En gång för länge sedan

Jag känner en kille som alltid fått vara en syndabock. Det gör mig ledsen att han alltid fick skäll för allt, trots att det ofta inte var hans eget fel. Han var kanske väldigt bråkig, men när man var ensam med honom var han hur snäll som helst.

En gång skulle vi vara ute och leka, jag klättrade på en slags klätterställning, jag ramlade och tappade andan. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kunde inte göra något. Jag satt och ansträngde mig otroligt för att försöka andas. Men på vad som känns som några sekunder lyckades han hämta en vuxen som hjälpte mig.

Jag undrar om han någonsin fått veta hur viktig han är, vilka bra saker han gör, och inte bara som exemplet ovan, utan för att han egentligen är en väldigt bra person.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0