Visum
Jag fick göra en utflykt idag. För idag var jag på den Indiska Ambassaden, för att hämta visum. En halvtimme fick jag sitta i väntrummet innan jag fick ge en lapp till mannen bakom luckan. Det tog max en minut mellan att jag gett honom lappen och att jag stod bredvid luckan för att titta på klistermärket i mitt pass som gör att det är okej för mig att åka till Indien.
Men innan det fick jag som sagt sitta tyst och vänta. För att sitta i ett rum med ca 30-40 personer var det väldigt tyst. Så jag vågade inte ens sätta på ipoden för att lyssna på musik. Istället satt jag tyst och tittade runt i rummet, la märke till att det fanns två skyltar med en mobiltelefon som hade en fet röd linje tvärs över sig, med en text på engelska som sa att mobiltelefoner inte var tillåtna. Trots detta satt en tjej och pratade i telefon i kanske 10 minuter då hon la på, för att efter någon minut ringa ett annat samtal...
Men innan det fick jag som sagt sitta tyst och vänta. För att sitta i ett rum med ca 30-40 personer var det väldigt tyst. Så jag vågade inte ens sätta på ipoden för att lyssna på musik. Istället satt jag tyst och tittade runt i rummet, la märke till att det fanns två skyltar med en mobiltelefon som hade en fet röd linje tvärs över sig, med en text på engelska som sa att mobiltelefoner inte var tillåtna. Trots detta satt en tjej och pratade i telefon i kanske 10 minuter då hon la på, för att efter någon minut ringa ett annat samtal...
Min dag
Dagens mest oväntade händelse var ändå att jag såg en tant slå till en cyklist med sin krycka.
Vad gjorde tanten så fruktansvärt upprörd? Vad hade cyklisten gjort? Det kommer jag nog tyvärr aldrig få veta...
Jag fick fortsätta lyssna på min ipod och gå därifrån olyckligt ovetandes.
Vad gjorde tanten så fruktansvärt upprörd? Vad hade cyklisten gjort? Det kommer jag nog tyvärr aldrig få veta...
Jag fick fortsätta lyssna på min ipod och gå därifrån olyckligt ovetandes.
Stackars lille man
Igår när jag var på väg hem råkade jag sitta mitt emot en man som stank kiss. Mannen såg nästan död ut, men han sov bara. Han rörde ju faktiskt på sig lite ibland.
Mina första tankar kretsade kring att han luktade illa och att jag helst ville byta plats. Men sedan insåg jag hur hemskt det kändes. Att jag sitter och tänker att nämen usch kan han sluta vara äcklig och se ut som att han ska dö här mitt framför mig.
För hans liv är antagligen inte någon fest, så att säga. Så istället satt jag och tittade på honom, och tyckte synd om honom... Medan han dreglade på sig själv.
Mina första tankar kretsade kring att han luktade illa och att jag helst ville byta plats. Men sedan insåg jag hur hemskt det kändes. Att jag sitter och tänker att nämen usch kan han sluta vara äcklig och se ut som att han ska dö här mitt framför mig.
För hans liv är antagligen inte någon fest, så att säga. Så istället satt jag och tittade på honom, och tyckte synd om honom... Medan han dreglade på sig själv.
Vivere
Dagarna bara försvinner... Allt vi har är nuet.
Det finns tusen saker som vore kul att göra, men jag vet att jag inte hinner. Egentligen så handlar det inte om att jag inte hinner, för jag har inte ens försökt. Jag tar den enkla utvägen.
Det handlar inte om att fånga dagen, eller att leva varje dag som om det vore den sista. Det handlar bara om att leva, att göra saker man tycker om just nu.
Det handlar om att hitta en riktigt bra låt och att lyssna på den om och om igen tills man bara spricker av lycka.
Och att man dansar. Att dansa tills man inte orkar någonting mer.
