Drömmen
Det enorma gråa betonghuset står fortfarande där, lika mäktigt och obehagligt som vanligt. Rädslan kryper omkring i den minimala lägenheten, som inte ens har en kokvrå utan bara ett kylskåp. Lägenheten med det minimala duschrummet ligger i ett litet lägenhetskomplex, som står mitt emot den väldiga betongkolossen. Lägenheterna darrar i den väldige gigantens närvaro. Själv sitter jag här i den dammgrå lägenheten. Helt apatiskt tittar jag ut genom fönstret, förgäves försöker jag se honom, bara jag får se att han är där ute och går så kommer allt bli bra, försöker jag intala mig själv. Det trots att jag vet så väl att det inte blir bättre, att jag inte borde stå här. Men han bor på samma ställe som förut, hans liv kanske inte förändrades på samma sätt som mitt gjorde.
Daniel sitter på sängen, han frågar hur det var nu igen, om det var pappan, eller brodern till barnen jag passade. Jag kommer inte ens ihåg längre.
Jag står fortfarande med ansiktet upptryckt mot den kalla fönsterrutan, och försöker frenetiskt söka igenom alla män som kommer till och lämnar den enorma gråa klumpen på andra sidan gatan. Huset är nästan så nära så att jag kan se människor i den andra byggnaden. Fem våningar ner ser jag honom, äntligen, hans svarta rock som alltid brukade ha, som doftade som honom. Han tittar upp mot mitt fönster, som att han skulle ha känt min närvaro, samtidigt inser jag att jag praktiskt taget stirrar ner på honom, så jag slänger mig ner på golvet, och trycker min rygg mot elementet.
Daniel tittar på mig, med irritation. Han blir så arg, han tycker att jag inte borde älska mannen där nere, säger något om att han inte förtjänar mig. Att jag är värd något bättre. Men Daniel har så fel, mannen på gatan är världens mest fantastiska man, det är faktiskt jag som inte förtjänar honom! Vilket jag också är helt medveten om.
Jag brukade jobba i den där ohyggliga betongbyggnaden, brukade gå tvärs över gatan varje dag för att åka upp de tio våningarna för att ta hand om barnen. Det var då han lade märke till mig, jag kunde inte förstå att just han ville ha mig. Han pratade med mig, berättade om hur olycklig han hade varit, sa att jag gjorde honom glad igen. Nu sitter jag här helt förlamad, som fastkedjad till elementet. Jag önskar att han kom upp, han brukade göra det. Han brukade ha blommor med sig, en stor bukett med rosor. Han förstod aldrig varför jag fascinerades så över rosor, men när han kom så fanns de alltid i hans hand.
Det knackar på dörren, och mitt hjärta slutar slå, kan det vara han? Det måste vara han, jag springer för att öppna dörren, medan Daniel blir sådär fruktansvärt arg och beredd på att slå ner mannen som står ute i trapphuset. Till min största besvikelse är det bara hyresvärden utanför dörren, han pratar om något, men jag lyssnar inte och Daniel får prata med värden istället. Jag orkar inte längre, jag sätter mig på sängen och kryper ihop i ett hörn och tittar ut genom fönstret då allt jag ser är betong. Daniel ber mig om att jag åtminstone ska ta en dusch idag och försöka skaffa ett nytt jobb. Jag säger att jag ska försöka, men mest av reflex. Han har bett mig om det varje dag i några veckor nu. Idag ska jag försöka, på riktigt den här gången. Daniel har lagt fram badlakan och en outfit som han tycker är ”urtjusig”, som jag konstaterar för mig själv att han måste ha gett mig i present någon gång, för kläderna är otroligt fula.
Jag och Daniel har känt varandra sedan alltid, och lika länge har han försökt bestämma vad jag ska ha på mig, samtidigt som han bara måste säga att han också önskar att han kunde få ha likadana kläder som tjejer.
När Daniel stängt igen dörren kryper jag ut ur fosterställningen och sätter mig på kanten av sängen. Mina fötter ser annorlunda ut, där de dinglar ovanför trasmattan. Jag borde klippa tånaglarna, kanske ta något fint nagellack, eller åtminstone färgglatt, då måste jag väl le på morgonen?
