Kärleken är något Bittert
Kärlek.
Finns det något bättre?
Känslan av att vara älskad, att vara speciell. Eller drömmen om att ha en sådan passionerad kärlek så att man gör vad som helst för varandra.
Jag älskar att vara förälskad. Men jag tror inte att Amor är på min sida. I kärlekens krig står jag ensam på slagfältet.
Jag slåss förgäves för något som inte finns. För en bild som ändå alltid är en bild. För personer som inte ser mig.
I kärlekens krig är jag förlorad.
Kanske är det otur, kanske är det jag. Hur som helst finns det ingen kille som velat ha mig, ingenting ömsesidigt.
Som en sliskig Harlequinroman. Kärleken är sliskig. På något sätt äcklar den mig. Det som egentligen äcklar mig är alla som älskar, som har någon som alltid finns där. För det är egentligen ensamheten jag fruktar.
Det finns väl en kille i mina tankar. Jag har väl vetat från början att det är dömt att misslyckas. Ändå kan jag aldrig låta bli att drömma om honom. Men det är inte längre roligt att drömma om något som inte finns. Något som aldrig kommer att bli.
Det är sorgligt.
Att längta gör bara ont nuförtiden. Som ett svart hål som äter upp mig. Jag vill nöja mig. Känna att jag duger bra som jag är, ensam och allt. Men jag behöver närhet. Om så bara för ett ögonblick.
Kärleken står inte längre i centrum. För mig är det dömt på förhand.
Jag vet inte längre vart jag ska ta vägen. Jag splittras åt alla håll. Det finns en känsla inom mig, en känsla av att jag hör hemma någon annanstans. Hos någon. Jag vet inte var, men det är inte här. Det är inte ens i närheten av var jag är nu.
Väggarna sluter sig om mig. Min värld krymper. Det enda ljus som finns kvar i mörkret är kärleken. Den bittra kärleken som får mig att hata och älska världen på samma gång. Som får mig att vilja försvinna samtidigt som att jag älskar den.
Jag är förälskad i kärleken. På gott och ont får jag lida dess kval. Men det är okej. Det är det alltid. Okej.
Finns det något bättre?
Känslan av att vara älskad, att vara speciell. Eller drömmen om att ha en sådan passionerad kärlek så att man gör vad som helst för varandra.
Jag älskar att vara förälskad. Men jag tror inte att Amor är på min sida. I kärlekens krig står jag ensam på slagfältet.
Jag slåss förgäves för något som inte finns. För en bild som ändå alltid är en bild. För personer som inte ser mig.
I kärlekens krig är jag förlorad.
Kanske är det otur, kanske är det jag. Hur som helst finns det ingen kille som velat ha mig, ingenting ömsesidigt.
Som en sliskig Harlequinroman. Kärleken är sliskig. På något sätt äcklar den mig. Det som egentligen äcklar mig är alla som älskar, som har någon som alltid finns där. För det är egentligen ensamheten jag fruktar.
Det finns väl en kille i mina tankar. Jag har väl vetat från början att det är dömt att misslyckas. Ändå kan jag aldrig låta bli att drömma om honom. Men det är inte längre roligt att drömma om något som inte finns. Något som aldrig kommer att bli.
Det är sorgligt.
Att längta gör bara ont nuförtiden. Som ett svart hål som äter upp mig. Jag vill nöja mig. Känna att jag duger bra som jag är, ensam och allt. Men jag behöver närhet. Om så bara för ett ögonblick.
Kärleken står inte längre i centrum. För mig är det dömt på förhand.
Jag vet inte längre vart jag ska ta vägen. Jag splittras åt alla håll. Det finns en känsla inom mig, en känsla av att jag hör hemma någon annanstans. Hos någon. Jag vet inte var, men det är inte här. Det är inte ens i närheten av var jag är nu.
Väggarna sluter sig om mig. Min värld krymper. Det enda ljus som finns kvar i mörkret är kärleken. Den bittra kärleken som får mig att hata och älska världen på samma gång. Som får mig att vilja försvinna samtidigt som att jag älskar den.
Jag är förälskad i kärleken. På gott och ont får jag lida dess kval. Men det är okej. Det är det alltid. Okej.
Kommentarer
Trackback