Allt det här är okej, för man behöver inte rädda världen, man behöver inte ens göra något som förändrar sitt liv. Försök inte ens förändra det, bara lev!
Det finns tusen saker som vore kul att göra, men jag vet att jag inte hinner. Egentligen så handlar det inte om att jag inte hinner, för jag har inte ens försökt. Jag tar den enkla utvägen.
Det handlar inte om att fånga dagen, eller att leva varje dag som om det vore den sista. Det handlar bara om att leva, att göra saker man tycker om just nu.
Det handlar om att hitta en riktigt bra låt och att lyssna på den om och om igen tills man bara spricker av lycka.
Och att man dansar. Att dansa tills man inte orkar någonting mer.
Allt det här är okej, för man behöver inte rädda världen, man behöver inte ens göra något som förändrar sitt liv. Försök inte ens förändra det, bara lev!
What do you say when words are not enough?
Jag försökte säga förlåt.
Jag ville bara bli älskad.
Men vad ska jag göra när pappa inte vill höra förlåt?
När pappa är så arg så att det inte spelar någon roll.
När jag inte längre någonting är värd för honom.
Förlåt? Varför vill du inte höra mitt ord? Jag sa att jag visste att jag gjort fel.
Men det är okej. Det är okej att du inte vill ha något med mig att göra. Jag tänker vara mig, jag ska tänka efter så att jag inte sårar någon. Men jag kommer vara Amelie. För det är den enda jag kan vara!
Du hånade mig när jag försökte säga vad jag kände.
Du kastade alla bilder på mig.
Det är okej, det är ditt val. Det är inte jag som behöver leva med det.
Hade inte du sagt farväl, så hade jag gjort det. Så vi tänker väl kanske lika på något sätt.
Jag hoppas att någon, någon gång säger till dig vilken idiot du beteer dig som. För oavsett vad jag säger, eller om mamma skulle säga något, så skulle du inte lyssna.
Du kanske kommer ångra dig senare, vi får se om det händer. Vi får se hur jag kommer reagera då, om jag blir chockad då som jag blev nu.
Jag ville bara bli älskad.
Men vad ska jag göra när pappa inte vill höra förlåt?
När pappa är så arg så att det inte spelar någon roll.
När jag inte längre någonting är värd för honom.
Förlåt? Varför vill du inte höra mitt ord? Jag sa att jag visste att jag gjort fel.
Men det är okej. Det är okej att du inte vill ha något med mig att göra. Jag tänker vara mig, jag ska tänka efter så att jag inte sårar någon. Men jag kommer vara Amelie. För det är den enda jag kan vara!
Du hånade mig när jag försökte säga vad jag kände.
Du kastade alla bilder på mig.
Det är okej, det är ditt val. Det är inte jag som behöver leva med det.
Hade inte du sagt farväl, så hade jag gjort det. Så vi tänker väl kanske lika på något sätt.
Jag hoppas att någon, någon gång säger till dig vilken idiot du beteer dig som. För oavsett vad jag säger, eller om mamma skulle säga något, så skulle du inte lyssna.
Du kanske kommer ångra dig senare, vi får se om det händer. Vi får se hur jag kommer reagera då, om jag blir chockad då som jag blev nu.
Som ett slag i ansiktet
En förälder ska väl alltid älska sitt barn oavsett vad?
Så vad kan jag ha gjort som var så fel? Inget.
Jag måste bara säga det tillräckligt många gånger så att jag också tror på det. Sen blir allting bra, eller?
tuuut... tuuut... - Hallå.
- Hej, det är Amelie.
- Hej
- Hur är det med dig?
- Bra, själv?
- Jorå det är bra, jag tänkte fråga om vi ska träffas.
- Varför?
- Ähm.. Det var ju ett tag sen, så vi kanske borde träffas... Prata kanske?
- Jag känner inget behov av det...
..............
Jag kanske gjorde fel, som jag inte är jättestolt över. Men dina beslut kan du få ångra för resten av livet. Det är inte jag som behöver leva med dina beslut. Jag tycker synd om dig.
