Min inre scen

Det är som att mitt liv är en pjäs, och ni är alla statister i en scen, viktiga för scenen men inga biroller som består.

Jag kanske är en känslig person, men för varje statist som lämnar scenen fälls en tår.

Jag älskar alla i min pjäs, ni är en del av mig, en del av mitt mästerverk. Trots att ni har egna mästerverk, där jag bara är en statist.

Jag älskar er för att ni är en del av mig, och för det kommer ni alltid att leva kvar i min själs undervärld av mirakel. Där har ni alla var sitt eget ställe, där ni passar in. Eller där min bild av er passar in. Så nu gråter min själ, för scenen är snart slut, och eran roll är över.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0