2008
Jag slutade med nyårslöften för ett tag sedan. Egentligen har jag inte riktigt slutat, snarare ändrat innebörden. Om jag inte kommer ihåg fel så var mitt förra nyårslöfte att göra mig själv glad, och om det inte gick, skulle jag försöka göra andra glada.
Om 24 timmar får vi alla en ny chans. Frågan är bara vad vi väljer att använda den till.
År 2008 ska jag försöka:
- Skriva mer
- Hitta ett nytt jobb
- Flytta
- Resa
Det är utöver det faktum att jag enligt den flummiga astro-världen har lustans år, 2008. Jag kanske tjatar om att det är mitt nästa år, men jag är glad att det är så, med tanke på att de senaste två åren har stämt väldigt bra med astro-världen.
Jag orkar inte skriva något egentligen, men något skulle jag väl skriva iaf.
Ensamheten klär mig
Jag vet inte om det är ensamheten eller om det är något annat som gör att jag blir nere. Men något är det, jag blir inte djupt deprimerad, utan bara en genomsyrande känsla som ser allting som halvtomt.
Egentligen älskar jag att vara ensam, om jag är helt ensam hemma i alla fall. Jag älskar friheten i att jag just då kan göra vad jag vill. Det finns inga måsten.
Men det är känslan av att jag är ensam i världen, att ingen står bredvid mig, som skrämmer mig. Känslan av jag kan sjunka igenom jorden, och ingen skulle märka något. Känslan av att det finns så många som jag älskar, men att de kanske inte älskar mig.
Rädslan styr mitt liv. In princip allt jag gör, påverkas åt det ena eller andra hållet av rädsla. Rädslan för ensamheten sitter djupt in i ryggraden.
För jag kan inte lita på att folk stannar. Det finns förstås människor som jag litar på och så, men det tar lång tid innan jag har börjat lita på dem.
Rädslan för att bli övergiven kommer antagligen från när jag var liten. Jag är van vid att folk lämnar. Personer som alltid ska finnas där. Är inte där när jag behöver dem, eller inte alls. Jag har lärt mig att klara mig själv. Men att vara själv är ensamt. Det blir en ond cirkel. En alltför välbekant cirkel. En som jag ser att andra också har.
Det finns mycket en människa kan klara sig utan, men inte utan beröring. En annan människa. Alla behöver någon. Man kan klara sig ungefär några dagar utan vatten, ca en månad utan mat. Hur länge kan man klara sig utan en annan människa?
Mani
Det är inte som att någon har bett mig, utan jag får ett ryck, en känsla av att jag skulle vilja städa något. Se hur något stökigt blir fint och prydligt. Jag vet inte vad det är, men det är väl en känsla av att jag lyckas åstadkomma något. Jag kan se ett resultat av vad jag gör. Jag kan känna tillfredställelsen av att ha gjort något vettigt.
En känsla som jag inte vet om någon förstår, i alla fall inte i det här sammanhanget.
Min älskade morfar
Min morfar har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Det finns ingen som jag kan älska på samma sätt.
Det var en gång när jag var liten, när jag hade varit och hälsat på honom, med min mor. När jag var påväg hem var jag så ledsen. Jag saknade honom. Det har inte hänt så ofta att jag saknat någon så starkt, som jag saknade min morfar då. Att se honom vinka för att ta farväl. Att se hans stora rådjursögon se så ledsna ut. Han var nog inte överdrivet ledsen, men han ser alltid lite ledsen ut. När jag kom hem sen, låg jag och grät på natten för att jag saknade honom, och jag vågade inte säga något till mamma eftersom att jag inte ville göra henne ledsen.
Jag har alltid känt mig naturlig, när jag är med honom. Han är så trygg, lugn och tyst. Alltid när jag träffar honom känner jag en självklar, direkt samhörighet. Jag kan alltid vara mig själv när jag är med honom. Jag är bara tråkiga Amelie. Inte roliga, flamsiga Amelie, som mina vänner antagligen känner mig som. Inte artiga, ibland hysteriska Amelie som min familj känner mig som. Inte som sockerberoende, det-går-bra-att-reta Amelie, som resten av min släkt känner mig som. Utan när jag är med morfar är jag bara. Tråkig, simpel och lugn.
Min morfar säger väldigt sällan saker, speciellt inte något som har med känslor eller sådant. Min morfar är istället tyst, eller pratar om sådant som jag om det hade varit någon annan som sa det skulle ha ignorerat totalt.
