mina lockar slängs hit och dit. Han ler. Hans ögon lyser. Jag lägger mitt huvud på hans axel, mitt ansikte mot hans hals. Han luktar så gott. Jag älskar honom av hela mitt hjärta, och han älskar mig. Hans ögon lyser, det måste ju betyda att han älskar mig.
Dansgolvet är tomt, vi är ensamma. Vi borde gå. Hans ögon lyser. Älskar han mig?
Han måste ju älska mig.
Måndagen 24/11 17.34
Snön yr omkring mig. Snö överallt. Så kallt.
Jag går tvärs över parkeringen, och som jag gör ibland kommer jag på att jag hoppas att någon ska komma just då och köra på mig. Vad som helst.
Jag önskar ibland att jag ska göra illa mig, någonting ordentligt men ändå något som kan lagas.
Jag önskar att något hemskt ska hända mig.
Det är inte för att jag vill dö. Det är för att jag vill leva.
Jag går tvärs över parkeringen, och som jag gör ibland kommer jag på att jag hoppas att någon ska komma just då och köra på mig. Vad som helst.
Jag önskar ibland att jag ska göra illa mig, någonting ordentligt men ändå något som kan lagas.
Jag önskar att något hemskt ska hända mig.
Det är inte för att jag vill dö. Det är för att jag vill leva.
Observera
De beiga, bleka blommorna snirklar sig upp mot taket.
Om man ser dem skulle man kunna tycka att de ser sjuka ut, vissna, mot den bruna bakgrunden.
Du kanske inte skulle lägga märke till att bladen på stammen bär en viss bronsaktig nyans, i rätt ljus.
Och om jag har haft taklampan tänd innan jag går och lägger mig lyser stjärnorna i taket extra mycket.
Men lampan är oftast släckt vilket gör stjärnorna bleka och ledsna.
Som döende eldflugor slocknar de en och en.
Trots att ljuset klamrar sig fast så länge som möjligt, så tar allt ljus slut någon gång.
Som tur är kommer det nytt ljus hela tiden.
Friskt, mjukt ljus.
Byrålådorna är halvöppna och byrån ser ut som om den har spytt.
Rena och smutsiga kläder flyter ut på den dammiga standardtråkiga plastmattan till golv.
Några flyttlådor är fortfarande oöppna, och de kommer de att förbli.
I bokhyllan står allt möjligt i dammet, från böcker om krig och elände till parfym till en prydnadsdrake.
Om man ser dem skulle man kunna tycka att de ser sjuka ut, vissna, mot den bruna bakgrunden.
Du kanske inte skulle lägga märke till att bladen på stammen bär en viss bronsaktig nyans, i rätt ljus.
Och om jag har haft taklampan tänd innan jag går och lägger mig lyser stjärnorna i taket extra mycket.
Men lampan är oftast släckt vilket gör stjärnorna bleka och ledsna.
Som döende eldflugor slocknar de en och en.
Trots att ljuset klamrar sig fast så länge som möjligt, så tar allt ljus slut någon gång.
Som tur är kommer det nytt ljus hela tiden.
Friskt, mjukt ljus.
Byrålådorna är halvöppna och byrån ser ut som om den har spytt.
Rena och smutsiga kläder flyter ut på den dammiga standardtråkiga plastmattan till golv.
Några flyttlådor är fortfarande oöppna, och de kommer de att förbli.
I bokhyllan står allt möjligt i dammet, från böcker om krig och elände till parfym till en prydnadsdrake.
Min inre scen
Det är som att mitt liv är en pjäs, och ni är alla statister i en scen, viktiga för scenen men inga biroller som består.
Jag kanske är en känslig person, men för varje statist som lämnar scenen fälls en tår.
Jag älskar alla i min pjäs, ni är en del av mig, en del av mitt mästerverk. Trots att ni har egna mästerverk, där jag bara är en statist.
Jag älskar er för att ni är en del av mig, och för det kommer ni alltid att leva kvar i min själs undervärld av mirakel. Där har ni alla var sitt eget ställe, där ni passar in. Eller där min bild av er passar in. Så nu gråter min själ, för scenen är snart slut, och eran roll är över.
Jag kanske är en känslig person, men för varje statist som lämnar scenen fälls en tår.
Jag älskar alla i min pjäs, ni är en del av mig, en del av mitt mästerverk. Trots att ni har egna mästerverk, där jag bara är en statist.
Jag älskar er för att ni är en del av mig, och för det kommer ni alltid att leva kvar i min själs undervärld av mirakel. Där har ni alla var sitt eget ställe, där ni passar in. Eller där min bild av er passar in. Så nu gråter min själ, för scenen är snart slut, och eran roll är över.
Ar i Indien, har inga prickar Sorry...
Daniel satt och tittade ut, han undvek att se i henne i ogonen. Han visste att han hade svikit henne. Det fanns en enorm logn mellan dem och hon visste inte nagot. Han var val medveten om att han var tvungen att beratta det.
Han satt med kaffekoppen i handerna. Handerna slots hart kring koppen, for att det inte skulle skaka.
Hon sa inget, men han horde hur hon andades, den varma luften som spreds i rummet. Med en snabb rorelse snurrade Daniel runt, tog ett djupt andetag och sa det, utan att tanka.
Hennes ogon fylldes forst med tarar. Sedan borjade hon skratta hysteriskt i ett gladjelost skratt som ekade i rummet.
Han bara tittade pa henne med milda men sorgsna ogon.
Hon tystnade, vande sig om och satte sig sedan forsiktigt ned med ryggen mot koksluckorna. Tittade rakt fram och vande sig sedan mot Daniel och sa "Det ar sant, eller hur?" log ett ledset leende medan tararna rullade ner for kinderna.
Han satt med kaffekoppen i handerna. Handerna slots hart kring koppen, for att det inte skulle skaka.
Hon sa inget, men han horde hur hon andades, den varma luften som spreds i rummet. Med en snabb rorelse snurrade Daniel runt, tog ett djupt andetag och sa det, utan att tanka.
Hennes ogon fylldes forst med tarar. Sedan borjade hon skratta hysteriskt i ett gladjelost skratt som ekade i rummet.
Han bara tittade pa henne med milda men sorgsna ogon.
Hon tystnade, vande sig om och satte sig sedan forsiktigt ned med ryggen mot koksluckorna. Tittade rakt fram och vande sig sedan mot Daniel och sa "Det ar sant, eller hur?" log ett ledset leende medan tararna rullade ner for kinderna.
