The Wrestler
Oscarsgalan... Den händelse som jag ser fram emot varje år, det som jag älskar. Film.
Det finns ingenting som jag älskar som jag älskar filmens värld. För där är allting möjligt. Alla dessa vackra människor, i fina kläder, som säger de perfekta sakerna på de mest fantastiska ställena i världen. Alla roliga saker som de säger, de sorgliga saker de är med om. Hur man kan komma tillbaka till renässansen eller till en framtid med robotar.
Hur som helst så har filmvärlden Allt! Och inte nog med alla dessa saker som jag redan nämnt, så görs allting till ett perfekt soundtrack.
Om det gick skulle jag vilja flytta in i filmens värld. För allt är så mycket finare där, allt som händer blir på något sätt speciellt.
Så nu sitter jag här några timmar innan Oscarsgalan, och funderar på allt. Jag har som vanligt inte sett ens nära på alla filmer som nominerats. Men jag har sett några. En sak jag kan lova är att jag aldrig har blivit så inspirerad av en film som av The Wrestler, med Mickey Rourke i titelrollen. Jag lyssnar på låten the wrestler av Bruce Springsteen som spelas i filmen, och jag blir alldeles gråtfärdig. Som att någon tagit allt mitt hopp men att jag samtidigt som hela min kropp fylls av hopp.
Så om det är någonting jag rekommenderar, om det är en film jag tycker att ni ska se, så är det den.
Det finns ingenting som jag älskar som jag älskar filmens värld. För där är allting möjligt. Alla dessa vackra människor, i fina kläder, som säger de perfekta sakerna på de mest fantastiska ställena i världen. Alla roliga saker som de säger, de sorgliga saker de är med om. Hur man kan komma tillbaka till renässansen eller till en framtid med robotar.
Hur som helst så har filmvärlden Allt! Och inte nog med alla dessa saker som jag redan nämnt, så görs allting till ett perfekt soundtrack.
Om det gick skulle jag vilja flytta in i filmens värld. För allt är så mycket finare där, allt som händer blir på något sätt speciellt.
Så nu sitter jag här några timmar innan Oscarsgalan, och funderar på allt. Jag har som vanligt inte sett ens nära på alla filmer som nominerats. Men jag har sett några. En sak jag kan lova är att jag aldrig har blivit så inspirerad av en film som av The Wrestler, med Mickey Rourke i titelrollen. Jag lyssnar på låten the wrestler av Bruce Springsteen som spelas i filmen, och jag blir alldeles gråtfärdig. Som att någon tagit allt mitt hopp men att jag samtidigt som hela min kropp fylls av hopp.
Så om det är någonting jag rekommenderar, om det är en film jag tycker att ni ska se, så är det den.
sol
Jag vet att jag ofta bara kopierar in en text som jag redan skrivit, och jag vet inte ens om ni gillar det. Men för de få läsare jag har så blir det tyvärr såhär. Det här är allt jag har att ge er. Men samtidigt så ger jag då också väldigt mycket.
En del av mig som jag sliter loss och skänker er, för att jag vill göra er glada. Få er att läsa det jag skriver för att ni faktiskt får ut något av det.
Idag får ni den senaste delen av mig, den som var alldeles hemlig innan jag erbjöd den här.
Det jag skriver är inte speciellt egentligen. Det är precis vad man själv bestämmer sig att det är. För mig just nu, är det viktigt, det är intressant. Det roar mig att få reda på alla saker som mina karaktärer gör i den här skildringen. På samma sätt kommer den få precis så mycket makt som ni ger den.
Det du läser kommer vara precis så bra så om du vill att det ska vara.
Församlingen på stranden förskingrades, eftersom folk tröttnade på att vänta på hon skulle simma tillbaka. Ensam kvar på kanten stod Tor, när hon äntligen var halvvägs tillbaka. Men någonting var fel. Sol simmade inte lika snabbt längre, och han blev orolig. Hon simmade en bit till, men nu tog Tor av sig skor, byxor och skjorta och hoppade i han med. Han lyckades nå henne när hon höll på att sjunka. När han drog upp henne började hon spotta och fräsa en stund, men så blev hon lugn igen ”Förlåt, jag blev bara så trött. Skulle bara vila en stund. Du behövde inte komma… och hämta mig. Tor… jag kan klara mig själv! Behöver inte din hjälp…”
När han bottnade igen bar henne den sista biten. Hela hennes hud var knottrig av kylan, han plockade ihop deras kläder och tog henne med sig in, så att de kunde ta ordentliga badlakan att torka sig med. Men så fort de kom in tog Em sin dotter och hjälpte henne att torka sig även om Sol nu piggnat till, tillräckligt mycket för att göra vilda protester mot hjälpen som modern tvingade på henne. Em gav ett badlakan till Tor och tackade för hjälpen men sedan stod han där nere i hallen alldeles själv när alla andra gick till sig.