Jag älskar mig själv, om jag säger det tillräckligt många gånger så kanske tomrummet äntligen försvinner.
Så vad kan jag ha gjort som var så fel? Inget.
Jag måste bara säga det tillräckligt många gånger så att jag också tror på det. Sen blir allting bra, eller?
tuuut... tuuut... - Hallå.
- Hej, det är Amelie.
- Hej
- Hur är det med dig?
- Bra, själv?
- Jorå det är bra, jag tänkte fråga om vi ska träffas.
- Varför?
- Ähm.. Det var ju ett tag sen, så vi kanske borde träffas... Prata kanske?
- Jag känner inget behov av det...
..............
Jag kanske gjorde fel, som jag inte är jättestolt över. Men dina beslut kan du få ångra för resten av livet. Det är inte jag som behöver leva med dina beslut. Jag tycker synd om dig.
Jag älskar mig själv, om jag säger det tillräckligt många gånger så kanske tomrummet äntligen försvinner.
Det blev så fel
Jag vacklade, blev osäker. Hela resan till Grekland, med min far gjorde att jag blev osäker på om jag ville ha en relation med honom.
Folk har tyckt att visst jag kanske inte behöver träffa honom just nu, men att jag absolut inte borde säga upp kontakten. Nästan så att jag blev övertalad av dessa. Att jag blev osäker på om jag borde säga upp kontakten.
Jag tycker i alla fall att vi behövde prata om det, jag och min far. Så jag ringde honom...
Ibland känner jag mig så dum, för hur kunde jag tro att han såklart vill träffa mig?
Det verkar han inte vilja.
Jag hatar att känna mig dum.
Folk har tyckt att visst jag kanske inte behöver träffa honom just nu, men att jag absolut inte borde säga upp kontakten. Nästan så att jag blev övertalad av dessa. Att jag blev osäker på om jag borde säga upp kontakten.
Jag tycker i alla fall att vi behövde prata om det, jag och min far. Så jag ringde honom...
Ibland känner jag mig så dum, för hur kunde jag tro att han såklart vill träffa mig?
Det verkar han inte vilja.
Jag hatar att känna mig dum.
En tunn linje
Jag kanske är fånig, jag må vara löjlig. Men någonstans går gränsen. Alla har en punkt där det räcker. Någon gång rinner vattnet i glaset över.
Så vart går min gräns?
Min gräns gick inte när jag fick reda på att min far valt att inte berätta att jag finns för sina mostrar eller kusiner.
Det fanns många saker som hade fått mig att acceptera detta val från hans sida.
Men det var bristen av anledning, känsla från min far. Känslan av uppgivenhet, likgiltighet nästan. Där någonstans rann vattnet över. Vatten som inte går att torka upp.
Så vart går min gräns?
Min gräns gick inte när jag fick reda på att min far valt att inte berätta att jag finns för sina mostrar eller kusiner.
Det fanns många saker som hade fått mig att acceptera detta val från hans sida.
Men det var bristen av anledning, känsla från min far. Känslan av uppgivenhet, likgiltighet nästan. Där någonstans rann vattnet över. Vatten som inte går att torka upp.
Inget småsyskon
När det gäller abort brukar jag tänka att om det inte är meningen att man ska ha barnet, så får man missfall. Och detta sa jag när jag satt med min far och hans sambo på balkongen i Grekland.
Jag kom på några sekunder senare: SHIIIT... (Dagen innan vi åkte till Grekland fick jag vet att hon hade fått misfall...)
Jag kom på några sekunder senare: SHIIIT... (Dagen innan vi åkte till Grekland fick jag vet att hon hade fått misfall...)
Al
Jag brukar inte skriva om mitt liv, och det finns en tanke bakom det. Men idag är jag verkligen tvungen.
