d
c
Men när jag gråter skulle jag nästan kunna säga att jag är vacker. Det säger en hel del egentligen. Att jag gråter så ofta att jag lägger märke till det och tycker att det är vackert. Det är inte alls samma sak som när jag ler eller skrattar. Jag tror jag har gråtit oftare än vad jag verkligen har skrattat. Visst jag skrattar, men inte på samma sätt.
Jag har bara hört mig själv skratta ett "pärlande" skratt en gång. Men å andra sidan, så förstod jag då för första gången varför man använder ordet pärlande om skratt.
Tomma ord
När kommer min tid? Den tid då jag får må bra, när det finns någon som jag kan vända mig till, när som helst och om vad som helst. När kommer min tid då jag inte behöver vara rädd eller oroa mig?
Jag antar att den aldrig kommer, för det är alltid något som är fel eller fattas.
Och vad är mina ord, om blott några lösa ord på ett papper. Kommer någon ens att läsa det här? Om det är någon som läser det här, kommer den att förstå eller ens bry sig? Vad vet jag, mitt liv är blott en nål i en höstack. Något som blänker fint i mängden. Men sticks.
Jag önskar att jag verkligen kunde något, kanske sjunga. Alltså kunna något som någon skulle kunna höra eller något som kan ses, något konkret som man uppmärksammar. Jag kan väl tro att jag är smart, jag kan i alla fall en hel del, jag kanske till och med är vis. Men vad gör det om ingen vet det, om ingen hör eller ser det. Då är det bara tomma ord i någons huvud.
Just nu känner jag mig lika tom som en vas. Och varje sår jag någonsin fått är en spricka i vasen. Jag tror jag går sönder snart.
Jag behöver något eller någon, helst av allt vill jag väl ha någon som ser mig. Någon som älskar just mig, vad som än händer.
Egentligen vet jag inte så mycket. Jag tror mest bara. Och vad får man för att tro?
Fast egentligen så är det väl ingen som vet något? För hur kan man kunna något när ingenting är omöjligt?
Om du träffade mig, skulle du då se att mitt hjärta är krossat?
Det är inte så att jag varit kär i någon som krossat mitt hjärta. Mitt hjärta har krossats av alla dem som ska älska mig oavsett vad.
Jag orkar inte mer, jag vill inte bli sårad mer.
a
Jag är rädd för att göra fel. Rädd för att inte räcka till.
Jag orkar inte längre vara stark. Jag vill inte vara modig.
När ska någon ta mig i sin famn så att jag kan få känna mig trygg? När ska någon ta hand om mig?
När ska någon se mig? Vad behöver jag göra för att just du ska se mig?
Hur länge ska jag behöva känna såhär? Hur lång tid tar innan någon märker att jag skriker i min ensamhet?
Vad ska en sådan som jag göra, när jag är för stolt för att be om hjälp?
När jag är rädd för att verka dum bara jag räcker upp handen i ett klassrum.
Det är okej att vara rädd, det är okej att vara ledsen, att känna att man inte räcker till. Men vad gör jag när det styr mitt liv?
När jag inte vågar andas för att jag kanske gör fel. Samtidigt som jag ser alla fel jag gör, svart på vitt, på samma sätt ser jag alla mina brister. Jag vet att det finns så mycket mer jag borde göra, som jag faktiskt kan göra.
Sol
Ibland lyckas man inte
Egentligen vet jag att jag gjorde rätt val för mig. Men vad ska jag göra nu då? Nu när du glidit ur mina fingrar, när du har försvunnit. Du är borta nu.
Och jag vet inte vad jag ska göra. Du vet ju inget. Så den enda jag kan skylla på är mig själv. Och jag verkar ju vara helt galen, så vem vill ha mig?
En gammal kompis undrade hur jag kunde veta om en person var rätt för mig. Hur kunde jag veta att jag träffat min själsfrände. Jag kan inte svara hur jag vet. Jag vet bara. Jag känner det. Jag kände det från början, att det var något speciellt. Det var något med dig som gjorde att allt kändes självklart. Som gör att jag inte bryr mig om någon annan. Som gör att jag inte känner något intresse för någon annan.
