Long gone
När jag var liten och ramlade var han alltid där. Lyfte upp mig, skrattade, gjorde mig glad.
Jag är pappas lilla flicka. Han var hjälten i min barndom. Pappa kan aldrig ha fel. Han är min förebild.
Jag kryper upp i hans famn när jag är rädd eller ledsen. Han berättar alltid de mest fantastiska historierna. De här är de få gångerna han verkligen pratar. Han pratar om hur han och mamma träffades. Hur vacker och underbar han tyckte att hon var. Han pratar om mig. Hur jag var när jag var liten. Han berättar allt möjligt. Det är våran tid.
Sakta försvinner drömmarna om honom. För egentligen vet jag ingenting om min far. Allt jag har är min drömmar. Förhoppningar på en man som gjorde sitt val.
Kanske har jag för höga krav på vad en pappa gör. Men att han finns där är väl en förutsättning.
Jag är pappas lilla flicka. Han var hjälten i min barndom. Pappa kan aldrig ha fel. Han är min förebild.
Jag kryper upp i hans famn när jag är rädd eller ledsen. Han berättar alltid de mest fantastiska historierna. De här är de få gångerna han verkligen pratar. Han pratar om hur han och mamma träffades. Hur vacker och underbar han tyckte att hon var. Han pratar om mig. Hur jag var när jag var liten. Han berättar allt möjligt. Det är våran tid.
Sakta försvinner drömmarna om honom. För egentligen vet jag ingenting om min far. Allt jag har är min drömmar. Förhoppningar på en man som gjorde sitt val.
Kanske har jag för höga krav på vad en pappa gör. Men att han finns där är väl en förutsättning.
Kommentarer
Trackback