Idag var jag på en studen mottagning. Jag kände inte studenten utan hans syster. Deras mamma höll ett tal, och jag blev så himla glad. Jag fylldes med lycka. Efteråt tänkte jag att jag måste gå på min kompis studentmottagning sen också, eftersom jag vill höra talen som hålls då också.
Efteråt höll deras pappa ett tal.
Det finns inga ord över huvud taget som kan beskriva det. Inga ord som är tillräckliga, för känslan som orden han sa gav. Jag grät.
Jag grät igen när jag skulle försöka beskriva det.
Tack,
Al my pal, Al my säl
för ännu en bra dag.
Idag var jag på en studen mottagning. Jag kände inte studenten utan hans syster. Deras mamma höll ett tal, och jag blev så himla glad. Jag fylldes med lycka. Efteråt tänkte jag att jag måste gå på min kompis studentmottagning sen också, eftersom jag vill höra talen som hålls då också.
Efteråt höll deras pappa ett tal.
Det finns inga ord över huvud taget som kan beskriva det. Inga ord som är tillräckliga, för känslan som orden han sa gav. Jag grät.
Jag grät igen när jag skulle försöka beskriva det.
Tack,
Al my pal, Al my säl
för ännu en bra dag.
Si vis amari, ama!
Folk hör ofta om saker jag "hatar". De tror kanske att jag hatar väldigt mycket. Eller kanske inte hatar, det är ett väldigt starkt ord, utan de tror kanske att jag har en väldigt negativ syn på världen.
De dem inte vet är att jag älskar så mycket mer. Jag försöker dölja det, gömma mina känslor. Det jag är rädd för är att om jag säger allt jag älskar så kanske det försvinner, förändras. Eller som det gjorts förr, hånats. Att bli hånad för att jag tycker om något, eller någon.
Det finns egentligen väldigt få saker som jag verkligen tycker illa om. Om jag skulle betygsätta filmer skulle de aldrig få lägsta betyg. För jag skulle tycka att "men de försökte i alla fall" eller något annat i försvar. Jag tycker helt enkelt inte att filmer kan vara urusla. Jag kan heller inte anse att en bok är riktigt dålig, eftersom de böcker som kanske anses vara dåliga, orkar man oftast inte läsa klart. Och jag tycker då att om jag inte läst klart boken kan jag ju egentligen inte ha någon åsikt om den. Läser jag inte hela boken har jag inte rätt till att tycka något om den.
Om jag visar för hela världen vad jag verkligen älskar, kan det göra mig sårbar. Det är något jag verkligen inte vill visa. Jag gör allt för att uppvisa mod. Jag vill inte verka svag, om jag är svag så gör folk mig illa. Så istället försöker jag hålla dem på avstånd, ett litet tag åtminstone.
De dem inte vet är att jag älskar så mycket mer. Jag försöker dölja det, gömma mina känslor. Det jag är rädd för är att om jag säger allt jag älskar så kanske det försvinner, förändras. Eller som det gjorts förr, hånats. Att bli hånad för att jag tycker om något, eller någon.
Det finns egentligen väldigt få saker som jag verkligen tycker illa om. Om jag skulle betygsätta filmer skulle de aldrig få lägsta betyg. För jag skulle tycka att "men de försökte i alla fall" eller något annat i försvar. Jag tycker helt enkelt inte att filmer kan vara urusla. Jag kan heller inte anse att en bok är riktigt dålig, eftersom de böcker som kanske anses vara dåliga, orkar man oftast inte läsa klart. Och jag tycker då att om jag inte läst klart boken kan jag ju egentligen inte ha någon åsikt om den. Läser jag inte hela boken har jag inte rätt till att tycka något om den.
Om jag visar för hela världen vad jag verkligen älskar, kan det göra mig sårbar. Det är något jag verkligen inte vill visa. Jag gör allt för att uppvisa mod. Jag vill inte verka svag, om jag är svag så gör folk mig illa. Så istället försöker jag hålla dem på avstånd, ett litet tag åtminstone.