Bottennapp
Varmvattnet bubblar frenetiskt i köksfönstret och Daniel som sitter på det lilla bordet framför fönstret sliter åt sig kannan och häller upp det ångande vattnet i en stor kopp. Han blandar ut sitt kaffe, samtidigt som han har munnen full med kakor. Han kände sig alltid som hemma och hade inga som helst problem med att stöka till i mitt hem. Samtidigt som han tittar på mig svänger han med kannan som att fråga mig om jag också vill ha kaffe. Jag står fortfarande med mitt hår i ena handen och skakar på huvudet, luktar lite mer på mitt hår, och mår lite illa.
Jag kommer på att hela poängen med gårdagen var att Daniel äntligen skulle träffa en kille som var typ Mannen, med stort M. Inte för mitt liv kan jag komma ihåg om jag träffade Mannen, jag kommer inte ihåg så mycket överhuvudtaget.
Daniel hade tagit oss till något litet hak i en annan del av staden, som spelade urdålig musik på högsta volym. Inne på toaletten var det lysrör som spred sitt hysteriska sken, och äckligare ljus kan man ju försöka hitta.
När jag kommit tillbaka från toaletten stod två drinkar på bardisken, en till mig och en till Daniel, Mannen och hans kompis var lite sena. Redan innan vi kom till det sunkiga haket hade vi delat på en flaska rött vin, och efter det blir alla minnen suddiga. Någon kille som satt bredvid mig som bjöd på en drink, log ett sliskigt leende och pratade på ett annat språk. Det hade stört mig något otroligt att han vägrade prata så att jag förstod, så jag hade säkert en konversation med honom i kanske en halvtimme trots att ingen av oss fattade något den andra sade. När jag tillslut gav upp mina försök att fatta killen, vände jag mig om för att berätta för Daniel vilket freak det satt bredvid mig. På andra sidan var det bara luft, och jag ramlade ner från den höga stolen för att leta upp Daniel. Någonstans där försvann minnet.
Det enda jag minns efter det var att Daniel presenterade mig för världens bottennapp, samma som hamnade i min säng av någon outgrundlig anledning.
Kaksmulorna bredde ut sig över hela golvet, bordet, fönsterbrädet och hela Daniels ansikte, han hade sina stora kängor på min fina köksstol och trots att han egentligen såg himla rolig ut kunde jag bara titta på honom med ett svagt leende. För att även om han kunde vara jobbig, så fanns han alltid där och nu tittade han så intensivt ut genom fönsterrutan så jag kunde bara le och tänka på hur mycket jag faktiskt älskade honom, han var min bästa vän, min klippa och allt annat fjantigt och klichéaktigt.
Jag kommer på att hela poängen med gårdagen var att Daniel äntligen skulle träffa en kille som var typ Mannen, med stort M. Inte för mitt liv kan jag komma ihåg om jag träffade Mannen, jag kommer inte ihåg så mycket överhuvudtaget.
Daniel hade tagit oss till något litet hak i en annan del av staden, som spelade urdålig musik på högsta volym. Inne på toaletten var det lysrör som spred sitt hysteriska sken, och äckligare ljus kan man ju försöka hitta.
När jag kommit tillbaka från toaletten stod två drinkar på bardisken, en till mig och en till Daniel, Mannen och hans kompis var lite sena. Redan innan vi kom till det sunkiga haket hade vi delat på en flaska rött vin, och efter det blir alla minnen suddiga. Någon kille som satt bredvid mig som bjöd på en drink, log ett sliskigt leende och pratade på ett annat språk. Det hade stört mig något otroligt att han vägrade prata så att jag förstod, så jag hade säkert en konversation med honom i kanske en halvtimme trots att ingen av oss fattade något den andra sade. När jag tillslut gav upp mina försök att fatta killen, vände jag mig om för att berätta för Daniel vilket freak det satt bredvid mig. På andra sidan var det bara luft, och jag ramlade ner från den höga stolen för att leta upp Daniel. Någonstans där försvann minnet.
Det enda jag minns efter det var att Daniel presenterade mig för världens bottennapp, samma som hamnade i min säng av någon outgrundlig anledning.
Kaksmulorna bredde ut sig över hela golvet, bordet, fönsterbrädet och hela Daniels ansikte, han hade sina stora kängor på min fina köksstol och trots att han egentligen såg himla rolig ut kunde jag bara titta på honom med ett svagt leende. För att även om han kunde vara jobbig, så fanns han alltid där och nu tittade han så intensivt ut genom fönsterrutan så jag kunde bara le och tänka på hur mycket jag faktiskt älskade honom, han var min bästa vän, min klippa och allt annat fjantigt och klichéaktigt.
Borta bra men Hemma bäst
I övermorgon åker jag bort. I två veckor ska jag få vara i Indien, vilket ju är helt fantastiskt. Men ändå sitter jag här och är nervös.
Det finns tusen anledningar för mig att vilja stanna hemma, alla så otroligt fåniga. För hur många gånger får man en chans att åka till ett land som Indien?
Jag är lite nervös för att senaste gången jag åkte iväg till ett annat land, blev det inte särskilt bra.
Dessutom kommer jag sakna alla mina vänner så otroligt mycket. Jag kanske blir utråkad, fast å andra sidan så har jag ingen aning.
Sverige, ett land som jag tycker är ofantligt tråkigt, samtidigt som jag älskar det så mycket så att jag kan dö. Jag kommer sakna det nu i två veckor, eller åtminstone skulle jag säkert kunna hoppa ut ur flygplanet och slänga mig på marken för att visa hur mycket jag har saknat det när jag kommer hem.
Det finns tusen anledningar för mig att vilja stanna hemma, alla så otroligt fåniga. För hur många gånger får man en chans att åka till ett land som Indien?
Jag är lite nervös för att senaste gången jag åkte iväg till ett annat land, blev det inte särskilt bra.
Dessutom kommer jag sakna alla mina vänner så otroligt mycket. Jag kanske blir utråkad, fast å andra sidan så har jag ingen aning.
Sverige, ett land som jag tycker är ofantligt tråkigt, samtidigt som jag älskar det så mycket så att jag kan dö. Jag kommer sakna det nu i två veckor, eller åtminstone skulle jag säkert kunna hoppa ut ur flygplanet och slänga mig på marken för att visa hur mycket jag har saknat det när jag kommer hem.
En gång för länge sedan
Jag känner en kille som alltid fått vara en syndabock. Det gör mig ledsen att han alltid fick skäll för allt, trots att det ofta inte var hans eget fel. Han var kanske väldigt bråkig, men när man var ensam med honom var han hur snäll som helst.