Tillslut gick han uppför trappan och in i korridoren till vänster och genom andra dörren till vänster. Jennie hade redan lagt barnen och hon hade gjort sig i ordning för att gå och lägga sig, hon tittade inte ens på honom när han kom, sa inget. De pratade sällan nuförtiden. Han gick mot henne för att kyssa hennes kind, men hon drog sig bara undan och gick och lade sig på sin sida av sängen, och när han sedan lade sig på den andra sidan, drog hon sig lite mer bort från honom. I flera timmar försökte han somna, men han kände sig illa till mods, var det så att Jennie inte älskade honom längre? Och Sol, hur mådde hon nu?
Jennie sov tungt på sin sida av sängen, hon såg så trött ut i månljuset. Linjerna i ansiktet gav henne ett hårt uttryck. Första gången hade hon sett bra ut, hon hade aldrig varit en riktig skönhet, men hon hade varit lycklig och glad och det gjorde henne vacker.
Med en suck satte han sig upp och klev sen upp ur sängen, han gick till badrummet. Vattnet var kallt, och om han inte var helt vaken innan, så var han det nu. Efter ytterliggare några minuter öppnade han dörren och skulle gå tillbaka till sitt rum, när han plötsligt kände hur någon iakttog honom. Då insåg han att i dörren till trappan till vinden stod hon, mer vacker än någonsin. Hon såg ut som en ängel, med håret lockigt som en gloria kring hennes huvud. Ögonen glimmade i mörkret, och de såg alldeles svarta ut när de tittade på honom. Handen vinkade honom till henne, och hon tecknade åt honom att låsa dörren när han kommit några trappsteg upp. Låset klickade till och det knarrade i trappan medan de gick upp.
De satte sig i fönsternischen, tittade ut på landskapet som badade i månsken, trots att de inte kunde se månen, som dolde sig.
”Tack” viskade hon, samtidigt som hon tog hans hand tittade upp i hans ansikte och log. Men hon kunde se en sorg, en osäkerhet i hans ögon. Så hon kröp upp i hans knä och omfamnade honom hårt. Han höll om henne också, först försiktigt men sedan hårdare. Han gömde sig i hennes hår, lånade styrka från henne. Just då gav hon honom den styrka som han behövde, som han inte fått tidigare. De satt så ganska länge, för första gången fick Tor känna att någon annan är den starka. För länge hade han fått vara den starka.
När hon gett tillräckligt mycket styrka och mod kysste han hennes läppar och så gick han ner till sin kalla säng igen.
På morgonen badade villan och landskapet återigen i solljuset. Allting såg ut som pånyttfödd. Daggen bäddade in hela naturen, som att skydda mot allt det svåra.
Jag har tyvärr redan bestämt mig för att det är medelmåttigt, att det behöver bli bättre. Men å andra sidan hinner jag inte skriva tillräckligt snabbt, för precis när jag börjar skriva ner det senaste jag fått reda på om karaktärerna, så kommer nya saker. Det går så snabbt ibland.
En del av mig som jag sliter loss och skänker er, för att jag vill göra er glada. Få er att läsa det jag skriver för att ni faktiskt får ut något av det.
Idag får ni den senaste delen av mig, den som var alldeles hemlig innan jag erbjöd den här.
Det jag skriver är inte speciellt egentligen. Det är precis vad man själv bestämmer sig att det är. För mig just nu, är det viktigt, det är intressant. Det roar mig att få reda på alla saker som mina karaktärer gör i den här skildringen. På samma sätt kommer den få precis så mycket makt som ni ger den.
Det du läser kommer vara precis så bra så om du vill att det ska vara.