På Essingefronten intet nytt
Mitten av augusti, då flyttar jag. Då ska jag vara ute ur denna lägenhet, och ha hittat något nytt. Den svåra frågan blir vart? Vart ska Amelie ta vägen?
Mitt mål är att nästa gång jag fyller år ska det vara i en egen lägenhet. Men för att jag ska nå det målet, måste jag ha en lägenhet och ett jobb för att betala för den. Dessa saker växer inte direkt på träd...
Det hade varit enklare att flytta ihop med någon annan när jag flyttar hemifrån, men det alternativet verkar inte finnas. Det är inte så många som vill flytta hemifrån nu.
Så jag ska lura till mig ett jobb, hitta en duglig lägenhet, så mitt liv kan börja.
Margaritas ante porcos
Det finns människor som behandlar mig, mer eller mindre, som skit. Människor i min närhet. Jag är så van vid det så, det är inte ens jag som märker det.
Jag tillåter det. Jag inbjuder till och med behandlingen. Och om inte det är nog, så är det jag som får dåligt samvete. Jag som får skuldkänslor över de val jag gör, för att de kanske inte gynnar dessa människor.
Jag tillåter det. Jag inbjuder till och med behandlingen. Och om inte det är nog, så är det jag som får dåligt samvete. Jag som får skuldkänslor över de val jag gör, för att de kanske inte gynnar dessa människor.
Ábiit, excessit, evasit, erupit
Jag ser att du flyr. Vad är det du flyr ifrån?
Jag kommer alltid att älska dig. Men vad gör jag om du flyr från dig själv och allt du står för, tills jag inte känner igen dig längre.
Jag brukade följa dig blint. Nu går vi inte ens tillsammans när våra vägar faktiskt korsar.
Jag kommer alltid att älska dig. Men vad gör jag om du flyr från dig själv och allt du står för, tills jag inte känner igen dig längre.
Jag brukade följa dig blint. Nu går vi inte ens tillsammans när våra vägar faktiskt korsar.
Amantes amentes
Här om dagen träffade jag en annorlunda gubbe på bussen (man träffar de roligaste personerna efter tolv på kvällen).
Jag satt bredvid en random kille, och gubben säger: jag har suttit och tittat på er en stund nu. Ni har samma profil. Det innebär att ni passar väldigt bra ihop.
Killen blev lite fundersam och tyckte att det kan väl ändå inte bara vara profilerna som spelar roll om man passar bra ihop, personligheterna måste väl också passa.
Gubben tyckte att jo men visst det också, men de par som håller brukar ha samma profil.
Först blev jag lite fundersam och trodde typ att han menade att vi hade identisk ansiktsprofil, men jag insåg att den inte behöver inte vara identisk. Utan snarare att man har typ samma form på näsa etc i profil.
Gubben verkade lite konstig, men jag tycker ändå att hans teori tål att tänkas på. Så jag vet att jag i alla fall kommer att tänka på det i framtiden när jag ser par.
Jag satt bredvid en random kille, och gubben säger: jag har suttit och tittat på er en stund nu. Ni har samma profil. Det innebär att ni passar väldigt bra ihop.
Killen blev lite fundersam och tyckte att det kan väl ändå inte bara vara profilerna som spelar roll om man passar bra ihop, personligheterna måste väl också passa.
Gubben tyckte att jo men visst det också, men de par som håller brukar ha samma profil.
Först blev jag lite fundersam och trodde typ att han menade att vi hade identisk ansiktsprofil, men jag insåg att den inte behöver inte vara identisk. Utan snarare att man har typ samma form på näsa etc i profil.
Gubben verkade lite konstig, men jag tycker ändå att hans teori tål att tänkas på. Så jag vet att jag i alla fall kommer att tänka på det i framtiden när jag ser par.
