Pappa

Du väntar på respekt.

Jag väntar på förlåt.

Du var inte med mig när jag tog mina första steg. Du var inte med mig när jag skrattade för första gången. Du såg inte när jag hade min första dansuppvisning.

Det var därför jag satt på bussen och berättade för alla som ville lyssna om vilken pappa jag hade, allt han hade byggt (vilket var allt jag såg). Jag fick hitta på, du var ju aldrig där. Jag visste inte vem du var, så jag fick låtsas att jag visste.

Det är kanske därför jag har bra fantasi. Så du gav mig något, du gav mig en chans att utveckla min fantasi. Eller jag kanske hade haft bra fantasi ändå, men det kan ingen veta.

Om du bara säger förlåt. Jag skulle förlåta dig, för allt. Då skulle jag kanske kunna respektera dig, för att du åtminstone är man nog att säga förlåt. 
Om du bara kunde säga förlåt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0