En gång skulle vi vara ute och leka, jag klättrade på en slags klätterställning, jag ramlade och tappade andan. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kunde inte göra något. Jag satt och ansträngde mig otroligt för att försöka andas. Men på vad som känns som några sekunder lyckades han hämta en vuxen som hjälpte mig.
Jag undrar om han någonsin fått veta hur viktig han är, vilka bra saker han gör, och inte bara som exemplet ovan, utan för att han egentligen är en väldigt bra person.
En gång skulle vi vara ute och leka, jag klättrade på en slags klätterställning, jag ramlade och tappade andan. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kunde inte göra något. Jag satt och ansträngde mig otroligt för att försöka andas. Men på vad som känns som några sekunder lyckades han hämta en vuxen som hjälpte mig.
Jag undrar om han någonsin fått veta hur viktig han är, vilka bra saker han gör, och inte bara som exemplet ovan, utan för att han egentligen är en väldigt bra person.
Fader tid
Alla visa män har alltid sagt det, något alla redan vet om, den största klichén att säga.
Men... tiden går så fasligt snabbt. Om mindre än två veckor är jag i Indien, och om lite mer än en månad är det jul. Tiden går så snabbt, nyss var det ju sommar, eller snarare nyss tänkte jag att hmm... det regnar idag, men imorgon blir det nog sol igen. Solen försvann dock typ för evigt, kylan kom, löven föll, mörkret sänker sig.
Tiden går ju så snabbt. En sån kliché att säga, men ack så sant!
Men... tiden går så fasligt snabbt. Om mindre än två veckor är jag i Indien, och om lite mer än en månad är det jul. Tiden går så snabbt, nyss var det ju sommar, eller snarare nyss tänkte jag att hmm... det regnar idag, men imorgon blir det nog sol igen. Solen försvann dock typ för evigt, kylan kom, löven föll, mörkret sänker sig.
Tiden går ju så snabbt. En sån kliché att säga, men ack så sant!
Fiskardo
Pappa
Du väntar på respekt.
Jag väntar på förlåt.
Du var inte med mig när jag tog mina första steg. Du var inte med mig när jag skrattade för första gången. Du såg inte när jag hade min första dansuppvisning.
Det var därför jag satt på bussen och berättade för alla som ville lyssna om vilken pappa jag hade, allt han hade byggt (vilket var allt jag såg). Jag fick hitta på, du var ju aldrig där. Jag visste inte vem du var, så jag fick låtsas att jag visste.
Det är kanske därför jag har bra fantasi. Så du gav mig något, du gav mig en chans att utveckla min fantasi. Eller jag kanske hade haft bra fantasi ändå, men det kan ingen veta.
Om du bara säger förlåt. Jag skulle förlåta dig, för allt. Då skulle jag kanske kunna respektera dig, för att du åtminstone är man nog att säga förlåt.
Om du bara kunde säga förlåt.
Jag väntar på förlåt.
Du var inte med mig när jag tog mina första steg. Du var inte med mig när jag skrattade för första gången. Du såg inte när jag hade min första dansuppvisning.
Det var därför jag satt på bussen och berättade för alla som ville lyssna om vilken pappa jag hade, allt han hade byggt (vilket var allt jag såg). Jag fick hitta på, du var ju aldrig där. Jag visste inte vem du var, så jag fick låtsas att jag visste.
Det är kanske därför jag har bra fantasi. Så du gav mig något, du gav mig en chans att utveckla min fantasi. Eller jag kanske hade haft bra fantasi ändå, men det kan ingen veta.
Om du bara säger förlåt. Jag skulle förlåta dig, för allt. Då skulle jag kanske kunna respektera dig, för att du åtminstone är man nog att säga förlåt.
Om du bara kunde säga förlåt.
Fars dag
suger...
Lycka är gratis
Om det finns något jag verkligen inte uppskattar så är det människor vars liv styrs av pengar.
Personer som inte kan göra tusentals saker för att "de ju inte har några pengar".
Anledningen till att jag inte tycker om dessa kvalitéer hos människor är att det är så begränsande.
Det är så fruktansvärt trångsynt och bara en dålig ursäkt för att man inte vågar göra vissa saker.
Alla saker som är viktigast här i livet, alla saker som gör folk lyckliga har sällan något med pengar att göra.
För man kan inte sätta ett pris på vänskap, kärlek eller bara något så simpelt som att skratta.
Personer som inte kan göra tusentals saker för att "de ju inte har några pengar".
Anledningen till att jag inte tycker om dessa kvalitéer hos människor är att det är så begränsande.
Det är så fruktansvärt trångsynt och bara en dålig ursäkt för att man inte vågar göra vissa saker.
Alla saker som är viktigast här i livet, alla saker som gör folk lyckliga har sällan något med pengar att göra.
För man kan inte sätta ett pris på vänskap, kärlek eller bara något så simpelt som att skratta.
Så billigt
Känslan av att jag borde kliva upp får mig att vakna till, samtidigt som ögonen säger något helt annat. Hans kyssar i min nacke, får min kropp att stelna. Jag vill inte att han ska göra så, det är inte Pete. Trots desperata försök att komma på främlingens namn inser jag bara att jag är totalt värdelös och äckligt billig. Hans händer mot min kropp, jag försöker diskret få bort dem men han fattar inte. Tillslut har jag samlat tillräckligt med mod för att våga mig upp ur sängen och jag skyndar in till badrummet och låser snabbt. Jag går på toaletten samtidigt som jag granskar kvinnan i spegeln. Mascaran och eyelinern har förvånansvärt nog inte smetats ut något särskilt, däremot har pudret för länge sen försvunnit och huden ser gammal och sliten ut, med stora påsar under ögonen och en bleknad som hos en död. Jag tvättar händerna med lite för varmt vatten och torkar dem med handduken sedan låter jag händerna röra sig långsamt över ansiktet som om jag kanske med detta skulle lyckas få tillbaka hudens vanliga lyster. Jag tar ett djupt andetag innan jag låser upp dörren, och ytterligare ett andetag innan handen trycker ner handtaget och dörren öppnar sig.
Mobilen ligger fortfarande i handväskan, med tre missade samtal och två sms, det ena smset var från Pete, resten var från Daniel. Glömde visst att jag skulle ringa honom.
