uglybear

Jag kommer att tänka på när jag var fem år, på semester i ett varmt land.

Jag hade en blommig baddräkt och en rosa solhatt med en rosett. Med håret i två tofsar och en glass i handen gick jag och satte mig i sanden. Tittade på när en lite äldre tanig pojke byggde ett sandslott. Hans bruna hår gick ner i ögonen på honom hela tiden.

Efter en stund lade han märke till mig, han tittade på mig, på min glass som smälte och rann nerför min hand. Pojken sa att jag var äcklig, att tjejer inte fick sitta där och att jag var tvungen att gå.

Jag vände mig bort, såg snäckorna i sanden som jag hade plockat innan. Jag tog upp dem i handen, tittade på dem och sa sedan att om vi kunde vara vänner så kunde ha han få snäckorna. I min hand låg fem perfekt vita snäckor, som jag nu visade för pojken.

Han tittade på dem, sedan på mig igen, okej sa han, tog snäckorna och smyckade sitt slott. Sedan dess var vi bästa vänner.

Jag berättade för tusende gången om första gången vi träffades för Daniel. Han lyssnade tålmodigt.

För om jag tänkte på något annat så behövde jag i alla fall inte tänka på det han nyss sa. Han förstod, för han var ju den som kände mig bäst av alla. Trots att han hade ljugit för mig så älskar jag honom. Kanske mer än Pete. Fast det är på helt olika sätt.
Jo, jag älskar nog Daniel mer.