sol
Jag vet att jag ofta bara kopierar in en text som jag redan skrivit, och jag vet inte ens om ni gillar det. Men för de få läsare jag har så blir det tyvärr såhär. Det här är allt jag har att ge er. Men samtidigt så ger jag då också väldigt mycket.
En del av mig som jag sliter loss och skänker er, för att jag vill göra er glada. Få er att läsa det jag skriver för att ni faktiskt får ut något av det.
Idag får ni den senaste delen av mig, den som var alldeles hemlig innan jag erbjöd den här.
Det jag skriver är inte speciellt egentligen. Det är precis vad man själv bestämmer sig att det är. För mig just nu, är det viktigt, det är intressant. Det roar mig att få reda på alla saker som mina karaktärer gör i den här skildringen. På samma sätt kommer den få precis så mycket makt som ni ger den.
Det du läser kommer vara precis så bra så om du vill att det ska vara.
Församlingen på stranden förskingrades, eftersom folk tröttnade på att vänta på hon skulle simma tillbaka. Ensam kvar på kanten stod Tor, när hon äntligen var halvvägs tillbaka. Men någonting var fel. Sol simmade inte lika snabbt längre, och han blev orolig. Hon simmade en bit till, men nu tog Tor av sig skor, byxor och skjorta och hoppade i han med. Han lyckades nå henne när hon höll på att sjunka. När han drog upp henne började hon spotta och fräsa en stund, men så blev hon lugn igen ”Förlåt, jag blev bara så trött. Skulle bara vila en stund. Du behövde inte komma… och hämta mig. Tor… jag kan klara mig själv! Behöver inte din hjälp…”
När han bottnade igen bar henne den sista biten. Hela hennes hud var knottrig av kylan, han plockade ihop deras kläder och tog henne med sig in, så att de kunde ta ordentliga badlakan att torka sig med. Men så fort de kom in tog Em sin dotter och hjälpte henne att torka sig även om Sol nu piggnat till, tillräckligt mycket för att göra vilda protester mot hjälpen som modern tvingade på henne. Em gav ett badlakan till Tor och tackade för hjälpen men sedan stod han där nere i hallen alldeles själv när alla andra gick till sig.
Tillslut gick han uppför trappan och in i korridoren till vänster och genom andra dörren till vänster. Jennie hade redan lagt barnen och hon hade gjort sig i ordning för att gå och lägga sig, hon tittade inte ens på honom när han kom, sa inget. De pratade sällan nuförtiden. Han gick mot henne för att kyssa hennes kind, men hon drog sig bara undan och gick och lade sig på sin sida av sängen, och när han sedan lade sig på den andra sidan, drog hon sig lite mer bort från honom. I flera timmar försökte han somna, men han kände sig illa till mods, var det så att Jennie inte älskade honom längre? Och Sol, hur mådde hon nu?
Jennie sov tungt på sin sida av sängen, hon såg så trött ut i månljuset. Linjerna i ansiktet gav henne ett hårt uttryck. Första gången hade hon sett bra ut, hon hade aldrig varit en riktig skönhet, men hon hade varit lycklig och glad och det gjorde henne vacker.
Med en suck satte han sig upp och klev sen upp ur sängen, han gick till badrummet. Vattnet var kallt, och om han inte var helt vaken innan, så var han det nu. Efter ytterliggare några minuter öppnade han dörren och skulle gå tillbaka till sitt rum, när han plötsligt kände hur någon iakttog honom. Då insåg han att i dörren till trappan till vinden stod hon, mer vacker än någonsin. Hon såg ut som en ängel, med håret lockigt som en gloria kring hennes huvud. Ögonen glimmade i mörkret, och de såg alldeles svarta ut när de tittade på honom. Handen vinkade honom till henne, och hon tecknade åt honom att låsa dörren när han kommit några trappsteg upp. Låset klickade till och det knarrade i trappan medan de gick upp.
De satte sig i fönsternischen, tittade ut på landskapet som badade i månsken, trots att de inte kunde se månen, som dolde sig.
”Tack” viskade hon, samtidigt som hon tog hans hand tittade upp i hans ansikte och log. Men hon kunde se en sorg, en osäkerhet i hans ögon. Så hon kröp upp i hans knä och omfamnade honom hårt. Han höll om henne också, först försiktigt men sedan hårdare. Han gömde sig i hennes hår, lånade styrka från henne. Just då gav hon honom den styrka som han behövde, som han inte fått tidigare. De satt så ganska länge, för första gången fick Tor känna att någon annan är den starka. För länge hade han fått vara den starka.
När hon gett tillräckligt mycket styrka och mod kysste han hennes läppar och så gick han ner till sin kalla säng igen.
På morgonen badade villan och landskapet återigen i solljuset. Allting såg ut som pånyttfödd. Daggen bäddade in hela naturen, som att skydda mot allt det svåra.
Jag har tyvärr redan bestämt mig för att det är medelmåttigt, att det behöver bli bättre. Men å andra sidan hinner jag inte skriva tillräckligt snabbt, för precis när jag börjar skriva ner det senaste jag fått reda på om karaktärerna, så kommer nya saker. Det går så snabbt ibland.