Väl inne i badrummet igen, nu utrustad med mobilen där Daniels nummer lyser på den lilla skärmen. Ett knapptryck och toner kommer fram, efter tre toner hörs Daniels raspiga röst. Jag berättar om mannen som han raggat upp åt mig nu låg i min säng, om hur den okände är så totalt oönskad i mitt hem. Tillslut lovar Daniel att vara här inom fem, max tio, minuter. När vi väl har lagt på blir det så fruktansvärt tyst igen, sådär så att man hör folk andas, känner sin egen puls.
Efter sju ödesdigra minuter skriker äntligen min ringklocka, med snabba steg och ett snabbt vridande i låset flyger dörren upp, där min evige räddare i nöden står. Daniel går rakt förbi mig, och går direkt till den okände mannen i sängen, skakar om honom ordentligt och slänger hans jacka på sängen och säger att det är dags för honom att gå hem. Nu.
Ytterligare några hemska minuter till och främlingen är ute ur mitt hem och liv. Daniel kommer nu fram och ger mig en kram och håller mig hårt. Samtidigt som han håller om mig säger han att mitt hår luktar äckligt, som den där vidriga personen som ockuperat halva min säng. Samtidigt är Daniel väl medveten om att det var han som hade gått över till mannens bord, och presenterade mig i hopp om att jag skulle glömma Pete. Han släpper taget om mig och går till skafferiet för att leta efter kakor, samtidigt som jag försöker lukta på mitt hår. Mitt hår luktar billigt, så passande.
Mobilen ligger fortfarande i handväskan, med tre missade samtal och två sms, det ena smset var från Pete, resten var från Daniel. Glömde visst att jag skulle ringa honom.
Väl inne i badrummet igen, nu utrustad med mobilen där Daniels nummer lyser på den lilla skärmen. Ett knapptryck och toner kommer fram, efter tre toner hörs Daniels raspiga röst. Jag berättar om mannen som han raggat upp åt mig nu låg i min säng, om hur den okände är så totalt oönskad i mitt hem. Tillslut lovar Daniel att vara här inom fem, max tio, minuter. När vi väl har lagt på blir det så fruktansvärt tyst igen, sådär så att man hör folk andas, känner sin egen puls.
Efter sju ödesdigra minuter skriker äntligen min ringklocka, med snabba steg och ett snabbt vridande i låset flyger dörren upp, där min evige räddare i nöden står. Daniel går rakt förbi mig, och går direkt till den okände mannen i sängen, skakar om honom ordentligt och slänger hans jacka på sängen och säger att det är dags för honom att gå hem. Nu.
Ytterligare några hemska minuter till och främlingen är ute ur mitt hem och liv. Daniel kommer nu fram och ger mig en kram och håller mig hårt. Samtidigt som han håller om mig säger han att mitt hår luktar äckligt, som den där vidriga personen som ockuperat halva min säng. Samtidigt är Daniel väl medveten om att det var han som hade gått över till mannens bord, och presenterade mig i hopp om att jag skulle glömma Pete. Han släpper taget om mig och går till skafferiet för att leta efter kakor, samtidigt som jag försöker lukta på mitt hår. Mitt hår luktar billigt, så passande.
Några månader tidigare
Att det hade börjat regna ute märkte jag inte ens när jag rusade hem, att bilarna väjde och nästan krockade för att jag utgjorde ett störningsmoment slog aldrig min tanke. Vi skulle träffas senare på kvällen, jag visste att vi var tvungna att hålla det hemligt, men om jag fick träffa honom så var det ändå okej. Det var inte som att det var första gången vi skulle ut och äta, även om vi fick gå de ställen som var långt härifrån, för att de andra inte skulle märka något.
Det hade varit soligt hela förmiddagen, men som vanligt på sensommaren kom lågtrycket på eftermiddagen vilket skapade blixtrar, regn och åskan. När jag kom innanför dörren slängde jag ifrån mig mina grejer och plockade fram den fantastiska svarta klänningen som jag visste skulle sitta perfekt. Klänningen hade aldrig svikit mig innan, den kunde alltså omöjligen svika mig nu. Pete måste se mig när jag är som vackrast annars kommer han inte vilja träffa mig mer, jag var mer eller mindre tvungen att ha den utsökta svarta klänningen. Den hängde på galgen som jag lämnat den på, den hade precis kemtvättats och tittade på mig förväntansfullt.
Efter en snabb dusch spenderade jag en längre tid med att rengöra ansiktet, smörja in mig med hudkrämen och sedan omsorgsfullt sminka mig på nytt. Eyelinern ramade in mina kattgröna ögon och det röda läppstiftet gjorde att mina läppar såg oemotståndliga. Jag tog på mig den svarta kreationen och med nyrakade ben lena som kaschmir stoppade jag mina nätta fötter i ett par mörkröda högklackade skor med en klack av trä och tyg av silke. Jag tittade på mig själv i spegeln, det bruna hårsvallet behövde verkligen klippas, det räckte snart ner till midjan. Den där ena hårlocken som aldrig ville ligga som de andra, stod som vanligt bångstyrig ut mot himlen, efter några minuters kamp såg den någorlunda presentabel ut. Med den silvriga handväskan i ena handen och en sjal i den andra drog jag igen dörren med en smäll, låste och flög nerför trapporna.
Utanför entrédörrarna stod taxin redan på plats och jag öppnade dörren och klev in, det var alltid samma chaufför, Miguel. Det börjar bli höst, jag känner kylan men jag låtsas inte om det. Bilen började rulla nerför gatan, som kantades av lindarna som var alldeles gröna och lummiga, som sträckte sig ända upp till den gråa himlen. Men jag kunde bara se de mäktiga träden, att det regnade och mullrade hade jag fortfarande inte upptäckt. Stora byggnader kom och försvann, uppfixade butiksfönster gled förbi och människor som duckade för regnet kröp längs väggarna. Det enda jag kunde tänka på var Pete och att vi äntligen skulle träffas igen, även om jag såg honom senast imorse så är det inte samma sak för nu behöver vi inte låtsas. Nu kan vi äntligen visa våra rätta ansikten för varandra.
De gråa molnen har försvunnit lite nu när jag är i den andra delen av staden, men det är ändå inte särskilt ljust ute. När Miguel äntligen bromsar in och släpper av mig står Pete och väntar på mig i den där härliga svarta rocken som han alltid brukar ha. Den där rocken som får honom att se så stark ut, att se ut som den man han verkligen är och den luktar som honom. Jag har alltid älskat mäns parfymer vilket gör att nu när jag går fram och trycker mig in i hans famn och känner doften av hans parfym känner jag mig så fruktansvärt lycklig. Så lycklig så att det gör ont i hela kroppen, och att jag hoppas att vi inte behöver göra något annat än att stå där. Kylan försöker bita sig fast i mig men Petes värme är så nära och påtaglig att kylan inte har någon chans.
