Tomma ord
Hur många ord som sagts i ilska behöva sägas? Då man tappat all kontroll. Hur många tårar ska behöva fällas innan någon torkar bort dem och säger att allt kommer bli bra.
När kommer min tid? Den tid då jag får må bra, när det finns någon som jag kan vända mig till, när som helst och om vad som helst. När kommer min tid då jag inte behöver vara rädd eller oroa mig?
Jag antar att den aldrig kommer, för det är alltid något som är fel eller fattas.
Och vad är mina ord, om blott några lösa ord på ett papper. Kommer någon ens att läsa det här? Om det är någon som läser det här, kommer den att förstå eller ens bry sig? Vad vet jag, mitt liv är blott en nål i en höstack. Något som blänker fint i mängden. Men sticks.
Jag önskar att jag verkligen kunde något, kanske sjunga. Alltså kunna något som någon skulle kunna höra eller något som kan ses, något konkret som man uppmärksammar. Jag kan väl tro att jag är smart, jag kan i alla fall en hel del, jag kanske till och med är vis. Men vad gör det om ingen vet det, om ingen hör eller ser det. Då är det bara tomma ord i någons huvud.
Just nu känner jag mig lika tom som en vas. Och varje sår jag någonsin fått är en spricka i vasen. Jag tror jag går sönder snart.
Jag behöver något eller någon, helst av allt vill jag väl ha någon som ser mig. Någon som älskar just mig, vad som än händer.
Egentligen vet jag inte så mycket. Jag tror mest bara. Och vad får man för att tro?
Fast egentligen så är det väl ingen som vet något? För hur kan man kunna något när ingenting är omöjligt?
Om du träffade mig, skulle du då se att mitt hjärta är krossat?
Det är inte så att jag varit kär i någon som krossat mitt hjärta. Mitt hjärta har krossats av alla dem som ska älska mig oavsett vad.
Jag orkar inte mer, jag vill inte bli sårad mer.
När kommer min tid? Den tid då jag får må bra, när det finns någon som jag kan vända mig till, när som helst och om vad som helst. När kommer min tid då jag inte behöver vara rädd eller oroa mig?
Jag antar att den aldrig kommer, för det är alltid något som är fel eller fattas.
Och vad är mina ord, om blott några lösa ord på ett papper. Kommer någon ens att läsa det här? Om det är någon som läser det här, kommer den att förstå eller ens bry sig? Vad vet jag, mitt liv är blott en nål i en höstack. Något som blänker fint i mängden. Men sticks.
Jag önskar att jag verkligen kunde något, kanske sjunga. Alltså kunna något som någon skulle kunna höra eller något som kan ses, något konkret som man uppmärksammar. Jag kan väl tro att jag är smart, jag kan i alla fall en hel del, jag kanske till och med är vis. Men vad gör det om ingen vet det, om ingen hör eller ser det. Då är det bara tomma ord i någons huvud.
Just nu känner jag mig lika tom som en vas. Och varje sår jag någonsin fått är en spricka i vasen. Jag tror jag går sönder snart.
Jag behöver något eller någon, helst av allt vill jag väl ha någon som ser mig. Någon som älskar just mig, vad som än händer.
Egentligen vet jag inte så mycket. Jag tror mest bara. Och vad får man för att tro?
Fast egentligen så är det väl ingen som vet något? För hur kan man kunna något när ingenting är omöjligt?
Om du träffade mig, skulle du då se att mitt hjärta är krossat?
Det är inte så att jag varit kär i någon som krossat mitt hjärta. Mitt hjärta har krossats av alla dem som ska älska mig oavsett vad.
Jag orkar inte mer, jag vill inte bli sårad mer.
Kommentarer
Trackback