Jag böjer mig fram och sätter på stereon. Det spelar ingen roll vad som kommer ut ur högtalarna, bara det är någonting som gör att jag slipper lyssna på tystnaden som omger mig som bomull. Jag går upp för att låsa dörren, samtidigt som jag börjar dra av mig kläderna som slingrar sig likt spår på min existens, beviset att jag finns och lämnar någonting efter mig. Jag drar av mig underkläderna och tittar runt omkring i lägenheten, jag borde verkligen ha tagit med mig mer grejer, för att göra den personlig. Temporär, jo juste, lägenheten skulle bara vara tillfällig. Två år senare och jag är fortfarande fast här. Temporärt.
Strålar av kroppstempererat vatten stryker min hud. Jag låtsas att jag står utomhus och att det regnar, försöker minnas hur det brukade kännas, när regnet föll och marken plötsligt började lukta helt fantastiskt. Huvudet böjs mot ”himlen” och alla mina tankar försvinner. Jag vrider sakta av kranen och kliver ut ur duschen, en timme har helt plötsligt försvunnit. Badlakanet är nytvättat och luktat rent, ute i hallen ligger mina kläder överallt, samtidigt som jag försöker leta fram nya kläder blandas alltihop på golvet, rent och smutsigt. De mjukaste kläder glider på i hopp om att jag på så sätt ska slippa känna att hela min kropp värker.
Medan jag letar efter nyckeln med en blommig nyckelring hittar jag klänningen som jag trodde var borta. Den svarta som får allt att kännas underbart, som får mig att gå från tråkig och alldaglig till en helt förtrollande vacker svan. Vart är den där nyckeln nu då? Jag kollar i kylen för att försäkra mig om att jag faktiskt måste gå ut för att köpa mat och där mellan ett visset salladshuvud och en gammal mjölk ligger nyckeln. Hur hamnade den där?
Nyckeln gör sitt jobb, den kan fortfarande vrida om låset för att jag ska kunna vara försäkrad om att ingen kommer och tar mina gamla kläder eller mitt skräp, vilken tur jag har. Nyckeln får glida ner i jackfickan samtidigt som mina ben släpar sig nerför alla trappsteg, jag skulle kunna vänta på hissen, men i det här huset brukar den alltid stanna, så det är säkrast att gå.
Jag kommer ut på gatan, bara för att upptäcka att ljusslingor har kommit fram för att pynta hela staden. Trottoaren är slaskgrå och i luften kan jag känna doften av snö. Det är första gången jag är ute på en vecka. Alla affärer på gatan är fyllda med exklusiva varor, dyra pälskappor, eleganta klänningar och smakfullt designade smycken. Skapelserna skrämmer mig med sin viktighet, samtidigt som jag önskar att jag hade dessa föremål i mitt egna hem. Det är inte priset som är något problem, utan snarare att jag inte orkar gå igenom det känslomässiga traumat att gå in i den ena boutiquen efter den andra.
I slutet av gatan vågar jag mig ändå in i den mest försiktiga lilla shopen. Inne i affären luktar det sötsliskig parfym, men lamporna är dämpade och väggarna är inte täckta med speglar. Av ren vana kommer jag ut ur shopen med en kasse som är fylld med nya kläder, eller snarare underkläder och ett fint lila nattlinne med en kant av spets. Om mannen på gatan, Pete skulle komma. Jag går runt kvarteret för att slippa komma direkt hem till lägenheten. Mitt emellan en trendig modeaffär och ett lyxigt café ligger en liten sak jag aldrig sett förut. Där mitt i smeten ligger en liten konsthandel, med enastående tavlor av diverse okända konstnärer. Jag skyndar mig in i handeln för att försäkra mig om att den inte ska försvinna, vilket den såklart inte gör. Framför mig har jag unika tavlor med vackra motiv, den ena vackrare än den andra. Det finns en mellanstor oljemålning med havsmotiv, så realistiskt så att det nästan känns så att jag måste titta ut för att försäkra mig om att det inte stormar ute. En annan tavla föreställer en japanska geisha i en underskön dräkt, vitt ansikte, röda läppar och uppsatt hår med blommor. I en tredje tavla håller en man om en kvinna så hårt, så att jag tror att hon ska sluta andas, samtidigt håller han henne så ömt. När jag kommer därifrån har jag med mig alla de tre tavlorna, jag behövde något för att göra lägenheten mer personlig. Som om jag förvandlats kommer jag ut från konsthandeln med ett nytt mod, som att gnistan som höll mig vid liv blossat upp på nytt och elden brinner i mig. Jag nästan springer hem med kassarna i händerna, märker inte ens att de är tunga.