Mihi res, non me rebus subiúngere conor
Jag ska bli storasyster. Det är fantastiskt roligt, jag är verkligen jätteglad för min pappa och hans sambos skull.
Min relation till min pappa har varit ganska dålig, men nu är den ganska bra. Jag vet att den aldrig kommer att bli fantastisk, men så blir det kanske när man lär känna varandra senare i livet. Och jag har accepterat att våran relation är som den är. Det gör inte mig någonting, det är bra så här.
Visst det finns saker jag önskar att jag hade fått uppleva, saker jag önskar att jag kunnat göra. Som att lära känna min far mer naturligt och hela min släkt på hans sida. Men så är det inte nu, och det känns onödigt att sitta och grubbla över vad som kunde ha varit.
Så nu ska jag bli storasyster, min pappa ska få ett till barn. Jag är jätteglad. Så kom jag på att det här barnet kommer att få allt jag önskade att jag hade. Jag är rädd för att det ska göra mig ledsen, att jag kommer få se det här barnet växa upp. Det är nu jag kommer att faktiskt se vad jag har missat. Innan har jag bara kunnat drömma om en pappa och allt vad en pappa gör. Nu kommer jag att på riktigt se hur jag hade kunnat få ha. Jag kommer se den pappa som min pappa faktiskt kan vara.
Vad som kanske är jobbigare är att jag kommer få se hur min farmor, farfar, farbror och alla andra kommer att älska det här barnet. Hur de kommer vilja umgås med det. Vad de kommer att tycka att allt är så fantastiskt med det här lilla barnet.
Jag vill inte att någon ska tro att jag är arg, eller svartsjuk på barnet, att jag inte vill att det ska få allt det här. Jag önskar bara att jag också hade fått uppleva det. Och i viss mån önskar jag väl kanske att jag inte hade behövt se det jag missar. Hur allt kommer vara så nära, men ändå så plågsamt långt bort.
För även om jag vet väldigt mycket om vad jag har gjort, hur jag såg ut och även om det finns en massa människor som kommer ihåg mig, och sådana saker som vad mina första ord var. Så vet ju inte min släkt på min pappas sida om det, eller ens min pappa. De var inte med när jag hade min först dansföreställning när jag var fem. De vet inte om att första gången jag fick välja hur mina väggar skulle se ut så valde jag rosa väggar, röda hjärtan och gula stjärnor. De vet inte om att jag var tvungen byta kläder i irritation om någon gav mig en komplimang för de jag hade på mig.
De känner helt enkelt inte mig. Jag är rädd att när det här barnet kommer så kommer jag försvinna lite till. De blir ju alltid så, småbarn är alltid älskade.
Men de kommer aldrig få veta mina rädslor, för de kommer aldrig att fråga något om det, och jag kommer inte säga något självmant. Jag vill ändå ha en stor roll i det här barnets liv, där har jag min nya chans, min pappa och hans familj kan inte göra något för att ha varit med i mitt liv från början. Men jag kan vara med från början, jag kan vara storasyster från början. Då kan jag få bli älskad, från början.
Min relation till min pappa har varit ganska dålig, men nu är den ganska bra. Jag vet att den aldrig kommer att bli fantastisk, men så blir det kanske när man lär känna varandra senare i livet. Och jag har accepterat att våran relation är som den är. Det gör inte mig någonting, det är bra så här.
Visst det finns saker jag önskar att jag hade fått uppleva, saker jag önskar att jag kunnat göra. Som att lära känna min far mer naturligt och hela min släkt på hans sida. Men så är det inte nu, och det känns onödigt att sitta och grubbla över vad som kunde ha varit.
Så nu ska jag bli storasyster, min pappa ska få ett till barn. Jag är jätteglad. Så kom jag på att det här barnet kommer att få allt jag önskade att jag hade. Jag är rädd för att det ska göra mig ledsen, att jag kommer få se det här barnet växa upp. Det är nu jag kommer att faktiskt se vad jag har missat. Innan har jag bara kunnat drömma om en pappa och allt vad en pappa gör. Nu kommer jag att på riktigt se hur jag hade kunnat få ha. Jag kommer se den pappa som min pappa faktiskt kan vara.
