Si vis amari, ama!

Folk hör ofta om saker jag "hatar". De tror kanske att jag hatar väldigt mycket. Eller kanske inte hatar, det är ett väldigt starkt ord, utan de tror kanske att jag har en väldigt negativ syn på världen.

De dem inte vet är att jag älskar så mycket mer. Jag försöker dölja det, gömma mina känslor. Det jag är rädd för är att om jag säger allt jag älskar så kanske det försvinner, förändras. Eller som det gjorts förr, hånats. Att bli hånad för att jag tycker om något, eller någon.

Det finns egentligen väldigt få saker som jag verkligen tycker illa om. Om jag skulle betygsätta filmer skulle de aldrig få lägsta betyg. För jag skulle tycka att "men de försökte i alla fall" eller något annat i försvar. Jag tycker helt enkelt inte att filmer kan vara urusla. Jag kan heller inte anse att en bok är riktigt dålig, eftersom de böcker som kanske anses vara dåliga, orkar man oftast inte läsa klart. Och jag tycker då att om jag inte läst klart boken kan jag ju egentligen inte ha någon åsikt om den. Läser jag inte hela boken har jag inte rätt till att tycka något om den.

Om jag visar för hela världen vad jag verkligen älskar, kan det göra mig sårbar. Det är något jag verkligen inte vill visa. Jag gör allt för att uppvisa mod. Jag vill inte verka svag, om jag är svag så gör folk mig illa. Så istället försöker jag hålla dem på avstånd, ett litet tag åtminstone.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0