Det gör så ont att stå där, samtidigt som jag aldrig har varit lyckligare.
Det hade varit soligt hela förmiddagen, men som vanligt på sensommaren kom lågtrycket på eftermiddagen vilket skapade blixtrar, regn och åskan. När jag kom innanför dörren slängde jag ifrån mig mina grejer och plockade fram den fantastiska svarta klänningen som jag visste skulle sitta perfekt. Klänningen hade aldrig svikit mig innan, den kunde alltså omöjligen svika mig nu. Pete måste se mig när jag är som vackrast annars kommer han inte vilja träffa mig mer, jag var mer eller mindre tvungen att ha den utsökta svarta klänningen. Den hängde på galgen som jag lämnat den på, den hade precis kemtvättats och tittade på mig förväntansfullt.
Efter en snabb dusch spenderade jag en längre tid med att rengöra ansiktet, smörja in mig med hudkrämen och sedan omsorgsfullt sminka mig på nytt. Eyelinern ramade in mina kattgröna ögon och det röda läppstiftet gjorde att mina läppar såg oemotståndliga. Jag tog på mig den svarta kreationen och med nyrakade ben lena som kaschmir stoppade jag mina nätta fötter i ett par mörkröda högklackade skor med en klack av trä och tyg av silke. Jag tittade på mig själv i spegeln, det bruna hårsvallet behövde verkligen klippas, det räckte snart ner till midjan. Den där ena hårlocken som aldrig ville ligga som de andra, stod som vanligt bångstyrig ut mot himlen, efter några minuters kamp såg den någorlunda presentabel ut. Med den silvriga handväskan i ena handen och en sjal i den andra drog jag igen dörren med en smäll, låste och flög nerför trapporna.
Utanför entrédörrarna stod taxin redan på plats och jag öppnade dörren och klev in, det var alltid samma chaufför, Miguel. Det börjar bli höst, jag känner kylan men jag låtsas inte om det. Bilen började rulla nerför gatan, som kantades av lindarna som var alldeles gröna och lummiga, som sträckte sig ända upp till den gråa himlen. Men jag kunde bara se de mäktiga träden, att det regnade och mullrade hade jag fortfarande inte upptäckt. Stora byggnader kom och försvann, uppfixade butiksfönster gled förbi och människor som duckade för regnet kröp längs väggarna. Det enda jag kunde tänka på var Pete och att vi äntligen skulle träffas igen, även om jag såg honom senast imorse så är det inte samma sak för nu behöver vi inte låtsas. Nu kan vi äntligen visa våra rätta ansikten för varandra.
De gråa molnen har försvunnit lite nu när jag är i den andra delen av staden, men det är ändå inte särskilt ljust ute. När Miguel äntligen bromsar in och släpper av mig står Pete och väntar på mig i den där härliga svarta rocken som han alltid brukar ha. Den där rocken som får honom att se så stark ut, att se ut som den man han verkligen är och den luktar som honom. Jag har alltid älskat mäns parfymer vilket gör att nu när jag går fram och trycker mig in i hans famn och känner doften av hans parfym känner jag mig så fruktansvärt lycklig. Så lycklig så att det gör ont i hela kroppen, och att jag hoppas att vi inte behöver göra något annat än att stå där. Kylan försöker bita sig fast i mig men Petes värme är så nära och påtaglig att kylan inte har någon chans.
Det gör så ont att stå där, samtidigt som jag aldrig har varit lyckligare.
Amelie Poulain
Första gången jag såg filmen om Amelie, såg jag den bara för hon hette samma sak som mig. Nu flera år senare har jag sett den igen, och för det första insett hur fantastisk den är. Det jag också har insett är att det finns fler likheter, förutom det där att vi delar namn. Hon jämförs med en flicka i en målning, flickan ser inte ut att höra ihop med resten, lite isolerad som att hon är någon annanstans men ändå inte.
Jag kanske är sådan, en person som är där fast ändå inte riktigt. Någon gång kanske jag blir en närvarande person, eller så blir jag inte det. Det kanske egentligen är så att alla känner såhär, men ingen säger det. Folk kanske är rädda för att uttala att man känner sig ensam ibland även när det är folk omkring, för om man säger orden så kanske de får en mening.
Drömmen
Det enorma gråa betonghuset står fortfarande där, lika mäktigt och obehagligt som vanligt. Rädslan kryper omkring i den minimala lägenheten, som inte ens har en kokvrå utan bara ett kylskåp. Lägenheten med det minimala duschrummet ligger i ett litet lägenhetskomplex, som står mitt emot den väldiga betongkolossen. Lägenheterna darrar i den väldige gigantens närvaro. Själv sitter jag här i den dammgrå lägenheten. Helt apatiskt tittar jag ut genom fönstret, förgäves försöker jag se honom, bara jag får se att han är där ute och går så kommer allt bli bra, försöker jag intala mig själv. Det trots att jag vet så väl att det inte blir bättre, att jag inte borde stå här. Men han bor på samma ställe som förut, hans liv kanske inte förändrades på samma sätt som mitt gjorde.
Daniel sitter på sängen, han frågar hur det var nu igen, om det var pappan, eller brodern till barnen jag passade. Jag kommer inte ens ihåg längre.
Jag står fortfarande med ansiktet upptryckt mot den kalla fönsterrutan, och försöker frenetiskt söka igenom alla män som kommer till och lämnar den enorma gråa klumpen på andra sidan gatan. Huset är nästan så nära så att jag kan se människor i den andra byggnaden. Fem våningar ner ser jag honom, äntligen, hans svarta rock som alltid brukade ha, som doftade som honom. Han tittar upp mot mitt fönster, som att han skulle ha känt min närvaro, samtidigt inser jag att jag praktiskt taget stirrar ner på honom, så jag slänger mig ner på golvet, och trycker min rygg mot elementet.
Daniel tittar på mig, med irritation. Han blir så arg, han tycker att jag inte borde älska mannen där nere, säger något om att han inte förtjänar mig. Att jag är värd något bättre. Men Daniel har så fel, mannen på gatan är världens mest fantastiska man, det är faktiskt jag som inte förtjänar honom! Vilket jag också är helt medveten om.
