Bottennapp
Varmvattnet bubblar frenetiskt i köksfönstret och Daniel som sitter på det lilla bordet framför fönstret sliter åt sig kannan och häller upp det ångande vattnet i en stor kopp. Han blandar ut sitt kaffe, samtidigt som han har munnen full med kakor. Han kände sig alltid som hemma och hade inga som helst problem med att stöka till i mitt hem. Samtidigt som han tittar på mig svänger han med kannan som att fråga mig om jag också vill ha kaffe. Jag står fortfarande med mitt hår i ena handen och skakar på huvudet, luktar lite mer på mitt hår, och mår lite illa.
Jag kommer på att hela poängen med gårdagen var att Daniel äntligen skulle träffa en kille som var typ Mannen, med stort M. Inte för mitt liv kan jag komma ihåg om jag träffade Mannen, jag kommer inte ihåg så mycket överhuvudtaget.
Daniel hade tagit oss till något litet hak i en annan del av staden, som spelade urdålig musik på högsta volym. Inne på toaletten var det lysrör som spred sitt hysteriska sken, och äckligare ljus kan man ju försöka hitta.
När jag kommit tillbaka från toaletten stod två drinkar på bardisken, en till mig och en till Daniel, Mannen och hans kompis var lite sena. Redan innan vi kom till det sunkiga haket hade vi delat på en flaska rött vin, och efter det blir alla minnen suddiga. Någon kille som satt bredvid mig som bjöd på en drink, log ett sliskigt leende och pratade på ett annat språk. Det hade stört mig något otroligt att han vägrade prata så att jag förstod, så jag hade säkert en konversation med honom i kanske en halvtimme trots att ingen av oss fattade något den andra sade. När jag tillslut gav upp mina försök att fatta killen, vände jag mig om för att berätta för Daniel vilket freak det satt bredvid mig. På andra sidan var det bara luft, och jag ramlade ner från den höga stolen för att leta upp Daniel. Någonstans där försvann minnet.
Det enda jag minns efter det var att Daniel presenterade mig för världens bottennapp, samma som hamnade i min säng av någon outgrundlig anledning.
Kaksmulorna bredde ut sig över hela golvet, bordet, fönsterbrädet och hela Daniels ansikte, han hade sina stora kängor på min fina köksstol och trots att han egentligen såg himla rolig ut kunde jag bara titta på honom med ett svagt leende. För att även om han kunde vara jobbig, så fanns han alltid där och nu tittade han så intensivt ut genom fönsterrutan så jag kunde bara le och tänka på hur mycket jag faktiskt älskade honom, han var min bästa vän, min klippa och allt annat fjantigt och klichéaktigt.
Jag kommer på att hela poängen med gårdagen var att Daniel äntligen skulle träffa en kille som var typ Mannen, med stort M. Inte för mitt liv kan jag komma ihåg om jag träffade Mannen, jag kommer inte ihåg så mycket överhuvudtaget.
Daniel hade tagit oss till något litet hak i en annan del av staden, som spelade urdålig musik på högsta volym. Inne på toaletten var det lysrör som spred sitt hysteriska sken, och äckligare ljus kan man ju försöka hitta.
När jag kommit tillbaka från toaletten stod två drinkar på bardisken, en till mig och en till Daniel, Mannen och hans kompis var lite sena. Redan innan vi kom till det sunkiga haket hade vi delat på en flaska rött vin, och efter det blir alla minnen suddiga. Någon kille som satt bredvid mig som bjöd på en drink, log ett sliskigt leende och pratade på ett annat språk. Det hade stört mig något otroligt att han vägrade prata så att jag förstod, så jag hade säkert en konversation med honom i kanske en halvtimme trots att ingen av oss fattade något den andra sade. När jag tillslut gav upp mina försök att fatta killen, vände jag mig om för att berätta för Daniel vilket freak det satt bredvid mig. På andra sidan var det bara luft, och jag ramlade ner från den höga stolen för att leta upp Daniel. Någonstans där försvann minnet.
Det enda jag minns efter det var att Daniel presenterade mig för världens bottennapp, samma som hamnade i min säng av någon outgrundlig anledning.
Kaksmulorna bredde ut sig över hela golvet, bordet, fönsterbrädet och hela Daniels ansikte, han hade sina stora kängor på min fina köksstol och trots att han egentligen såg himla rolig ut kunde jag bara titta på honom med ett svagt leende. För att även om han kunde vara jobbig, så fanns han alltid där och nu tittade han så intensivt ut genom fönsterrutan så jag kunde bara le och tänka på hur mycket jag faktiskt älskade honom, han var min bästa vän, min klippa och allt annat fjantigt och klichéaktigt.
Kommentarer
Trackback