Önskan
medan tårarna strömmar ner för kinderna.
Ibland slår inte drömmar in, de drömmar som är enklast att nå men ändå längst bort
Inspiration
Jag gjorde ingenting nyttigt i skolan, kanske idrotten, men jag kämpar inte så hårt med den. Drama Day så det var teater resten av dagen.
Men så blev jag inspirerad ju. Så någonting bra hände ändå. Jag läste ett tal.
Jag vill bli en guldfisk. Kanske inte för alltid, men just nu. Och just nu älskar jag tanken. Guldfisk.
Upp-dat-er-a
Men så stor press. Okej för att citera disney, vilket tror mig inte händer ofta och lär inte göra det i framtiden heller, men "First we have to create the mood."
Funkar ju inte att skriva i värsta strålkastaren av ljus, med något odefinerbart ljud i bakgrunden.
Vanligtvis skulle jag vid det här laget ha raderat allt det jag skrivit hittills. För att jag tycker att allt det är oehört fånigt, dåligt och bara helt enkelt ointressant. För varför skulle någon bry sig? Ärligt talat, så orkar man ofta inte bry sig om någon annan. Eller så är det bara jag som är totalt egocentrerad. Det är väl en blandning.
När jag skriver här har jag en chans. En chans att skriva något annorlunda. Att visa en annan bild av mig själv. Ett tillfälle för mig att vara någon annan. Någon jag hellre vill vara. Jag hinner tänka efter när jag skriver och kan alltså ändra tills jag är nöjd.
För oftast i verkligheten kan jag verka galen, arg, elak, bitter och tusen andra saker. Speciell. Vilket egentligen är ett fint ord för konstig. Men det passar. Jag gillar att vara speciell, i den bemärkelsen lika mycket i vilken annan betydelse av ordet.
För det betyder ändå att jag inte är som alla andra, att jag gör någonting annorlunda. Vilket på något sätt alltid har varit extremt viktigt för mig sedan... alltid. Som om det skulle vara min död att jag var som alla andra. För om jag är som alla andra så har min existens ingen betydelse.
Det är vad jag är mest rädd för i hela världen. Det där att jag inte skulle betyda något, att inte vara värd något. Att jag inte skulle spela någon som helst roll. Att vem som helst skulle kunna göra det jag gör minst lika bra.
För om jag ändå inte har någon betydelse, varför ska jag göra det jag gör? Nu när jag inte vet säkert själv vad jag vill göra med mitt liv. När det finns så många val.
Jag måste intala mig själv på något sätt att jag är speciell. Att jag är unik. Att det jag gör, gör någon skillnad för någon annan. Att någon som helst på denna jord ser mig, hör mig.
Det är fåfängt. Vad ska det spela för roll? Vi ska vara nöjda med oss själva som vi är.
Jag är säkert inte ens den enda som tycker, tror så här. Men jag väljer att tro det. Jag måste tro på det. Det är vad jag har. Och så länge jag lever i min egna värld och tror att jag är något. Så på ett sätt är jag väl också det.
Så även om det kanske är det enda jag får. Att den enda personens värld jag kan påverka är min egna. Så är väl det något fantastiskt. För då har jag förändrat någons liv. Och om jag har gjort mig lycklig, så är det otroligt. För ingen annan kan göra det åt mig.
(^.^)
(\_/)
22.22 tänkte jag på dig.
23.23 fanns du inte mer.
Vänner är bra att ha
Du gömmer dig bakom en mask. Du är rädd. Det är okej
Vi är alla rädda ibland. Vissa mer än andra.
Folk ser dig på fel sätt. De tror du är något du inte är.
Jag ser dig. Jag ser dig och jag älskar dig för den du är! Jag ser dig som en sliten gammal tavla. Jag ser att du är trasig. Men alla fel, allt som är slitet, gammalt, allt gör dig bara vacker.