Församlingen på stranden förskingrades, eftersom folk tröttnade på att vänta på hon skulle simma tillbaka. Ensam kvar på kanten stod Tor, när hon äntligen var halvvägs tillbaka. Men någonting var fel. Sol simmade inte lika snabbt längre, och han blev orolig. Hon simmade en bit till, men nu tog Tor av sig skor, byxor och skjorta och hoppade i han med. Han lyckades nå henne när hon höll på att sjunka. När han drog upp henne började hon spotta och fräsa en stund, men så blev hon lugn igen ”Förlåt, jag blev bara så trött. Skulle bara vila en stund. Du behövde inte komma… och hämta mig. Tor… jag kan klara mig själv! Behöver inte din hjälp…”
När han bottnade igen bar henne den sista biten. Hela hennes hud var knottrig av kylan, han plockade ihop deras kläder och tog henne med sig in, så att de kunde ta ordentliga badlakan att torka sig med. Men så fort de kom in tog Em sin dotter och hjälpte henne att torka sig även om Sol nu piggnat till, tillräckligt mycket för att göra vilda protester mot hjälpen som modern tvingade på henne. Em gav ett badlakan till Tor och tackade för hjälpen men sedan stod han där nere i hallen alldeles själv när alla andra gick till sig.
Tillslut gick han uppför trappan och in i korridoren till vänster och genom andra dörren till vänster. Jennie hade redan lagt barnen och hon hade gjort sig i ordning för att gå och lägga sig, hon tittade inte ens på honom när han kom, sa inget. De pratade sällan nuförtiden. Han gick mot henne för att kyssa hennes kind, men hon drog sig bara undan och gick och lade sig på sin sida av sängen, och när han sedan lade sig på den andra sidan, drog hon sig lite mer bort från honom. I flera timmar försökte han somna, men han kände sig illa till mods, var det så att Jennie inte älskade honom längre? Och Sol, hur mådde hon nu?
Jennie sov tungt på sin sida av sängen, hon såg så trött ut i månljuset. Linjerna i ansiktet gav henne ett hårt uttryck. Första gången hade hon sett bra ut, hon hade aldrig varit en riktig skönhet, men hon hade varit lycklig och glad och det gjorde henne vacker.
Med en suck satte han sig upp och klev sen upp ur sängen, han gick till badrummet. Vattnet var kallt, och om han inte var helt vaken innan, så var han det nu. Efter ytterliggare några minuter öppnade han dörren och skulle gå tillbaka till sitt rum, när han plötsligt kände hur någon iakttog honom. Då insåg han att i dörren till trappan till vinden stod hon, mer vacker än någonsin. Hon såg ut som en ängel, med håret lockigt som en gloria kring hennes huvud. Ögonen glimmade i mörkret, och de såg alldeles svarta ut när de tittade på honom. Handen vinkade honom till henne, och hon tecknade åt honom att låsa dörren när han kommit några trappsteg upp. Låset klickade till och det knarrade i trappan medan de gick upp.
De satte sig i fönsternischen, tittade ut på landskapet som badade i månsken, trots att de inte kunde se månen, som dolde sig.
”Tack” viskade hon, samtidigt som hon tog hans hand tittade upp i hans ansikte och log. Men hon kunde se en sorg, en osäkerhet i hans ögon. Så hon kröp upp i hans knä och omfamnade honom hårt. Han höll om henne också, först försiktigt men sedan hårdare. Han gömde sig i hennes hår, lånade styrka från henne. Just då gav hon honom den styrka som han behövde, som han inte fått tidigare. De satt så ganska länge, för första gången fick Tor känna att någon annan är den starka. För länge hade han fått vara den starka.
När hon gett tillräckligt mycket styrka och mod kysste han hennes läppar och så gick han ner till sin kalla säng igen.
På morgonen badade villan och landskapet återigen i solljuset. Allting såg ut som pånyttfödd. Daggen bäddade in hela naturen, som att skydda mot allt det svåra.
Jag har tyvärr redan bestämt mig för att det är medelmåttigt, att det behöver bli bättre. Men å andra sidan hinner jag inte skriva tillräckligt snabbt, för precis när jag börjar skriva ner det senaste jag fått reda på om karaktärerna, så kommer nya saker. Det går så snabbt ibland.
*******
Vi gick båda vidare med våra liv, som att han aldrig sagt det.
Men djupt inom mig låg hemligheten, förtärde mig. Jag visste att vi inte kunde låtsas som ingenting. Men det var enklast så.
Jag började jobba som servitris, alla dagar flöt ihop, jag tog så många arbetspass som möjligt.
Träffade inte någon.
Jag pratade ibland med Daniel, men oftast var hans närvaro bara ett meddelande på telefonsvararen.
Det sjaskiga caféet var litet och ofräscht, men billigt så det var ganska välbesökt. Jag stod och hällde påfyllning på kaffet i en kunds kopp. När jag plötsligt slogs av vrede. Han hade ljugit för mig! Hur har han kunnat bara sitta och ljuga för mig? Hur vågade han? Han hade faktiskt aldrig behövt ljuga! Helt av ingen anledning hade han suttit och hittat på en fet lögn, för mig.
