*******
Vi gick båda vidare med våra liv, som att han aldrig sagt det.
Men djupt inom mig låg hemligheten, förtärde mig. Jag visste att vi inte kunde låtsas som ingenting. Men det var enklast så.
Jag började jobba som servitris, alla dagar flöt ihop, jag tog så många arbetspass som möjligt.
Träffade inte någon.
Jag pratade ibland med Daniel, men oftast var hans närvaro bara ett meddelande på telefonsvararen.
Det sjaskiga caféet var litet och ofräscht, men billigt så det var ganska välbesökt. Jag stod och hällde påfyllning på kaffet i en kunds kopp. När jag plötsligt slogs av vrede. Han hade ljugit för mig! Hur har han kunnat bara sitta och ljuga för mig? Hur vågade han? Han hade faktiskt aldrig behövt ljuga! Helt av ingen anledning hade han suttit och hittat på en fet lögn, för mig.
Kundens ögon spärrades upp och tittade chockat på mig. Jag hade råkat väsa till kunden ”för i helvete din jävla idiot!”. Jag tog kaffekannan och backade långsamt samtidigt som jag bad om ursäkt tusen gånger om. Sa förlåt och att jag skulle ta hand om notan, ”du behöver inte oroa dig för betalning! Förlåt!”.
Jag ställde ifrån mig kaffekannan med en högljudd duns så att kaffet skvätte upp och gjorde nya fläckar på väggen. Slet av mig förklädet och sa till Manny, chefen, att jag var tvungen att gå genast och att han skulle dra av kundens nota på min lön. Jag gick in bakom disken, in i personalutrymmet, slet åt mig kappan och gick ut bakvägen.
När jag kom ut i gränden försökte jag ta några djupa andetag men luften gav bara en stark stank av sopor.
Misslyckande, det funkade inte.
Istället skrek jag. Begravde ansiktet i mina händer och skrek, av ilska. Tog upp en gammal glasburk och slängde in den i väggen på andra sidan i frustration.
Sedan småsprang jag till bussen.
På bussen tänkte jag om och om igen ”Vem fan tror han att han är?!”
Det slog mig plötsligt. Och hårt.
Han var ju min bästa vän, min kära, rara Daniel som alltid hade funnits där. Det var den han trodde att han var. Han var den som räddade mig när jag lämnades ensam för första gången. Han höll mig inte bara vid liv, utan han gjorde också att jag skrattade. Att jag njöt av livet. Det var han som tagit hand om mig när Pete krossade mitt hjärta. Han var för fan min bästa vän, och nuförtiden verkade han vara den enda. Det är väl självklart att han är förlåten!
Bussen bromsade in så hårt att jag vaknade upp ur mina tankar. Det var ju här jag skulle gå av!
Efter en timme kom han.
Men djupt inom mig låg hemligheten, förtärde mig. Jag visste att vi inte kunde låtsas som ingenting. Men det var enklast så.
Jag började jobba som servitris, alla dagar flöt ihop, jag tog så många arbetspass som möjligt.
Träffade inte någon.
Jag pratade ibland med Daniel, men oftast var hans närvaro bara ett meddelande på telefonsvararen.
Det sjaskiga caféet var litet och ofräscht, men billigt så det var ganska välbesökt. Jag stod och hällde påfyllning på kaffet i en kunds kopp. När jag plötsligt slogs av vrede. Han hade ljugit för mig! Hur har han kunnat bara sitta och ljuga för mig? Hur vågade han? Han hade faktiskt aldrig behövt ljuga! Helt av ingen anledning hade han suttit och hittat på en fet lögn, för mig.
Kundens ögon spärrades upp och tittade chockat på mig. Jag hade råkat väsa till kunden ”för i helvete din jävla idiot!”. Jag tog kaffekannan och backade långsamt samtidigt som jag bad om ursäkt tusen gånger om. Sa förlåt och att jag skulle ta hand om notan, ”du behöver inte oroa dig för betalning! Förlåt!”.
Jag ställde ifrån mig kaffekannan med en högljudd duns så att kaffet skvätte upp och gjorde nya fläckar på väggen. Slet av mig förklädet och sa till Manny, chefen, att jag var tvungen att gå genast och att han skulle dra av kundens nota på min lön. Jag gick in bakom disken, in i personalutrymmet, slet åt mig kappan och gick ut bakvägen.
När jag kom ut i gränden försökte jag ta några djupa andetag men luften gav bara en stark stank av sopor.
Misslyckande, det funkade inte.
Istället skrek jag. Begravde ansiktet i mina händer och skrek, av ilska. Tog upp en gammal glasburk och slängde in den i väggen på andra sidan i frustration.
Sedan småsprang jag till bussen.
På bussen tänkte jag om och om igen ”Vem fan tror han att han är?!”
Det slog mig plötsligt. Och hårt.
Han var ju min bästa vän, min kära, rara Daniel som alltid hade funnits där. Det var den han trodde att han var. Han var den som räddade mig när jag lämnades ensam för första gången. Han höll mig inte bara vid liv, utan han gjorde också att jag skrattade. Att jag njöt av livet. Det var han som tagit hand om mig när Pete krossade mitt hjärta. Han var för fan min bästa vän, och nuförtiden verkade han vara den enda. Det är väl självklart att han är förlåten!
Bussen bromsade in så hårt att jag vaknade upp ur mina tankar. Det var ju här jag skulle gå av!
Efter en timme kom han.
Kommentarer
Trackback
