uglybear

Helgen som var kunde jag för första gången säga att jag älskar mig själv.

Och visst kan ju styrkan bakom orden, tron på mig själv vackla lite. Men då när modet sviker, kan jag alltid ta ett djupt andetag och säga till mig själv sanningen. Sanningen att jag faktiskt älskar mig själv, och det ska jag aldrig ifrågasätta.

Då när jag tar ett djupt andetag, känner jag lugnet. Oron försvinner och jag kan återigen känna mig lycklig.

Det finns ingen som jag, ingen som skratta istället för gråta åt hemskheter på samma sätt som mig. Ingen annan kan skratta pärlande som jag kan. Ingen kan gråta lika hjärtskärande på samma sätt som mig.

Alla kan försöka vara bättre än mig, tusentals kan lyckas. Men Ingen kan vara bättre än mig på att vara Amelie.

Jag kan älska mig själv för att jag Vet att jag har förtjänat det. Som jag har kämpat för saker, för att bli älskad av alla andra. När jag har haft mig själv hela tiden. Det spelar ju ingen roll om alla andra älskar mig, om inte jag kan se varför. Nu syns det klart för mig.

Dessutom är ju den enda som alltid kommer finnas i mitt liv, jag. Så nu ska jag ta hand om mig själv.



Just nu tycker jag det är väldigt behagligt att lyssna på Ane Brun, även om det finns viss depressions varning över hennes stil.