uglybear

Att det hade börjat regna ute märkte jag inte ens när jag rusade hem, att bilarna väjde och nästan krockade för att jag utgjorde ett störningsmoment slog aldrig min tanke. Vi skulle träffas senare på kvällen, jag visste att vi var tvungna att hålla det hemligt, men om jag fick träffa honom så var det ändå okej. Det var inte som att det var första gången vi skulle ut och äta, även om vi fick gå de ställen som var långt härifrån, för att de andra inte skulle märka något.

Det hade varit soligt hela förmiddagen, men som vanligt på sensommaren kom lågtrycket på eftermiddagen vilket skapade blixtrar, regn och åskan. När jag kom innanför dörren slängde jag ifrån mig mina grejer och plockade fram den fantastiska svarta klänningen som jag visste skulle sitta perfekt. Klänningen hade aldrig svikit mig innan, den kunde alltså omöjligen svika mig nu. Pete måste se mig när jag är som vackrast annars kommer han inte vilja träffa mig mer, jag var mer eller mindre tvungen att ha den utsökta svarta klänningen. Den hängde på galgen som jag lämnat den på, den hade precis kemtvättats och tittade på mig förväntansfullt.

Efter en snabb dusch spenderade jag en längre tid med att rengöra ansiktet, smörja in mig med hudkrämen och sedan omsorgsfullt sminka mig på nytt. Eyelinern ramade in mina kattgröna ögon och det röda läppstiftet gjorde att mina läppar såg oemotståndliga. Jag tog på mig den svarta kreationen och med nyrakade ben lena som kaschmir stoppade jag mina nätta fötter i ett par mörkröda högklackade skor med en klack av trä och tyg av silke. Jag tittade på mig själv i spegeln, det bruna hårsvallet behövde verkligen klippas, det räckte snart ner till midjan. Den där ena hårlocken som aldrig ville ligga som de andra, stod som vanligt bångstyrig ut mot himlen, efter några minuters kamp såg den någorlunda presentabel ut. Med den silvriga handväskan i ena handen och en sjal i den andra drog jag igen dörren med en smäll, låste och flög nerför trapporna.

Utanför entrédörrarna stod taxin redan på plats och jag öppnade dörren och klev in, det var alltid samma chaufför, Miguel. Det börjar bli höst, jag känner kylan men jag låtsas inte om det. Bilen började rulla nerför gatan, som kantades av lindarna som var alldeles gröna och lummiga, som sträckte sig ända upp till den gråa himlen. Men jag kunde bara se de mäktiga träden, att det regnade och mullrade hade jag fortfarande inte upptäckt. Stora byggnader kom och försvann, uppfixade butiksfönster gled förbi och människor som duckade för regnet kröp längs väggarna. Det enda jag kunde tänka på var Pete och att vi äntligen skulle träffas igen, även om jag såg honom senast imorse så är det inte samma sak för nu behöver vi inte låtsas. Nu kan vi äntligen visa våra rätta ansikten för varandra.

De gråa molnen har försvunnit lite nu när jag är i den andra delen av staden, men det är ändå inte särskilt ljust ute. När Miguel äntligen bromsar in och släpper av mig står Pete och väntar på mig i den där härliga svarta rocken som han alltid brukar ha. Den där rocken som får honom att se så stark ut, att se ut som den man han verkligen är och den luktar som honom. Jag har alltid älskat mäns parfymer vilket gör att nu när jag går fram och trycker mig in i hans famn och känner doften av hans parfym känner jag mig så fruktansvärt lycklig. Så lycklig så att det gör ont i hela kroppen, och att jag hoppas att vi inte behöver göra något annat än att stå där. Kylan försöker bita sig fast i mig men Petes värme är så nära och påtaglig att kylan inte har någon chans.

Det gör så ont att stå där, samtidigt som jag aldrig har varit lyckligare.