Du är underbar och värdefull. Om du är rädd, kom till mig och jag ska skydda dig. Är du ledsen ska jag trösta dig. Jag skulle göra precis allt för dig!
Glöm inte att det är Okej att vara du! Med alla fel du må ha. <3
Det brann på min ö.
Det är som en majbrasa som gått över styr. Röken finns där hela tiden. I början med en svag lukt av korv, sedan något annat kött. Men nu blandas röken med lukten av bränt gummi, som fräter sönder mitt inre. Förgiftar mig sakta.
Instängd i mitt hem, som en prinsessa i sitt torn. Röken som smyger sig på, som en elak drake som lurar i hörnen.
Bara för att jag tänker på det, är det som att jag för varje andetag känner att det finns mindre och mindre syre.
Besvikelse
Hur ofta vill vi inte ha saker? Verkligen kämpar för att få det, hoppats, och t o m, trott att vi ska få det. Bara för att allt ska rinna ut i sanden. Ibland är det för att den som skulle ha gett oss det vi så innerligt längtar efter, inte inser hur viktigt det är, glömmer bort det. Så är det plötsligt försent. "Oj, var det så viktigt? Förlåt, jag ska gottgöra det."
Det de inte förstår är att det är en "two-way-street". I min värld, är det för sent för dem också. Jag gör det inte för att vara elak, men om någon gör mig besviken drar jag mig undan. Jag vill inte ens att de ska ha en chans att komma mig tillräckligt nära. Allt förtroende försvinner. Känslan av att det var jag som gjorde fel, det var jag som hoppades och därför får jag skylla mig själv, gör mig kanske bitter och cynisk. Men det är min syn på denna värld, min sanning.
Jag kan älska allt och alla, men jag dömer för snabbt. Jag kan respektera allas val, men ibland förlorar vissa min respekt. Det är så fånigt. Alla val vi gör, gör vi av en orsak. Jag har också gjort mina val, jag är inte alltid stolt över dem, men jag är stolt över den jag är, oftast. 
Choose Love
För sent
Hon gick ner på stranden, kände den kalla fuktiga luften ta tag i henne. Kände den fläkta håret, klänningen som fladdrade kring benen. Solen hade gått ner men än var det inte helt mörkt. Det var grått. Allt var bara grått. Tårarna rann ner för hennes kinder. Hon visste att han var där. Att han gått efter henne.
Hade det hänt för ett tag sedan hade hon blivit överlycklig. Men nu gjorde det bara ont. Det var nästan som att hans närvaro sårade henne. Hon ville vara stark. Hålla modet uppe, men det hängde på en mycket skör tråd.
Han gick i kapp henne. Nu fyllde tårarna hennes ögon, hon kunde inte längre se något. Han rörde hennes axel och det var som att hans hand mot hennes hud förgiftade. Borrade sig in i hennes hus och spreds ut i blodet. Hennes hjärta stod nästan stilla. Hon kunde knappt andas. Hon tittade bort. Han försökte fånga hennes blick. Men förgäves. Tårarna rann som en ström ner för hennes kinder.
Hon skämdes, hon ville ju inte gråta. Han försökte fråga henne vad det var som var fel.
- Det är för sent nu. Gå bara. Gå till henne, det är väl där du hör hemma, bönade hon. Samtidigt som att hon fortfarande inte kunde släppa havet med blicken.
Han var osäker. Tittade på henne. Velade. Men gick.
När hon vände sig om, kunde hon inte längre se honom. Han hade gjort som hon hade bett. Trots att det enda hon hade velat var att han skulle ha stannat. Han hade gått. Hon stod krossad kvar, hon sjönk ihop. Benen vek sig under henne och hon grät. Hon kunde inte göra något annat. Det gjorde för ont. Hon kunde inte förstå att han faktiskt hade lämnat henne där. Men han hade gjort som hon hade bett. Hon kunde inte vara arg på honom. Hon önskade att hon gjort annorlunda. Men det var för sent.
Älska mig
Älska mig för att jag behöver det.
För att jag förtjänar det. Älska mig för att jag alltid ska älska dig.
