Mihi res, non me rebus subiúngere conor
Jag ska bli storasyster. Det är fantastiskt roligt, jag är verkligen jätteglad för min pappa och hans sambos skull.
Min relation till min pappa har varit ganska dålig, men nu är den ganska bra. Jag vet att den aldrig kommer att bli fantastisk, men så blir det kanske när man lär känna varandra senare i livet. Och jag har accepterat att våran relation är som den är. Det gör inte mig någonting, det är bra så här.
Visst det finns saker jag önskar att jag hade fått uppleva, saker jag önskar att jag kunnat göra. Som att lära känna min far mer naturligt och hela min släkt på hans sida. Men så är det inte nu, och det känns onödigt att sitta och grubbla över vad som kunde ha varit.
Så nu ska jag bli storasyster, min pappa ska få ett till barn. Jag är jätteglad. Så kom jag på att det här barnet kommer att få allt jag önskade att jag hade. Jag är rädd för att det ska göra mig ledsen, att jag kommer få se det här barnet växa upp. Det är nu jag kommer att faktiskt se vad jag har missat. Innan har jag bara kunnat drömma om en pappa och allt vad en pappa gör. Nu kommer jag att på riktigt se hur jag hade kunnat få ha. Jag kommer se den pappa som min pappa faktiskt kan vara.
Vad som kanske är jobbigare är att jag kommer få se hur min farmor, farfar, farbror och alla andra kommer att älska det här barnet. Hur de kommer vilja umgås med det. Vad de kommer att tycka att allt är så fantastiskt med det här lilla barnet.
Jag vill inte att någon ska tro att jag är arg, eller svartsjuk på barnet, att jag inte vill att det ska få allt det här. Jag önskar bara att jag också hade fått uppleva det. Och i viss mån önskar jag väl kanske att jag inte hade behövt se det jag missar. Hur allt kommer vara så nära, men ändå så plågsamt långt bort.
För även om jag vet väldigt mycket om vad jag har gjort, hur jag såg ut och även om det finns en massa människor som kommer ihåg mig, och sådana saker som vad mina första ord var. Så vet ju inte min släkt på min pappas sida om det, eller ens min pappa. De var inte med när jag hade min först dansföreställning när jag var fem. De vet inte om att första gången jag fick välja hur mina väggar skulle se ut så valde jag rosa väggar, röda hjärtan och gula stjärnor. De vet inte om att jag var tvungen byta kläder i irritation om någon gav mig en komplimang för de jag hade på mig.
De känner helt enkelt inte mig. Jag är rädd att när det här barnet kommer så kommer jag försvinna lite till. De blir ju alltid så, småbarn är alltid älskade.
Men de kommer aldrig få veta mina rädslor, för de kommer aldrig att fråga något om det, och jag kommer inte säga något självmant. Jag vill ändå ha en stor roll i det här barnets liv, där har jag min nya chans, min pappa och hans familj kan inte göra något för att ha varit med i mitt liv från början. Men jag kan vara med från början, jag kan vara storasyster från början. Då kan jag få bli älskad, från början.
Min relation till min pappa har varit ganska dålig, men nu är den ganska bra. Jag vet att den aldrig kommer att bli fantastisk, men så blir det kanske när man lär känna varandra senare i livet. Och jag har accepterat att våran relation är som den är. Det gör inte mig någonting, det är bra så här.
Visst det finns saker jag önskar att jag hade fått uppleva, saker jag önskar att jag kunnat göra. Som att lära känna min far mer naturligt och hela min släkt på hans sida. Men så är det inte nu, och det känns onödigt att sitta och grubbla över vad som kunde ha varit.
Så nu ska jag bli storasyster, min pappa ska få ett till barn. Jag är jätteglad. Så kom jag på att det här barnet kommer att få allt jag önskade att jag hade. Jag är rädd för att det ska göra mig ledsen, att jag kommer få se det här barnet växa upp. Det är nu jag kommer att faktiskt se vad jag har missat. Innan har jag bara kunnat drömma om en pappa och allt vad en pappa gör. Nu kommer jag att på riktigt se hur jag hade kunnat få ha. Jag kommer se den pappa som min pappa faktiskt kan vara.
Vad som kanske är jobbigare är att jag kommer få se hur min farmor, farfar, farbror och alla andra kommer att älska det här barnet. Hur de kommer vilja umgås med det. Vad de kommer att tycka att allt är så fantastiskt med det här lilla barnet.
Jag vill inte att någon ska tro att jag är arg, eller svartsjuk på barnet, att jag inte vill att det ska få allt det här. Jag önskar bara att jag också hade fått uppleva det. Och i viss mån önskar jag väl kanske att jag inte hade behövt se det jag missar. Hur allt kommer vara så nära, men ändå så plågsamt långt bort.
För även om jag vet väldigt mycket om vad jag har gjort, hur jag såg ut och även om det finns en massa människor som kommer ihåg mig, och sådana saker som vad mina första ord var. Så vet ju inte min släkt på min pappas sida om det, eller ens min pappa. De var inte med när jag hade min först dansföreställning när jag var fem. De vet inte om att första gången jag fick välja hur mina väggar skulle se ut så valde jag rosa väggar, röda hjärtan och gula stjärnor. De vet inte om att jag var tvungen byta kläder i irritation om någon gav mig en komplimang för de jag hade på mig.
De känner helt enkelt inte mig. Jag är rädd att när det här barnet kommer så kommer jag försvinna lite till. De blir ju alltid så, småbarn är alltid älskade.
Men de kommer aldrig få veta mina rädslor, för de kommer aldrig att fråga något om det, och jag kommer inte säga något självmant. Jag vill ändå ha en stor roll i det här barnets liv, där har jag min nya chans, min pappa och hans familj kan inte göra något för att ha varit med i mitt liv från början. Men jag kan vara med från början, jag kan vara storasyster från början. Då kan jag få bli älskad, från början.
Kommentarer
Trackback