Vad som kanske är jobbigare är att jag kommer få se hur min farmor, farfar, farbror och alla andra kommer att älska det här barnet. Hur de kommer vilja umgås med det. Vad de kommer att tycka att allt är så fantastiskt med det här lilla barnet.
Jag vill inte att någon ska tro att jag är arg, eller svartsjuk på barnet, att jag inte vill att det ska få allt det här. Jag önskar bara att jag också hade fått uppleva det. Och i viss mån önskar jag väl kanske att jag inte hade behövt se det jag missar. Hur allt kommer vara så nära, men ändå så plågsamt långt bort.
För även om jag vet väldigt mycket om vad jag har gjort, hur jag såg ut och även om det finns en massa människor som kommer ihåg mig, och sådana saker som vad mina första ord var. Så vet ju inte min släkt på min pappas sida om det, eller ens min pappa. De var inte med när jag hade min först dansföreställning när jag var fem. De vet inte om att första gången jag fick välja hur mina väggar skulle se ut så valde jag rosa väggar, röda hjärtan och gula stjärnor. De vet inte om att jag var tvungen byta kläder i irritation om någon gav mig en komplimang för de jag hade på mig.
De känner helt enkelt inte mig. Jag är rädd att när det här barnet kommer så kommer jag försvinna lite till. De blir ju alltid så, småbarn är alltid älskade.
Men de kommer aldrig få veta mina rädslor, för de kommer aldrig att fråga något om det, och jag kommer inte säga något självmant. Jag vill ändå ha en stor roll i det här barnets liv, där har jag min nya chans, min pappa och hans familj kan inte göra något för att ha varit med i mitt liv från början. Men jag kan vara med från början, jag kan vara storasyster från början. Då kan jag få bli älskad, från början.
Send me on my way
Jag har fastnat på den här låten, jag älskar den på alla sätt och vis. Det här är inte världens bästa kvalitet, och den kanske är bättre andra gånger, men jag fastnade ändå för den här "versionen".
Jag önskar
Jag vill ha något som jag kan kalla mitt. Något som jag vet är mitt, allt i mitt liv känns som att det tillhör någon annan. Som att allt bara är lånat. Som om hela mitt liv bara är lånat, jag lever på lånad tid.
När ska jag få känna att det inte spelar någon som helst roll för "det är ju mitt"?
När ska jag få känna att det inte spelar någon som helst roll för "det är ju mitt"?
Låg
Jag hatar när det här händer, när jag mår jättebra, är jätteglad och allt verkar nästan perfekt.
Helt plötsligt innan jag vet om det är jag låg, och allt jag känner är en tryckande känsla. Ibland finns det en anledning, men om det är det så är den dålig. Eftersom i vanliga fall så hade jag inte ens brytt mig, men eftersom det redan finns där, det hänger redan i luften så blir jag ledsen. Oftast slår det mig plötsligt och så blir jag ledsen, tårarna börjar strömma, fast jag inte ens vet varför själv.
Jag kan inte heller bara sluta gråta, utan när det redan blivit såhär så kommer allt upp till ytan. Allt som jag förtränger. Allt som jag valt att glömma. Det kommer och river i mig, och jag förvrider allt så att innebörden gör mig ledsen.
Självdestruktiv. Tror jag att det kallas. Förstöra för sig själv, jag förstör för mig, för att jag får för mig att allt går emot mig.
Det här inget jag är stolt över, men det är så här. Just nu är det så här, jag måste ändra på mig men jag orkar inte idag. En annan dag. Imorgon, eller dagen efter det.
Även om det redan är för sent för jag är bara låg ett litet tag, och sen glömmer jag bort det.