Jag brukade jobba i den där ohyggliga betongbyggnaden, brukade gå tvärs över gatan varje dag för att åka upp de tio våningarna för att ta hand om barnen. Det var då han lade märke till mig, jag kunde inte förstå att just han ville ha mig. Han pratade med mig, berättade om hur olycklig han hade varit, sa att jag gjorde honom glad igen. Nu sitter jag här helt förlamad, som fastkedjad till elementet. Jag önskar att han kom upp, han brukade göra det. Han brukade ha blommor med sig, en stor bukett med rosor. Han förstod aldrig varför jag fascinerades så över rosor, men när han kom så fanns de alltid i hans hand.
Det knackar på dörren, och mitt hjärta slutar slå, kan det vara han? Det måste vara han, jag springer för att öppna dörren, medan Daniel blir sådär fruktansvärt arg och beredd på att slå ner mannen som står ute i trapphuset. Till min största besvikelse är det bara hyresvärden utanför dörren, han pratar om något, men jag lyssnar inte och Daniel får prata med värden istället. Jag orkar inte längre, jag sätter mig på sängen och kryper ihop i ett hörn och tittar ut genom fönstret då allt jag ser är betong. Daniel ber mig om att jag åtminstone ska ta en dusch idag och försöka skaffa ett nytt jobb. Jag säger att jag ska försöka, men mest av reflex. Han har bett mig om det varje dag i några veckor nu. Idag ska jag försöka, på riktigt den här gången. Daniel har lagt fram badlakan och en outfit som han tycker är ”urtjusig”, som jag konstaterar för mig själv att han måste ha gett mig i present någon gång, för kläderna är otroligt fula.
Jag och Daniel har känt varandra sedan alltid, och lika länge har han försökt bestämma vad jag ska ha på mig, samtidigt som han bara måste säga att han också önskar att han kunde få ha likadana kläder som tjejer.
När Daniel stängt igen dörren kryper jag ut ur fosterställningen och sätter mig på kanten av sängen. Mina fötter ser annorlunda ut, där de dinglar ovanför trasmattan. Jag borde klippa tånaglarna, kanske ta något fint nagellack, eller åtminstone färgglatt, då måste jag väl le på morgonen?
Jag böjer mig fram och sätter på stereon. Det spelar ingen roll vad som kommer ut ur högtalarna, bara det är någonting som gör att jag slipper lyssna på tystnaden som omger mig som bomull. Jag går upp för att låsa dörren, samtidigt som jag börjar dra av mig kläderna som slingrar sig likt spår på min existens, beviset att jag finns och lämnar någonting efter mig. Jag drar av mig underkläderna och tittar runt omkring i lägenheten, jag borde verkligen ha tagit med mig mer grejer, för att göra den personlig. Temporär, jo juste, lägenheten skulle bara vara tillfällig. Två år senare och jag är fortfarande fast här. Temporärt.
Strålar av kroppstempererat vatten stryker min hud. Jag låtsas att jag står utomhus och att det regnar, försöker minnas hur det brukade kännas, när regnet föll och marken plötsligt började lukta helt fantastiskt. Huvudet böjs mot ”himlen” och alla mina tankar försvinner. Jag vrider sakta av kranen och kliver ut ur duschen, en timme har helt plötsligt försvunnit. Badlakanet är nytvättat och luktat rent, ute i hallen ligger mina kläder överallt, samtidigt som jag försöker leta fram nya kläder blandas alltihop på golvet, rent och smutsigt. De mjukaste kläder glider på i hopp om att jag på så sätt ska slippa känna att hela min kropp värker.
Medan jag letar efter nyckeln med en blommig nyckelring hittar jag klänningen som jag trodde var borta. Den svarta som får allt att kännas underbart, som får mig att gå från tråkig och alldaglig till en helt förtrollande vacker svan. Vart är den där nyckeln nu då? Jag kollar i kylen för att försäkra mig om att jag faktiskt måste gå ut för att köpa mat och där mellan ett visset salladshuvud och en gammal mjölk ligger nyckeln. Hur hamnade den där?
Nyckeln gör sitt jobb, den kan fortfarande vrida om låset för att jag ska kunna vara försäkrad om att ingen kommer och tar mina gamla kläder eller mitt skräp, vilken tur jag har. Nyckeln får glida ner i jackfickan samtidigt som mina ben släpar sig nerför alla trappsteg, jag skulle kunna vänta på hissen, men i det här huset brukar den alltid stanna, så det är säkrast att gå.
Jag kommer ut på gatan, bara för att upptäcka att ljusslingor har kommit fram för att pynta hela staden. Trottoaren är slaskgrå och i luften kan jag känna doften av snö. Det är första gången jag är ute på en vecka. Alla affärer på gatan är fyllda med exklusiva varor, dyra pälskappor, eleganta klänningar och smakfullt designade smycken. Skapelserna skrämmer mig med sin viktighet, samtidigt som jag önskar att jag hade dessa föremål i mitt egna hem. Det är inte priset som är något problem, utan snarare att jag inte orkar gå igenom det känslomässiga traumat att gå in i den ena boutiquen efter den andra.
I slutet av gatan vågar jag mig ändå in i den mest försiktiga lilla shopen. Inne i affären luktar det sötsliskig parfym, men lamporna är dämpade och väggarna är inte täckta med speglar. Av ren vana kommer jag ut ur shopen med en kasse som är fylld med nya kläder, eller snarare underkläder och ett fint lila nattlinne med en kant av spets. Om mannen på gatan, Pete skulle komma. Jag går runt kvarteret för att slippa komma direkt hem till lägenheten. Mitt emellan en trendig modeaffär och ett lyxigt café ligger en liten sak jag aldrig sett förut. Där mitt i smeten ligger en liten konsthandel, med enastående tavlor av diverse okända konstnärer. Jag skyndar mig in i handeln för att försäkra mig om att den inte ska försvinna, vilket den såklart inte gör. Framför mig har jag unika tavlor med vackra motiv, den ena vackrare än den andra. Det finns en mellanstor oljemålning med havsmotiv, så realistiskt så att det nästan känns så att jag måste titta ut för att försäkra mig om att det inte stormar ute. En annan tavla föreställer en japanska geisha i en underskön dräkt, vitt ansikte, röda läppar och uppsatt hår med blommor. I en tredje tavla håller en man om en kvinna så hårt, så att jag tror att hon ska sluta andas, samtidigt håller han henne så ömt. När jag kommer därifrån har jag med mig alla de tre tavlorna, jag behövde något för att göra lägenheten mer personlig. Som om jag förvandlats kommer jag ut från konsthandeln med ett nytt mod, som att gnistan som höll mig vid liv blossat upp på nytt och elden brinner i mig. Jag nästan springer hem med kassarna i händerna, märker inte ens att de är tunga.