Kundens ögon spärrades upp och tittade chockat på mig. Jag hade råkat väsa till kunden ”för i helvete din jävla idiot!”. Jag tog kaffekannan och backade långsamt samtidigt som jag bad om ursäkt tusen gånger om. Sa förlåt och att jag skulle ta hand om notan, ”du behöver inte oroa dig för betalning! Förlåt!”.
Jag ställde ifrån mig kaffekannan med en högljudd duns så att kaffet skvätte upp och gjorde nya fläckar på väggen. Slet av mig förklädet och sa till Manny, chefen, att jag var tvungen att gå genast och att han skulle dra av kundens nota på min lön. Jag gick in bakom disken, in i personalutrymmet, slet åt mig kappan och gick ut bakvägen.
När jag kom ut i gränden försökte jag ta några djupa andetag men luften gav bara en stark stank av sopor.
Misslyckande, det funkade inte.
Istället skrek jag. Begravde ansiktet i mina händer och skrek, av ilska. Tog upp en gammal glasburk och slängde in den i väggen på andra sidan i frustration.
Sedan småsprang jag till bussen.
På bussen tänkte jag om och om igen ”Vem fan tror han att han är?!”
Det slog mig plötsligt. Och hårt.
Han var ju min bästa vän, min kära, rara Daniel som alltid hade funnits där. Det var den han trodde att han var. Han var den som räddade mig när jag lämnades ensam för första gången. Han höll mig inte bara vid liv, utan han gjorde också att jag skrattade. Att jag njöt av livet. Det var han som tagit hand om mig när Pete krossade mitt hjärta. Han var för fan min bästa vän, och nuförtiden verkade han vara den enda. Det är väl självklart att han är förlåten!
Bussen bromsade in så hårt att jag vaknade upp ur mina tankar. Det var ju här jag skulle gå av!
Efter en timme kom han.
Men djupt inom mig låg hemligheten, förtärde mig. Jag visste att vi inte kunde låtsas som ingenting. Men det var enklast så.
Jag började jobba som servitris, alla dagar flöt ihop, jag tog så många arbetspass som möjligt.
Träffade inte någon.
Jag pratade ibland med Daniel, men oftast var hans närvaro bara ett meddelande på telefonsvararen.
Det sjaskiga caféet var litet och ofräscht, men billigt så det var ganska välbesökt. Jag stod och hällde påfyllning på kaffet i en kunds kopp. När jag plötsligt slogs av vrede. Han hade ljugit för mig! Hur har han kunnat bara sitta och ljuga för mig? Hur vågade han? Han hade faktiskt aldrig behövt ljuga! Helt av ingen anledning hade han suttit och hittat på en fet lögn, för mig.
Kundens ögon spärrades upp och tittade chockat på mig. Jag hade råkat väsa till kunden ”för i helvete din jävla idiot!”. Jag tog kaffekannan och backade långsamt samtidigt som jag bad om ursäkt tusen gånger om. Sa förlåt och att jag skulle ta hand om notan, ”du behöver inte oroa dig för betalning! Förlåt!”.
Jag ställde ifrån mig kaffekannan med en högljudd duns så att kaffet skvätte upp och gjorde nya fläckar på väggen. Slet av mig förklädet och sa till Manny, chefen, att jag var tvungen att gå genast och att han skulle dra av kundens nota på min lön. Jag gick in bakom disken, in i personalutrymmet, slet åt mig kappan och gick ut bakvägen.
När jag kom ut i gränden försökte jag ta några djupa andetag men luften gav bara en stark stank av sopor.
Misslyckande, det funkade inte.
Istället skrek jag. Begravde ansiktet i mina händer och skrek, av ilska. Tog upp en gammal glasburk och slängde in den i väggen på andra sidan i frustration.
Sedan småsprang jag till bussen.
På bussen tänkte jag om och om igen ”Vem fan tror han att han är?!”
Det slog mig plötsligt. Och hårt.
Han var ju min bästa vän, min kära, rara Daniel som alltid hade funnits där. Det var den han trodde att han var. Han var den som räddade mig när jag lämnades ensam för första gången. Han höll mig inte bara vid liv, utan han gjorde också att jag skrattade. Att jag njöt av livet. Det var han som tagit hand om mig när Pete krossade mitt hjärta. Han var för fan min bästa vän, och nuförtiden verkade han vara den enda. Det är väl självklart att han är förlåten!
