uglybear

Jag och Pete sitter på restauranten. Belysningen är svag, dämpad för att allt ska se romantiskt och drömmande ut. Jag kan inte låta bli att le.

För första gången någonsin känner jag mig så lycklig att jag kan spricka. Lyckan bubblar inom mig, värmer mig.

Han tittar på mig, gnistrar, hans ögon lyser på något sätt. Som att han också är lycklig. Som att hans lycka också bubblar inom honom, värmer bröstet, kommer ut som skratt ur hans mun och lyser ut från ögonen. Hans vackra, mystiska ögon. Mörka som att de döljer något. Som brunnar som just nu lyser mot mig. Mot mig!

Han ställer sig upp och går och ställer sig bredvid mig. Räcker sin hand och frågar om jag vill dansa. Han vet redan svaret, behöver inte ens fråga. Vilket han redan vet, egentligen.

Jag studsar upp från stolen. Mina ögon skrek ja för länge sedan. Han lägger sin arm kring min midja. Håller mig hårt, bestämt som att visa att vi hör ihop. Som att säga till alla andra män att de inte ens ska försöka få mig. Jag skrattar så där pärlande som folk bara gör i tramsiga böcker. Lägger min hand på Petes axel.

Sedan dansar vi. Folk kommer och går från restauranten. Andra par dansar, byts ut, försvinner. Folk går hem. Ljusen brinner ut. Men vi dansar. Mina armar på hans axlar, runt hans nacke, i hans hår. Hans armar runt min midja, längs min rygg, stadigt. Ibland böjer han min rygg, allt är upp och ner, men jag vet att Pete håller mig. Han är stark. Jag skrattar.

Han drar upp mig igen, mina lockar slängs hit och dit. Han ler. Hans ögon lyser. Jag lägger mitt huvud på hans axel, mitt ansikte mot hans hals. Han luktar så gott. Jag älskar honom av hela mitt hjärta, och han älskar mig. Hans ögon lyser, det måste ju betyda att han älskar mig.

Dansgolvet är tomt, vi är ensamma. Vi borde gå. Hans ögon lyser. Älskar han mig?

Han måste ju älska mig.