När jag kommer in i hallen slänger jag kassarna på sängen och sliter upp alla grejer från golvet, slänger allt jag inte tycker om och trycker in resten i skåpen. Jag öppnar fönstret och låter den friska luften dra igenom lägenheten, drar upp trasmattan från golvet och skakar den utanför fönstret. Hittade en dammvippa under sängen som får smeka alla utrymmen i lägenheten, tillsist slänger jag också den i ett skåp i det rum som föreställer ett kök. Tavlorna kommer nu fram ur påsen och får nya hem på väggarna i allrummet. De är så stora att de nästan täcker hela de fruktansvärt fula tapeterna. Jag tar ner kassen med kläder från sängen och bäddar om med nya lakan och tar fram de prydnadssaker som jag gömt. Allt som glittrar, med färger och alla ljus kommer fram ur sina gömmor och gör att lägenheten nästan känns som ett hem igen.
Jag sätter på duschen igen och slänger de gamla sorgsna kläderna i den gömda tvättkorgen, och hoppar återigen in i duschen. Jag tvättar mig ren med alla mina lyxiga krämer som jag glömt att jag hade, går ut ur duschen för att rengöra ansiktet ordentligt och smörjer in hela mig med en mjukgörande salva. Klipper bort prislappen på nattlinnet och tar på mig det, och går och lägger mig fast klockan bara är tio på kvällen.
Jag tänker på Pete igen, men försöker snabbt att glömma honom igen.
Något rasslar i drömmen, eller vänta nu, det är inte i drömmen, det är här i lägenheten. Någon vrider om en nyckel, jag är helt plötsligt klarvaken och ställer mig upp bredvid den smala sängen, utan att veta vad jag skulle kunna göra om det faktiskt är en inbrottstjuv. Paniken får mitt hjärta att dunka som om det skulle sprängas, jag kan knappt andas längre, och in i rummet kommer Pete. Han står där med mörka ringar under ögonen, rufsigt mörkt hår och sorgsna mörka ögon. Han ser nervös ut, fumlar med fingrarna sådär som man gör när man inte vet vart man ska ta vägen.
Jag har klarat hela den här perioden utan att gråta, mitt liv försvann men jag bröt aldrig ihop. Rocken lämnas på golvet och han ställer sig på knä framför mig och tar sina starka armar och virar dem omkring mig och bara håller fast. Nu rinner tårarna och jag kan inte göra något åt det, jag kan inte se längre. Min armar håller om honom, det kommer naturligt.
Daniel sitter på sängen, han frågar hur det var nu igen, om det var pappan, eller brodern till barnen jag passade. Jag kommer inte ens ihåg längre.
Jag står fortfarande med ansiktet upptryckt mot den kalla fönsterrutan, och försöker frenetiskt söka igenom alla män som kommer till och lämnar den enorma gråa klumpen på andra sidan gatan. Huset är nästan så nära så att jag kan se människor i den andra byggnaden. Fem våningar ner ser jag honom, äntligen, hans svarta rock som alltid brukade ha, som doftade som honom. Han tittar upp mot mitt fönster, som att han skulle ha känt min närvaro, samtidigt inser jag att jag praktiskt taget stirrar ner på honom, så jag slänger mig ner på golvet, och trycker min rygg mot elementet.
Daniel tittar på mig, med irritation. Han blir så arg, han tycker att jag inte borde älska mannen där nere, säger något om att han inte förtjänar mig. Att jag är värd något bättre. Men Daniel har så fel, mannen på gatan är världens mest fantastiska man, det är faktiskt jag som inte förtjänar honom! Vilket jag också är helt medveten om.
Jag brukade jobba i den där ohyggliga betongbyggnaden, brukade gå tvärs över gatan varje dag för att åka upp de tio våningarna för att ta hand om barnen. Det var då han lade märke till mig, jag kunde inte förstå att just han ville ha mig. Han pratade med mig, berättade om hur olycklig han hade varit, sa att jag gjorde honom glad igen. Nu sitter jag här helt förlamad, som fastkedjad till elementet. Jag önskar att han kom upp, han brukade göra det. Han brukade ha blommor med sig, en stor bukett med rosor. Han förstod aldrig varför jag fascinerades så över rosor, men när han kom så fanns de alltid i hans hand.