Bussen bromsade in så hårt att jag vaknade upp ur mina tankar. Det var ju här jag skulle gå av!
Efter en timme kom han.
1
Allting går så segt just nu.
Där får jag väl skylla mig själv, för det är som att jag har pausat mitt liv. Bara tagit en paus, på obestämd tid.
Nu försöker jag ta mig själv i kragen.
Typ börja om eller något.
Där får jag väl skylla mig själv, för det är som att jag har pausat mitt liv. Bara tagit en paus, på obestämd tid.
Nu försöker jag ta mig själv i kragen.
Typ börja om eller något.
If Only
Den här filmen fick mig att gråta. Och just den här låten är väldigt fin, i alla fall om man sett filmen och förstår innebörden. Det var väldigt länge sedan jag grät till en film, vilket jag faktiskt älskar att göra. Filmen är inte världskänd kanske, men den var otroligt fin. Och den passade mig perfekt, för om jag skulle ha gjort hade den fått precis det slutet. Jag tänker inte beordra er att se den, men om ni gör det så kommer ni nog inte att ångra er. För den är tillräckligt bra. Tillräckligt gripande. Och inte riktigt som alla andra filmer.
Förlåt
Vad ska jag göra när det känns som att jag håller på att gå under?
Om jag inte vågar säga något till någon.
När mina tankar går längre än dem någonsin gjort förr.
För att jag helt enkelt inte orkar med någonting mer
Om jag inte vågar säga något till någon.
När mina tankar går längre än dem någonsin gjort förr.
För att jag helt enkelt inte orkar med någonting mer
...and I quote...
"How happy is the blameless Vestal's lot! The world forgetting, by the world forgot. Eternal sunshine of the spotless mind! Each pray'r accepted, and each wish resign'd." - Alexander Pope
Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Den här låten får mig att vilja rulla ihop och gömma mig någonstans. Bara ligga och ruttna bort i tusentals år. Samtidigt som jag lyssnar om och om igen på melodin. Den är vacker, sorgsen men samtidigt inger den hopp. Den är allt och ingenting på samma gång. Den passar mig, den är lite allt möjligt på samma gång. Som att den innehåller massa olika känslor samtidigt, precis som jag.
Melodin gör mig glad men ändå nedstämd.
Jag inser att jag måste göra något med min dag, med resten av mitt liv. Att jag inte bara kan sitta här och falla ihop. Det är ingen idé att sticka huvudet i sanden och gömma sig från allt och inget. Det finns dessutom tusen saker som det skulle vara bra om jag gör, ytterligare tusen saker som jag skulle vilja göra. Så det är ju bara att välja en sak och göra det.
Men just nu tror jag att jag ska sitta här ett tag till. Lyssna på låten en extra gång, eller två.
Frihet
Jag har aldrig känt såhär starkt att jag måste ta mig ur den här gropen. Den här gropen mitt liv har blivit till.
Det är inte direkt som att jag är Missnöjd med mitt liv. Utan det är snarare bara så att det känns som att jag är fast. Att någonstans på vägen fastnade jag och nu sitter jag här.
Vad ska jag då göra nu?
Hur ska jag göra för att komma någonstans?
Det jag vill göra är att rensa upp i mitt liv. Slänga bort allt jag inte använder i mitt rum. Allt som inte ger mig någon glädje. Jag vill hitta ett eget hem, flytta till en egen lägenhet. Nu känner jag mig redo, som att det är dags nu. Jag klarar inte riktigt av att åka hem nu för tiden. Det tar emot att gå sista biten hem, och när jag ändå tagit mig hem så känner jag mig inte riktigt som hemma. All energi sugs ur mig. Tiden står stilla. Ingenting händer. Jag vet inte längre vart jag ska ta vägen. När jag sitter här känns det som att jag ska börja klättra på väggarna och mina fingrar kliar konstant. Mitt hem gör att jag aldrig orkar göra någonting, vilket påverkar skolan och allt det sociala.
Jag vill känna friheten.
Det är inte direkt som att jag är Missnöjd med mitt liv. Utan det är snarare bara så att det känns som att jag är fast. Att någonstans på vägen fastnade jag och nu sitter jag här.
Vad ska jag då göra nu?
Hur ska jag göra för att komma någonstans?