När jag kommer in i hallen slänger jag kassarna på sängen och sliter upp alla grejer från golvet, slänger allt jag inte tycker om och trycker in resten i skåpen. Jag öppnar fönstret och låter den friska luften dra igenom lägenheten, drar upp trasmattan från golvet och skakar den utanför fönstret. Hittade en dammvippa under sängen som får smeka alla utrymmen i lägenheten, tillsist slänger jag också den i ett skåp i det rum som föreställer ett kök. Tavlorna kommer nu fram ur påsen och får nya hem på väggarna i allrummet. De är så stora att de nästan täcker hela de fruktansvärt fula tapeterna. Jag tar ner kassen med kläder från sängen och bäddar om med nya lakan och tar fram de prydnadssaker som jag gömt. Allt som glittrar, med färger och alla ljus kommer fram ur sina gömmor och gör att lägenheten nästan känns som ett hem igen.
Jag sätter på duschen igen och slänger de gamla sorgsna kläderna i den gömda tvättkorgen, och hoppar återigen in i duschen. Jag tvättar mig ren med alla mina lyxiga krämer som jag glömt att jag hade, går ut ur duschen för att rengöra ansiktet ordentligt och smörjer in hela mig med en mjukgörande salva. Klipper bort prislappen på nattlinnet och tar på mig det, och går och lägger mig fast klockan bara är tio på kvällen.
Jag tänker på Pete igen, men försöker snabbt att glömma honom igen.
Något rasslar i drömmen, eller vänta nu, det är inte i drömmen, det är här i lägenheten. Någon vrider om en nyckel, jag är helt plötsligt klarvaken och ställer mig upp bredvid den smala sängen, utan att veta vad jag skulle kunna göra om det faktiskt är en inbrottstjuv. Paniken får mitt hjärta att dunka som om det skulle sprängas, jag kan knappt andas längre, och in i rummet kommer Pete. Han står där med mörka ringar under ögonen, rufsigt mörkt hår och sorgsna mörka ögon. Han ser nervös ut, fumlar med fingrarna sådär som man gör när man inte vet vart man ska ta vägen.
Jag har klarat hela den här perioden utan att gråta, mitt liv försvann men jag bröt aldrig ihop. Rocken lämnas på golvet och han ställer sig på knä framför mig och tar sina starka armar och virar dem omkring mig och bara håller fast. Nu rinner tårarna och jag kan inte göra något åt det, jag kan inte se längre. Min armar håller om honom, det kommer naturligt.
Daniel sitter på sängen, han frågar hur det var nu igen, om det var pappan, eller brodern till barnen jag passade. Jag kommer inte ens ihåg längre.
Jag står fortfarande med ansiktet upptryckt mot den kalla fönsterrutan, och försöker frenetiskt söka igenom alla män som kommer till och lämnar den enorma gråa klumpen på andra sidan gatan. Huset är nästan så nära så att jag kan se människor i den andra byggnaden. Fem våningar ner ser jag honom, äntligen, hans svarta rock som alltid brukade ha, som doftade som honom. Han tittar upp mot mitt fönster, som att han skulle ha känt min närvaro, samtidigt inser jag att jag praktiskt taget stirrar ner på honom, så jag slänger mig ner på golvet, och trycker min rygg mot elementet.
Daniel tittar på mig, med irritation. Han blir så arg, han tycker att jag inte borde älska mannen där nere, säger något om att han inte förtjänar mig. Att jag är värd något bättre. Men Daniel har så fel, mannen på gatan är världens mest fantastiska man, det är faktiskt jag som inte förtjänar honom! Vilket jag också är helt medveten om.
Jag brukade jobba i den där ohyggliga betongbyggnaden, brukade gå tvärs över gatan varje dag för att åka upp de tio våningarna för att ta hand om barnen. Det var då han lade märke till mig, jag kunde inte förstå att just han ville ha mig. Han pratade med mig, berättade om hur olycklig han hade varit, sa att jag gjorde honom glad igen. Nu sitter jag här helt förlamad, som fastkedjad till elementet. Jag önskar att han kom upp, han brukade göra det. Han brukade ha blommor med sig, en stor bukett med rosor. Han förstod aldrig varför jag fascinerades så över rosor, men när han kom så fanns de alltid i hans hand.
Det knackar på dörren, och mitt hjärta slutar slå, kan det vara han? Det måste vara han, jag springer för att öppna dörren, medan Daniel blir sådär fruktansvärt arg och beredd på att slå ner mannen som står ute i trapphuset. Till min största besvikelse är det bara hyresvärden utanför dörren, han pratar om något, men jag lyssnar inte och Daniel får prata med värden istället. Jag orkar inte längre, jag sätter mig på sängen och kryper ihop i ett hörn och tittar ut genom fönstret då allt jag ser är betong. Daniel ber mig om att jag åtminstone ska ta en dusch idag och försöka skaffa ett nytt jobb. Jag säger att jag ska försöka, men mest av reflex. Han har bett mig om det varje dag i några veckor nu. Idag ska jag försöka, på riktigt den här gången. Daniel har lagt fram badlakan och en outfit som han tycker är ”urtjusig”, som jag konstaterar för mig själv att han måste ha gett mig i present någon gång, för kläderna är otroligt fula.
Jag och Daniel har känt varandra sedan alltid, och lika länge har han försökt bestämma vad jag ska ha på mig, samtidigt som han bara måste säga att han också önskar att han kunde få ha likadana kläder som tjejer.
När Daniel stängt igen dörren kryper jag ut ur fosterställningen och sätter mig på kanten av sängen. Mina fötter ser annorlunda ut, där de dinglar ovanför trasmattan. Jag borde klippa tånaglarna, kanske ta något fint nagellack, eller åtminstone färgglatt, då måste jag väl le på morgonen?
Jag böjer mig fram och sätter på stereon. Det spelar ingen roll vad som kommer ut ur högtalarna, bara det är någonting som gör att jag slipper lyssna på tystnaden som omger mig som bomull. Jag går upp för att låsa dörren, samtidigt som jag börjar dra av mig kläderna som slingrar sig likt spår på min existens, beviset att jag finns och lämnar någonting efter mig. Jag drar av mig underkläderna och tittar runt omkring i lägenheten, jag borde verkligen ha tagit med mig mer grejer, för att göra den personlig. Temporär, jo juste, lägenheten skulle bara vara tillfällig. Två år senare och jag är fortfarande fast här. Temporärt.