Det knackar på dörren, och mitt hjärta slutar slå, kan det vara han? Det måste vara han, jag springer för att öppna dörren, medan Daniel blir sådär fruktansvärt arg och beredd på att slå ner mannen som står ute i trapphuset. Till min största besvikelse är det bara hyresvärden utanför dörren, han pratar om något, men jag lyssnar inte och Daniel får prata med värden istället. Jag orkar inte längre, jag sätter mig på sängen och kryper ihop i ett hörn och tittar ut genom fönstret då allt jag ser är betong. Daniel ber mig om att jag åtminstone ska ta en dusch idag och försöka skaffa ett nytt jobb. Jag säger att jag ska försöka, men mest av reflex. Han har bett mig om det varje dag i några veckor nu. Idag ska jag försöka, på riktigt den här gången. Daniel har lagt fram badlakan och en outfit som han tycker är ”urtjusig”, som jag konstaterar för mig själv att han måste ha gett mig i present någon gång, för kläderna är otroligt fula.
Jag och Daniel har känt varandra sedan alltid, och lika länge har han försökt bestämma vad jag ska ha på mig, samtidigt som han bara måste säga att han också önskar att han kunde få ha likadana kläder som tjejer.
När Daniel stängt igen dörren kryper jag ut ur fosterställningen och sätter mig på kanten av sängen. Mina fötter ser annorlunda ut, där de dinglar ovanför trasmattan. Jag borde klippa tånaglarna, kanske ta något fint nagellack, eller åtminstone färgglatt, då måste jag väl le på morgonen?
Jag böjer mig fram och sätter på stereon. Det spelar ingen roll vad som kommer ut ur högtalarna, bara det är någonting som gör att jag slipper lyssna på tystnaden som omger mig som bomull. Jag går upp för att låsa dörren, samtidigt som jag börjar dra av mig kläderna som slingrar sig likt spår på min existens, beviset att jag finns och lämnar någonting efter mig. Jag drar av mig underkläderna och tittar runt omkring i lägenheten, jag borde verkligen ha tagit med mig mer grejer, för att göra den personlig. Temporär, jo juste, lägenheten skulle bara vara tillfällig. Två år senare och jag är fortfarande fast här. Temporärt.
Strålar av kroppstempererat vatten stryker min hud. Jag låtsas att jag står utomhus och att det regnar, försöker minnas hur det brukade kännas, när regnet föll och marken plötsligt började lukta helt fantastiskt. Huvudet böjs mot ”himlen” och alla mina tankar försvinner. Jag vrider sakta av kranen och kliver ut ur duschen, en timme har helt plötsligt försvunnit. Badlakanet är nytvättat och luktat rent, ute i hallen ligger mina kläder överallt, samtidigt som jag försöker leta fram nya kläder blandas alltihop på golvet, rent och smutsigt. De mjukaste kläder glider på i hopp om att jag på så sätt ska slippa känna att hela min kropp värker.
Medan jag letar efter nyckeln med en blommig nyckelring hittar jag klänningen som jag trodde var borta. Den svarta som får allt att kännas underbart, som får mig att gå från tråkig och alldaglig till en helt förtrollande vacker svan. Vart är den där nyckeln nu då? Jag kollar i kylen för att försäkra mig om att jag faktiskt måste gå ut för att köpa mat och där mellan ett visset salladshuvud och en gammal mjölk ligger nyckeln. Hur hamnade den där?
Nyckeln gör sitt jobb, den kan fortfarande vrida om låset för att jag ska kunna vara försäkrad om att ingen kommer och tar mina gamla kläder eller mitt skräp, vilken tur jag har. Nyckeln får glida ner i jackfickan samtidigt som mina ben släpar sig nerför alla trappsteg, jag skulle kunna vänta på hissen, men i det här huset brukar den alltid stanna, så det är säkrast att gå.
Jag kommer ut på gatan, bara för att upptäcka att ljusslingor har kommit fram för att pynta hela staden. Trottoaren är slaskgrå och i luften kan jag känna doften av snö. Det är första gången jag är ute på en vecka. Alla affärer på gatan är fyllda med exklusiva varor, dyra pälskappor, eleganta klänningar och smakfullt designade smycken. Skapelserna skrämmer mig med sin viktighet, samtidigt som jag önskar att jag hade dessa föremål i mitt egna hem. Det är inte priset som är något problem, utan snarare att jag inte orkar gå igenom det känslomässiga traumat att gå in i den ena boutiquen efter den andra.