Det jag vill göra är att rensa upp i mitt liv. Slänga bort allt jag inte använder i mitt rum. Allt som inte ger mig någon glädje. Jag vill hitta ett eget hem, flytta till en egen lägenhet. Nu känner jag mig redo, som att det är dags nu. Jag klarar inte riktigt av att åka hem nu för tiden. Det tar emot att gå sista biten hem, och när jag ändå tagit mig hem så känner jag mig inte riktigt som hemma. All energi sugs ur mig. Tiden står stilla. Ingenting händer. Jag vet inte längre vart jag ska ta vägen. När jag sitter här känns det som att jag ska börja klättra på väggarna och mina fingrar kliar konstant. Mitt hem gör att jag aldrig orkar göra någonting, vilket påverkar skolan och allt det sociala.
Jag vill känna friheten.
Amelie
Helgen som var kunde jag för första gången säga att jag älskar mig själv.
Och visst kan ju styrkan bakom orden, tron på mig själv vackla lite. Men då när modet sviker, kan jag alltid ta ett djupt andetag och säga till mig själv sanningen. Sanningen att jag faktiskt älskar mig själv, och det ska jag aldrig ifrågasätta.
Då när jag tar ett djupt andetag, känner jag lugnet. Oron försvinner och jag kan återigen känna mig lycklig.
Det finns ingen som jag, ingen som skratta istället för gråta åt hemskheter på samma sätt som mig. Ingen annan kan skratta pärlande som jag kan. Ingen kan gråta lika hjärtskärande på samma sätt som mig.
Alla kan försöka vara bättre än mig, tusentals kan lyckas. Men Ingen kan vara bättre än mig på att vara Amelie.
Jag kan älska mig själv för att jag Vet att jag har förtjänat det. Som jag har kämpat för saker, för att bli älskad av alla andra. När jag har haft mig själv hela tiden. Det spelar ju ingen roll om alla andra älskar mig, om inte jag kan se varför. Nu syns det klart för mig.
Dessutom är ju den enda som alltid kommer finnas i mitt liv, jag. Så nu ska jag ta hand om mig själv.
Just nu tycker jag det är väldigt behagligt att lyssna på Ane Brun, även om det finns viss depressions varning över hennes stil.
Och visst kan ju styrkan bakom orden, tron på mig själv vackla lite. Men då när modet sviker, kan jag alltid ta ett djupt andetag och säga till mig själv sanningen. Sanningen att jag faktiskt älskar mig själv, och det ska jag aldrig ifrågasätta.
Då när jag tar ett djupt andetag, känner jag lugnet. Oron försvinner och jag kan återigen känna mig lycklig.
Det finns ingen som jag, ingen som skratta istället för gråta åt hemskheter på samma sätt som mig. Ingen annan kan skratta pärlande som jag kan. Ingen kan gråta lika hjärtskärande på samma sätt som mig.
Alla kan försöka vara bättre än mig, tusentals kan lyckas. Men Ingen kan vara bättre än mig på att vara Amelie.
Jag kan älska mig själv för att jag Vet att jag har förtjänat det. Som jag har kämpat för saker, för att bli älskad av alla andra. När jag har haft mig själv hela tiden. Det spelar ju ingen roll om alla andra älskar mig, om inte jag kan se varför. Nu syns det klart för mig.
Dessutom är ju den enda som alltid kommer finnas i mitt liv, jag. Så nu ska jag ta hand om mig själv.
Just nu tycker jag det är väldigt behagligt att lyssna på Ane Brun, även om det finns viss depressions varning över hennes stil.
Johnossi
Jag kände att jag kanske skulle skriva något om Johnossis låt summerbreeze, som jag "skrivit" om innan. Något om varför jag hade med den.
Inte för att jag egentligen orkar förklara eller så men... det är min låt. Det är inte min favoritlåt, den är kanske inte så speciell egentligen, men det är min låt.
Oftast när jag börjar lyssna på en riktigt bra låt tänker jag på någon, och för evigt kommer jag sedan förknippa låten med den personen. När jag började lyssna på summerbreeze bestämde jag mig för att bara tänka på mig. Att det skulle bli min låt. Vilket det har blivit.
När jag sedan lyssnade ordentligt på texten insåg jag hur passande den faktiskt var. för den sista versen är verkligen Jag.
Inte för att jag egentligen orkar förklara eller så men... det är min låt. Det är inte min favoritlåt, den är kanske inte så speciell egentligen, men det är min låt.
Oftast när jag börjar lyssna på en riktigt bra låt tänker jag på någon, och för evigt kommer jag sedan förknippa låten med den personen. När jag började lyssna på summerbreeze bestämde jag mig för att bara tänka på mig. Att det skulle bli min låt. Vilket det har blivit.