En del av mig som jag sliter loss och skänker er, för att jag vill göra er glada. Få er att läsa det jag skriver för att ni faktiskt får ut något av det.
Idag får ni den senaste delen av mig, den som var alldeles hemlig innan jag erbjöd den här.
Det jag skriver är inte speciellt egentligen. Det är precis vad man själv bestämmer sig att det är. För mig just nu, är det viktigt, det är intressant. Det roar mig att få reda på alla saker som mina karaktärer gör i den här skildringen. På samma sätt kommer den få precis så mycket makt som ni ger den.
Det du läser kommer vara precis så bra så om du vill att det ska vara.
Församlingen på stranden förskingrades, eftersom folk tröttnade på att vänta på hon skulle simma tillbaka. Ensam kvar på kanten stod Tor, när hon äntligen var halvvägs tillbaka. Men någonting var fel. Sol simmade inte lika snabbt längre, och han blev orolig. Hon simmade en bit till, men nu tog Tor av sig skor, byxor och skjorta och hoppade i han med. Han lyckades nå henne när hon höll på att sjunka. När han drog upp henne började hon spotta och fräsa en stund, men så blev hon lugn igen ”Förlåt, jag blev bara så trött. Skulle bara vila en stund. Du behövde inte komma… och hämta mig. Tor… jag kan klara mig själv! Behöver inte din hjälp…”
När han bottnade igen bar henne den sista biten. Hela hennes hud var knottrig av kylan, han plockade ihop deras kläder och tog henne med sig in, så att de kunde ta ordentliga badlakan att torka sig med. Men så fort de kom in tog Em sin dotter och hjälpte henne att torka sig även om Sol nu piggnat till, tillräckligt mycket för att göra vilda protester mot hjälpen som modern tvingade på henne. Em gav ett badlakan till Tor och tackade för hjälpen men sedan stod han där nere i hallen alldeles själv när alla andra gick till sig.
Tillslut gick han uppför trappan och in i korridoren till vänster och genom andra dörren till vänster. Jennie hade redan lagt barnen och hon hade gjort sig i ordning för att gå och lägga sig, hon tittade inte ens på honom när han kom, sa inget. De pratade sällan nuförtiden. Han gick mot henne för att kyssa hennes kind, men hon drog sig bara undan och gick och lade sig på sin sida av sängen, och när han sedan lade sig på den andra sidan, drog hon sig lite mer bort från honom. I flera timmar försökte han somna, men han kände sig illa till mods, var det så att Jennie inte älskade honom längre? Och Sol, hur mådde hon nu?
Jennie sov tungt på sin sida av sängen, hon såg så trött ut i månljuset. Linjerna i ansiktet gav henne ett hårt uttryck. Första gången hade hon sett bra ut, hon hade aldrig varit en riktig skönhet, men hon hade varit lycklig och glad och det gjorde henne vacker.
Med en suck satte han sig upp och klev sen upp ur sängen, han gick till badrummet. Vattnet var kallt, och om han inte var helt vaken innan, så var han det nu. Efter ytterliggare några minuter öppnade han dörren och skulle gå tillbaka till sitt rum, när han plötsligt kände hur någon iakttog honom. Då insåg han att i dörren till trappan till vinden stod hon, mer vacker än någonsin. Hon såg ut som en ängel, med håret lockigt som en gloria kring hennes huvud. Ögonen glimmade i mörkret, och de såg alldeles svarta ut när de tittade på honom. Handen vinkade honom till henne, och hon tecknade åt honom att låsa dörren när han kommit några trappsteg upp. Låset klickade till och det knarrade i trappan medan de gick upp.
De satte sig i fönsternischen, tittade ut på landskapet som badade i månsken, trots att de inte kunde se månen, som dolde sig.
”Tack” viskade hon, samtidigt som hon tog hans hand tittade upp i hans ansikte och log. Men hon kunde se en sorg, en osäkerhet i hans ögon. Så hon kröp upp i hans knä och omfamnade honom hårt. Han höll om henne också, först försiktigt men sedan hårdare. Han gömde sig i hennes hår, lånade styrka från henne. Just då gav hon honom den styrka som han behövde, som han inte fått tidigare. De satt så ganska länge, för första gången fick Tor känna att någon annan är den starka. För länge hade han fått vara den starka.
När hon gett tillräckligt mycket styrka och mod kysste han hennes läppar och så gick han ner till sin kalla säng igen.
På morgonen badade villan och landskapet återigen i solljuset. Allting såg ut som pånyttfödd. Daggen bäddade in hela naturen, som att skydda mot allt det svåra.
Jag har tyvärr redan bestämt mig för att det är medelmåttigt, att det behöver bli bättre. Men å andra sidan hinner jag inte skriva tillräckligt snabbt, för precis när jag börjar skriva ner det senaste jag fått reda på om karaktärerna, så kommer nya saker. Det går så snabbt ibland.
Kommentarer
Trackback