I slutet av gatan vågar jag mig ändå in i den mest försiktiga lilla shopen. Inne i affären luktar det sötsliskig parfym, men lamporna är dämpade och väggarna är inte täckta med speglar. Av ren vana kommer jag ut ur shopen med en kasse som är fylld med nya kläder, eller snarare underkläder och ett fint lila nattlinne med en kant av spets. Om mannen på gatan, Pete skulle komma. Jag går runt kvarteret för att slippa komma direkt hem till lägenheten. Mitt emellan en trendig modeaffär och ett lyxigt café ligger en liten sak jag aldrig sett förut. Där mitt i smeten ligger en liten konsthandel, med enastående tavlor av diverse okända konstnärer. Jag skyndar mig in i handeln för att försäkra mig om att den inte ska försvinna, vilket den såklart inte gör. Framför mig har jag unika tavlor med vackra motiv, den ena vackrare än den andra. Det finns en mellanstor oljemålning med havsmotiv, så realistiskt så att det nästan känns så att jag måste titta ut för att försäkra mig om att det inte stormar ute. En annan tavla föreställer en japanska geisha i en underskön dräkt, vitt ansikte, röda läppar och uppsatt hår med blommor. I en tredje tavla håller en man om en kvinna så hårt, så att jag tror att hon ska sluta andas, samtidigt håller han henne så ömt. När jag kommer därifrån har jag med mig alla de tre tavlorna, jag behövde något för att göra lägenheten mer personlig. Som om jag förvandlats kommer jag ut från konsthandeln med ett nytt mod, som att gnistan som höll mig vid liv blossat upp på nytt och elden brinner i mig. Jag nästan springer hem med kassarna i händerna, märker inte ens att de är tunga.
När jag kommer in i hallen slänger jag kassarna på sängen och sliter upp alla grejer från golvet, slänger allt jag inte tycker om och trycker in resten i skåpen. Jag öppnar fönstret och låter den friska luften dra igenom lägenheten, drar upp trasmattan från golvet och skakar den utanför fönstret. Hittade en dammvippa under sängen som får smeka alla utrymmen i lägenheten, tillsist slänger jag också den i ett skåp i det rum som föreställer ett kök. Tavlorna kommer nu fram ur påsen och får nya hem på väggarna i allrummet. De är så stora att de nästan täcker hela de fruktansvärt fula tapeterna. Jag tar ner kassen med kläder från sängen och bäddar om med nya lakan och tar fram de prydnadssaker som jag gömt. Allt som glittrar, med färger och alla ljus kommer fram ur sina gömmor och gör att lägenheten nästan känns som ett hem igen.
Jag sätter på duschen igen och slänger de gamla sorgsna kläderna i den gömda tvättkorgen, och hoppar återigen in i duschen. Jag tvättar mig ren med alla mina lyxiga krämer som jag glömt att jag hade, går ut ur duschen för att rengöra ansiktet ordentligt och smörjer in hela mig med en mjukgörande salva. Klipper bort prislappen på nattlinnet och tar på mig det, och går och lägger mig fast klockan bara är tio på kvällen.
Jag tänker på Pete igen, men försöker snabbt att glömma honom igen.
Något rasslar i drömmen, eller vänta nu, det är inte i drömmen, det är här i lägenheten. Någon vrider om en nyckel, jag är helt plötsligt klarvaken och ställer mig upp bredvid den smala sängen, utan att veta vad jag skulle kunna göra om det faktiskt är en inbrottstjuv. Paniken får mitt hjärta att dunka som om det skulle sprängas, jag kan knappt andas längre, och in i rummet kommer Pete. Han står där med mörka ringar under ögonen, rufsigt mörkt hår och sorgsna mörka ögon. Han ser nervös ut, fumlar med fingrarna sådär som man gör när man inte vet vart man ska ta vägen.
Jag har klarat hela den här perioden utan att gråta, mitt liv försvann men jag bröt aldrig ihop. Rocken lämnas på golvet och han ställer sig på knä framför mig och tar sina starka armar och virar dem omkring mig och bara håller fast. Nu rinner tårarna och jag kan inte göra något åt det, jag kan inte se längre. Min armar håller om honom, det kommer naturligt.
Kommentarer
Postat av: alice
åhh, amelie! du skriver så fint!! jag blir alldeles rörd :')
Postat av: Amelie
Tack så hemskt mycket, jag har gått och tänkt ut hela det här, som att det vore en kortfilm. Fick äntligen ner det på "papper" nu.
Trackback