När jag sedan lyssnade ordentligt på texten insåg jag hur passande den faktiskt var. för den sista versen är verkligen Jag.
De Sju Dödssynderna
Synderna och dess färger, och tydligen de djur som de representeras av...
* Högmod = violett och häst eller påfågel
* Girighet = gul och groda, varg eller räv
* Vällust = blå och ko, tjur, tupp eller get
* Avund = grön och hund eller get
* Frosseri = orange och gris
* Vrede = röd och björn eller varg
* Lättja = ljusblå och get eller åsna
Jag gör mig nog skyldig för alla dödssynder, men jag tror nog att avund är min största synd. Avundsjukan följer mig överallt och den kommer alltid plötsligt, och det är nog bland de starkaste känslorna jag får.
Det känns så hemskt, men det är ju sanningen. Jag blir avundsjuk på allt och alla. Och jag nöjer mig inte om jag har en sak, jag vill ha allt. Jag vill ha allt här i världen, och jag blir avunsjuk om någon har något som jag inte har.
Oftast känner jag inte avund så starkt egentligen, och oftast går det över på några sekunder. Men känslan av avund finns ändå där. Och den är lika riktig som alla andra känslor. Det är min dödssynd.
* Högmod = violett och häst eller påfågel
* Girighet = gul och groda, varg eller räv
* Vällust = blå och ko, tjur, tupp eller get
* Avund = grön och hund eller get
* Frosseri = orange och gris
* Vrede = röd och björn eller varg
* Lättja = ljusblå och get eller åsna
Jag gör mig nog skyldig för alla dödssynder, men jag tror nog att avund är min största synd. Avundsjukan följer mig överallt och den kommer alltid plötsligt, och det är nog bland de starkaste känslorna jag får.
Det känns så hemskt, men det är ju sanningen. Jag blir avundsjuk på allt och alla. Och jag nöjer mig inte om jag har en sak, jag vill ha allt. Jag vill ha allt här i världen, och jag blir avunsjuk om någon har något som jag inte har.
Oftast känner jag inte avund så starkt egentligen, och oftast går det över på några sekunder. Men känslan av avund finns ändå där. Och den är lika riktig som alla andra känslor. Det är min dödssynd.
Summerbreeze
Once a failure, always a retard
go through the books just dream
I went to school with an offer for my teacher
he thought, please don´t look down on me
But I will, oh oh oh oh
Well I don´t care about your modern decoration
in your home so why should you care about mine
I´ve had enough of this comfort conversation
in my mind you´re all retards anyhow
Cause if you think love will come towards you
like a warm summerbreeze
you got your head among the clouds
and you will never be free
you´ll spend
many nights alone
i know
If you don´t feel the way I do it don´t matter
cause, I´ll never know how you feel
but if you do then sure I´d be flattered
in my mind it´s all different anyhow
I think love will come towards me
like a warm summerbreeze
I got my head among the clouds
and I will never be free
I´ll spend
many nights alone
I know
I know
Cause I have and I will.
-
Kärlek
Jag kan träffa killar som tycker att jag ser bra ut, och visst jag blir väl smickrad, men samtidigt blir jag förolämpad också. För jag uppskattar mer om någon tycker om Mig. Amelie liksom.
Det är ganska orelevant hur mitt skal ser ut. Jag försöker se bra ut för min egen skull, inte för någon annan.
Jag vill hellre vara smart, intressant sådana saker som jag helt enkelt värdesätter mer.
Visst jag bryr mig ju om hur jag ser ut. Så himla ytlig är jag. Det är så sorgligt. Fruktansvärt patetiskt. Och jag söker bekräftelse, vill att någon ska tycka om mig också.
För jag vill så gärna bli älskad. Vill så gärna tro att jag är värd det, att jag har förtjänat att bli älskad.
Det är vad jag vill tro, även om jag på samma gång egentligen bara vill bli uppskattad för mitt inre. För min personlighet.
Om någon tycker att jag är smart blir jag väldigt glad, även om jag inte alltid tror på det. Så går komplimangen till mitt självförtroende. Och för ett tag känner jag mig mer värd.
Jag måste hitta kärlek 2009. Det låter säkert desperat, men samtidigt så behöver jag det. Jag behöver kärlek, känna mig älskad. Och jag behöver visa kärlek.
Det känns sorgset.
Men det är sanningen.
