Upp-dat-er-a
Men så stor press. Okej för att citera disney, vilket tror mig inte händer ofta och lär inte göra det i framtiden heller, men "First we have to create the mood."
Funkar ju inte att skriva i värsta strålkastaren av ljus, med något odefinerbart ljud i bakgrunden.
Vanligtvis skulle jag vid det här laget ha raderat allt det jag skrivit hittills. För att jag tycker att allt det är oehört fånigt, dåligt och bara helt enkelt ointressant. För varför skulle någon bry sig? Ärligt talat, så orkar man ofta inte bry sig om någon annan. Eller så är det bara jag som är totalt egocentrerad. Det är väl en blandning.
När jag skriver här har jag en chans. En chans att skriva något annorlunda. Att visa en annan bild av mig själv. Ett tillfälle för mig att vara någon annan. Någon jag hellre vill vara. Jag hinner tänka efter när jag skriver och kan alltså ändra tills jag är nöjd.
För oftast i verkligheten kan jag verka galen, arg, elak, bitter och tusen andra saker. Speciell. Vilket egentligen är ett fint ord för konstig. Men det passar. Jag gillar att vara speciell, i den bemärkelsen lika mycket i vilken annan betydelse av ordet.
För det betyder ändå att jag inte är som alla andra, att jag gör någonting annorlunda. Vilket på något sätt alltid har varit extremt viktigt för mig sedan... alltid. Som om det skulle vara min död att jag var som alla andra. För om jag är som alla andra så har min existens ingen betydelse.
Det är vad jag är mest rädd för i hela världen. Det där att jag inte skulle betyda något, att inte vara värd något. Att jag inte skulle spela någon som helst roll. Att vem som helst skulle kunna göra det jag gör minst lika bra.
För om jag ändå inte har någon betydelse, varför ska jag göra det jag gör? Nu när jag inte vet säkert själv vad jag vill göra med mitt liv. När det finns så många val.
Jag måste intala mig själv på något sätt att jag är speciell. Att jag är unik. Att det jag gör, gör någon skillnad för någon annan. Att någon som helst på denna jord ser mig, hör mig.
Det är fåfängt. Vad ska det spela för roll? Vi ska vara nöjda med oss själva som vi är.
Jag är säkert inte ens den enda som tycker, tror så här. Men jag väljer att tro det. Jag måste tro på det. Det är vad jag har. Och så länge jag lever i min egna värld och tror att jag är något. Så på ett sätt är jag väl också det.
Så även om det kanske är det enda jag får. Att den enda personens värld jag kan påverka är min egna. Så är väl det något fantastiskt. För då har jag förändrat någons liv. Och om jag har gjort mig lycklig, så är det otroligt. För ingen annan kan göra det åt mig.
jag brukar säga till mig själv att jag är bäst i hela världen, att det inte finns någon annan som är som jag, att jag är jag för att jag är den jag är. och ingen har ännu bevisat motsatsen, så jag fortsätter tro på det.
och jag misstänker att du och jag är likadana på den punkten. vi har sådana stora krav på att hävda oss hela tiden, att visa att vi finns för om vi inte syns - då finns vi inte. jag vill alltid visa upp en annan bild av mig själv, varje dag. innan jag går till skolan säger jag till mig att jag ska vara på ett annat sätt, vara en annan människa. men det går inte.
problemet är inte att jag INTE uppskattar vem jag är, för det gör jag till hundra procent. jag är bara så rädd för att andra inte ska se vem jag är.
haha, detta blev luddigt. men eftersom jag uppmanade dig att uppdatera (tre stavelser enligt mig, fyra enligt Alice - Alice hade rätt) så vill jag lämna en värdig kommentar.
sov sött, vi ses imorgon!