Älska mig villkorslöst utan frågor. Eftersom jag aldrig ska ifrågasätta dig. Älska mig.
Älska mig för att jag är unik. Älska mig för att jag är ensam. För att jag behöver någon att älska. Bara en hand som håller min är något att hålla fast vid.
Älska mig för att jag vet att du behöver det. För att vi alla är ensamma. För att alla behöver någon att älska. För att vi alla är desperata och bortkomna utan någon som håller oss i handen.
Älska mig för att jag älskar dig oavsett vad du gör. För att du är speciell. För att du förtjänar att bli älskad.
Jag älskar dig för att du inte gör fel. För ingen kan göra fel.
Älska mig för att vi alla behöver en vän. För att vi alla är ensamma och rädda när vi kommer hem.
Älska mig för att vi alla behöver älska.
Long gone
Jag är pappas lilla flicka. Han var hjälten i min barndom. Pappa kan aldrig ha fel. Han är min förebild.
Jag kryper upp i hans famn när jag är rädd eller ledsen. Han berättar alltid de mest fantastiska historierna. De här är de få gångerna han verkligen pratar. Han pratar om hur han och mamma träffades. Hur vacker och underbar han tyckte att hon var. Han pratar om mig. Hur jag var när jag var liten. Han berättar allt möjligt. Det är våran tid.
Sakta försvinner drömmarna om honom. För egentligen vet jag ingenting om min far. Allt jag har är min drömmar. Förhoppningar på en man som gjorde sitt val.
Kanske har jag för höga krav på vad en pappa gör. Men att han finns där är väl en förutsättning.
Kärleken är något Bittert
Finns det något bättre?
Känslan av att vara älskad, att vara speciell. Eller drömmen om att ha en sådan passionerad kärlek så att man gör vad som helst för varandra.
Jag älskar att vara förälskad. Men jag tror inte att Amor är på min sida. I kärlekens krig står jag ensam på slagfältet.
Jag slåss förgäves för något som inte finns. För en bild som ändå alltid är en bild. För personer som inte ser mig.
I kärlekens krig är jag förlorad.
Kanske är det otur, kanske är det jag. Hur som helst finns det ingen kille som velat ha mig, ingenting ömsesidigt.
Som en sliskig Harlequinroman. Kärleken är sliskig. På något sätt äcklar den mig. Det som egentligen äcklar mig är alla som älskar, som har någon som alltid finns där. För det är egentligen ensamheten jag fruktar.
Det finns väl en kille i mina tankar. Jag har väl vetat från början att det är dömt att misslyckas. Ändå kan jag aldrig låta bli att drömma om honom. Men det är inte längre roligt att drömma om något som inte finns. Något som aldrig kommer att bli.
Det är sorgligt.
Att längta gör bara ont nuförtiden. Som ett svart hål som äter upp mig. Jag vill nöja mig. Känna att jag duger bra som jag är, ensam och allt. Men jag behöver närhet. Om så bara för ett ögonblick.
Kärleken står inte längre i centrum. För mig är det dömt på förhand.
Jag vet inte längre vart jag ska ta vägen. Jag splittras åt alla håll. Det finns en känsla inom mig, en känsla av att jag hör hemma någon annanstans. Hos någon. Jag vet inte var, men det är inte här. Det är inte ens i närheten av var jag är nu.
Väggarna sluter sig om mig. Min värld krymper. Det enda ljus som finns kvar i mörkret är kärleken. Den bittra kärleken som får mig att hata och älska världen på samma gång. Som får mig att vilja försvinna samtidigt som att jag älskar den.
Jag är förälskad i kärleken. På gott och ont får jag lida dess kval. Men det är okej. Det är det alltid. Okej.
Djävulens verktyg
Det finns en klocka på min vägg. Jag är mycket nöjd med hur den är. Färgen, känslan, vart den sitter på väggen. Som om den alltid borde sitta där. Enda problemet är att jag inte hade batterier till den, förrän igår. I natt har jag vaknat ett antal gånger. För att den tickar så högt!