Jag behöver bli rörd. Bara att någon håller mig hårt för att denne tycker så mycket om mig. Jag är bra på att trycka folk ifrån mig. Fast jag vet att kärleken är just det jag behöver.
Någonting ovillkorligt.
Det är ganska orelevant hur mitt skal ser ut. Jag försöker se bra ut för min egen skull, inte för någon annan.
Jag vill hellre vara smart, intressant sådana saker som jag helt enkelt värdesätter mer.
Visst jag bryr mig ju om hur jag ser ut. Så himla ytlig är jag. Det är så sorgligt. Fruktansvärt patetiskt. Och jag söker bekräftelse, vill att någon ska tycka om mig också.
För jag vill så gärna bli älskad. Vill så gärna tro att jag är värd det, att jag har förtjänat att bli älskad.
Det är vad jag vill tro, även om jag på samma gång egentligen bara vill bli uppskattad för mitt inre. För min personlighet.
Om någon tycker att jag är smart blir jag väldigt glad, även om jag inte alltid tror på det. Så går komplimangen till mitt självförtroende. Och för ett tag känner jag mig mer värd.
Jag måste hitta kärlek 2009. Det låter säkert desperat, men samtidigt så behöver jag det. Jag behöver kärlek, känna mig älskad. Och jag behöver visa kärlek.
Det känns sorgset.
Men det är sanningen.
Jag behöver bli rörd. Bara att någon håller mig hårt för att denne tycker så mycket om mig. Jag är bra på att trycka folk ifrån mig. Fast jag vet att kärleken är just det jag behöver.
Någonting ovillkorligt.
2009
Inför nyår försökte jag komma på vad jag vill göra med mitt nya år...
Jag ville göra mer, saker som förändrar. Jag ville göra misstag. Jag ville säga allt jag vill säga och tycker.
Det känns som att jag redan har lyckats ganska bra med det. För det är nog en del saker som jag redan har hunnit med som jag aldrig hade varit med om innan.
Jag ville göra mer, saker som förändrar. Jag ville göra misstag. Jag ville säga allt jag vill säga och tycker.
Det känns som att jag redan har lyckats ganska bra med det. För det är nog en del saker som jag redan har hunnit med som jag aldrig hade varit med om innan.
Kaos
När jag känner mig låg vill jag bara skapa kaos. Jag vill förstöra allt. Skapa kaos så att det syns.
Istället skapar jag något annat, gör något helt annat.
Det kliar i mina fingra alltså måste jag göra något. Just då behöver jag sysselsätta mig med något. Energin behöver försvinna. Så jag gör någonting... Jag måste göra något, som syns.
Istället skapar jag något annat, gör något helt annat.
Det kliar i mina fingra alltså måste jag göra något. Just då behöver jag sysselsätta mig med något. Energin behöver försvinna. Så jag gör någonting... Jag måste göra något, som syns.
nu
Om jag kunde skulle jag ta allt jag äger och har och slänga det. Kasta ut all skit ut ur mitt rum, hem och liv.
Sedan skulle jag slänga mig, kast bort mig så långt bort att jag aldrig skulle kunna hitta mig själv igen.
Efter ett tag skulle jag glömma bort att jag fanns, och jag skulle bli ingenting.
Det skulle vara fantastiskt att få vara bara igenting, eller som i lilla sjöngfrun av H.C Andersen kanske och bara vara skum på havet.
Sedan skulle jag slänga mig, kast bort mig så långt bort att jag aldrig skulle kunna hitta mig själv igen.
Efter ett tag skulle jag glömma bort att jag fanns, och jag skulle bli ingenting.
Det skulle vara fantastiskt att få vara bara igenting, eller som i lilla sjöngfrun av H.C Andersen kanske och bara vara skum på havet.
Min anteckningsbok
Jag har varit i Indien. Skrev i en bok varje dag. Idag är andra gången jag lämnar den ifrån mig. Det känns så tomt utan den, jag saknar den. Den är som min bästa vän. Allt som jag är med om, allt jag tänker, drömmer hamnar i boken. Okej inte precis Allt, men nästan.
Nu är den borta, på en resa. Får se när den kommer tillbaka till mina händer. Tills vidare får jag väl typ skriva här, när jag kommer ihåg dvs. Mitt minne försvinner ifrån mig, en mycket dålig vana.
Nu är den borta, på en resa. Får se när den kommer tillbaka till mina händer. Tills vidare får jag väl typ skriva här, när jag kommer ihåg dvs. Mitt minne försvinner ifrån mig, en mycket dålig vana.
ages ago
