För sent
Hon gick ner på stranden, kände den kalla fuktiga luften ta tag i henne. Kände den fläkta håret, klänningen som fladdrade kring benen. Solen hade gått ner men än var det inte helt mörkt. Det var grått. Allt var bara grått. Tårarna rann ner för hennes kinder. Hon visste att han var där. Att han gått efter henne.
Hade det hänt för ett tag sedan hade hon blivit överlycklig. Men nu gjorde det bara ont. Det var nästan som att hans närvaro sårade henne. Hon ville vara stark. Hålla modet uppe, men det hängde på en mycket skör tråd.
Han gick i kapp henne. Nu fyllde tårarna hennes ögon, hon kunde inte längre se något. Han rörde hennes axel och det var som att hans hand mot hennes hud förgiftade. Borrade sig in i hennes hus och spreds ut i blodet. Hennes hjärta stod nästan stilla. Hon kunde knappt andas. Hon tittade bort. Han försökte fånga hennes blick. Men förgäves. Tårarna rann som en ström ner för hennes kinder.
Hon skämdes, hon ville ju inte gråta. Han försökte fråga henne vad det var som var fel.
- Det är för sent nu. Gå bara. Gå till henne, det är väl där du hör hemma, bönade hon. Samtidigt som att hon fortfarande inte kunde släppa havet med blicken.
Han var osäker. Tittade på henne. Velade. Men gick.
När hon vände sig om, kunde hon inte längre se honom. Han hade gjort som hon hade bett. Trots att det enda hon hade velat var att han skulle ha stannat. Han hade gått. Hon stod krossad kvar, hon sjönk ihop. Benen vek sig under henne och hon grät. Hon kunde inte göra något annat. Det gjorde för ont. Hon kunde inte förstå att han faktiskt hade lämnat henne där. Men han hade gjort som hon hade bett. Hon kunde inte vara arg på honom. Hon önskade att hon gjort annorlunda. Men det var för sent.
