Låg
Jag hatar när det här händer, när jag mår jättebra, är jätteglad och allt verkar nästan perfekt.
Helt plötsligt innan jag vet om det är jag låg, och allt jag känner är en tryckande känsla. Ibland finns det en anledning, men om det är det så är den dålig. Eftersom i vanliga fall så hade jag inte ens brytt mig, men eftersom det redan finns där, det hänger redan i luften så blir jag ledsen. Oftast slår det mig plötsligt och så blir jag ledsen, tårarna börjar strömma, fast jag inte ens vet varför själv.
Jag kan inte heller bara sluta gråta, utan när det redan blivit såhär så kommer allt upp till ytan. Allt som jag förtränger. Allt som jag valt att glömma. Det kommer och river i mig, och jag förvrider allt så att innebörden gör mig ledsen.
Självdestruktiv. Tror jag att det kallas. Förstöra för sig själv, jag förstör för mig, för att jag får för mig att allt går emot mig.
Det här inget jag är stolt över, men det är så här. Just nu är det så här, jag måste ändra på mig men jag orkar inte idag. En annan dag. Imorgon, eller dagen efter det.
Även om det redan är för sent för jag är bara låg ett litet tag, och sen glömmer jag bort det.