Strålar av kroppstempererat vatten stryker min hud. Jag låtsas att jag står utomhus och att det regnar, försöker minnas hur det brukade kännas, när regnet föll och marken plötsligt började lukta helt fantastiskt. Huvudet böjs mot ”himlen” och alla mina tankar försvinner. Jag vrider sakta av kranen och kliver ut ur duschen, en timme har helt plötsligt försvunnit. Badlakanet är nytvättat och luktat rent, ute i hallen ligger mina kläder överallt, samtidigt som jag försöker leta fram nya kläder blandas alltihop på golvet, rent och smutsigt. De mjukaste kläder glider på i hopp om att jag på så sätt ska slippa känna att hela min kropp värker.
Medan jag letar efter nyckeln med en blommig nyckelring hittar jag klänningen som jag trodde var borta. Den svarta som får allt att kännas underbart, som får mig att gå från tråkig och alldaglig till en helt förtrollande vacker svan. Vart är den där nyckeln nu då? Jag kollar i kylen för att försäkra mig om att jag faktiskt måste gå ut för att köpa mat och där mellan ett visset salladshuvud och en gammal mjölk ligger nyckeln. Hur hamnade den där?
Nyckeln gör sitt jobb, den kan fortfarande vrida om låset för att jag ska kunna vara försäkrad om att ingen kommer och tar mina gamla kläder eller mitt skräp, vilken tur jag har. Nyckeln får glida ner i jackfickan samtidigt som mina ben släpar sig nerför alla trappsteg, jag skulle kunna vänta på hissen, men i det här huset brukar den alltid stanna, så det är säkrast att gå.
Jag kommer ut på gatan, bara för att upptäcka att ljusslingor har kommit fram för att pynta hela staden. Trottoaren är slaskgrå och i luften kan jag känna doften av snö. Det är första gången jag är ute på en vecka. Alla affärer på gatan är fyllda med exklusiva varor, dyra pälskappor, eleganta klänningar och smakfullt designade smycken. Skapelserna skrämmer mig med sin viktighet, samtidigt som jag önskar att jag hade dessa föremål i mitt egna hem. Det är inte priset som är något problem, utan snarare att jag inte orkar gå igenom det känslomässiga traumat att gå in i den ena boutiquen efter den andra.
I slutet av gatan vågar jag mig ändå in i den mest försiktiga lilla shopen. Inne i affären luktar det sötsliskig parfym, men lamporna är dämpade och väggarna är inte täckta med speglar. Av ren vana kommer jag ut ur shopen med en kasse som är fylld med nya kläder, eller snarare underkläder och ett fint lila nattlinne med en kant av spets. Om mannen på gatan, Pete skulle komma. Jag går runt kvarteret för att slippa komma direkt hem till lägenheten. Mitt emellan en trendig modeaffär och ett lyxigt café ligger en liten sak jag aldrig sett förut. Där mitt i smeten ligger en liten konsthandel, med enastående tavlor av diverse okända konstnärer. Jag skyndar mig in i handeln för att försäkra mig om att den inte ska försvinna, vilket den såklart inte gör. Framför mig har jag unika tavlor med vackra motiv, den ena vackrare än den andra. Det finns en mellanstor oljemålning med havsmotiv, så realistiskt så att det nästan känns så att jag måste titta ut för att försäkra mig om att det inte stormar ute. En annan tavla föreställer en japanska geisha i en underskön dräkt, vitt ansikte, röda läppar och uppsatt hår med blommor. I en tredje tavla håller en man om en kvinna så hårt, så att jag tror att hon ska sluta andas, samtidigt håller han henne så ömt. När jag kommer därifrån har jag med mig alla de tre tavlorna, jag behövde något för att göra lägenheten mer personlig. Som om jag förvandlats kommer jag ut från konsthandeln med ett nytt mod, som att gnistan som höll mig vid liv blossat upp på nytt och elden brinner i mig. Jag nästan springer hem med kassarna i händerna, märker inte ens att de är tunga.
När jag kommer in i hallen slänger jag kassarna på sängen och sliter upp alla grejer från golvet, slänger allt jag inte tycker om och trycker in resten i skåpen. Jag öppnar fönstret och låter den friska luften dra igenom lägenheten, drar upp trasmattan från golvet och skakar den utanför fönstret. Hittade en dammvippa under sängen som får smeka alla utrymmen i lägenheten, tillsist slänger jag också den i ett skåp i det rum som föreställer ett kök. Tavlorna kommer nu fram ur påsen och får nya hem på väggarna i allrummet. De är så stora att de nästan täcker hela de fruktansvärt fula tapeterna. Jag tar ner kassen med kläder från sängen och bäddar om med nya lakan och tar fram de prydnadssaker som jag gömt. Allt som glittrar, med färger och alla ljus kommer fram ur sina gömmor och gör att lägenheten nästan känns som ett hem igen.
Jag sätter på duschen igen och slänger de gamla sorgsna kläderna i den gömda tvättkorgen, och hoppar återigen in i duschen. Jag tvättar mig ren med alla mina lyxiga krämer som jag glömt att jag hade, går ut ur duschen för att rengöra ansiktet ordentligt och smörjer in hela mig med en mjukgörande salva. Klipper bort prislappen på nattlinnet och tar på mig det, och går och lägger mig fast klockan bara är tio på kvällen.
Jag tänker på Pete igen, men försöker snabbt att glömma honom igen.
Något rasslar i drömmen, eller vänta nu, det är inte i drömmen, det är här i lägenheten. Någon vrider om en nyckel, jag är helt plötsligt klarvaken och ställer mig upp bredvid den smala sängen, utan att veta vad jag skulle kunna göra om det faktiskt är en inbrottstjuv. Paniken får mitt hjärta att dunka som om det skulle sprängas, jag kan knappt andas längre, och in i rummet kommer Pete. Han står där med mörka ringar under ögonen, rufsigt mörkt hår och sorgsna mörka ögon. Han ser nervös ut, fumlar med fingrarna sådär som man gör när man inte vet vart man ska ta vägen.
Jag har klarat hela den här perioden utan att gråta, mitt liv försvann men jag bröt aldrig ihop. Rocken lämnas på golvet och han ställer sig på knä framför mig och tar sina starka armar och virar dem omkring mig och bara håller fast. Nu rinner tårarna och jag kan inte göra något åt det, jag kan inte se längre. Min armar håller om honom, det kommer naturligt.
I want you
Argostoli, Kefalonia