Han kan säga saker som: "Jag såg en ny fågel idag, den var lite röd på bröstet." Och sedan några timmar senare komma med en bok och säga: "Det var en sån här jag såg." och peka på den i boken.
Det låter säkert mördande tråkigt, vilket det skulle ha varit, om det hade varit vem som helst, förutom morfar. Bara jag tänker på minnena blir jag glad, och nästan lite rörd av någon anledning. Bara för att han känns så gullig.
Hur han kan stå och fingra på en knappt synbar repa på bilen, och oja sig om den, och historian bakom den. Hur han kan berätta historian, inte bara en gång utan flera. Andra gången han berättar historien, måste jag hålla mig för skratt, eftersom jag vet hur upprörd han är över repan, och hur fånig den och historian bakom är. Men det är så min morfar är, och jag skulle aldrig drömma om att såra honom.
Det som jag oroar mig för med honom, är att han är gammal, och att han själv, börjar förbereda sig för att dö. Att han försöker skrapa ihop något för oss att ärva. Trots att jag hellre vill ha några år till med honom, än alla pengar i världen.
Känna hur doften av morfar fyller min näsa. Känna tryggheten och samhörigheten i hans starka famn.
När jag tänker på en framtid så finns väldigt sällan någon från min släkt eller så med i den. Men en sak har jag tänkt på. Att om jag gifter mig, skulle jag vilja att min morfar walks-me-down-the-aisle. Jag tror inte att han skulle erkänna det, men jag tror att det skulle betyda oerhört mycket för honom.
Så snälla morfar, du måste hålla dig kvar. För att någon klippa måste jag ha i mitt känslomässigt stormiga liv. Eftersom att du är den som jag aldrig behöver spela en roll för. Och för det, kommer jag Alltid att älska dig!
Tårar
Det var inte lätt när jag blev frustrerad och ledsen, att någon då säger: "ska du börja gråta nu eller?!" På ett elakt och dömande sätt.
Herregud jag var ju bara ett barn.
Hur som helst har jag lärt mig att inte gråta så mycket. Även om det var min bror som var mest på mig om det där med att gråta. Vilket gjorde det värre eftersom han kan säga någon kommenterar, som jag vet att han inte menar. Men eftersom det låter elakt, så blir jag ledsen och sårad.
Det senaste året har jag gråtit mindre och mindre, även om det såklart går i vågor. Jag skulle vilja veta vem som kan hålla masken när ens far säger saker som man aldrig hört förut och till råga på allt säger "Jag frågade din mamma två gånger den kvällen om hon hade skydd" och syftar på när jag kom till.
Men bortsett från den gången, då jag faktiskt grät så att jag förstår när det står i böcker att "tårarna strömmade nerför kinderna".
Min poäng är i alla fall att jag de senaste veckorna inte har gråtit. Det känns som att jag inte kan gråta längre. Och jag är uppriktigt ledsen för det. Eftersom att jag är en dramatisk person, så tycker jag egentligen om att gråta. Det är befriande på något sätt, och inte att förkasta att faktiskt gråta över sorgliga böcker och filmer. Att faktiskt ha en sådan inlevelse, att jag gråter när jag ser "Borta med vinden".
Men just nu kan jag inte. När jag ser något sorgligt, försöker jag först klämma fram några tårar, men eftersom det är så skrattretande, börjar jag istället skratta. Som exempel, så kunde jag inte Blood Diamond seriöst, inte en hel minut i alla fall. Jag tycker ju faktiskt att det är en väldigt bra film, och mycket sorgligt slut som är Heeelt i mitt tecken. Men ändå satt jag och drev med allt och alla i filmen.
Det är förresten och en till Mycket dålig vana jag tagit till mig. När jag ser en film med vänner, så kan jag inte sitta tyst och allvarligt och se på en film. Jag sitter och kommenterar mig igenom filmerna. Mycket enerverande, med tanke på att min stora passion i livet har alltid varit filmer.
Förhoppningsvis kommer jag växa ur det. Men man kan ju aldrig veta säkert.
Snöfall
När jag klev upp hörde jag hur någon rörde sig i soffan. Han rörde sig i soffan, då visste jag att det hade hänt.
Sen på väg till pendeltåget så snöade det, jag kommer ihåg hur jag tänkte "Snön dämpar fallet". Jag kommer också ihåg hur jag gick förbi en bil, på bilplåten stod bokstäverna SFL inpräntade. Det kanske är konstigt men jag tänkte direkt på: Selfish.
För det var jag. Jag hoppades nästan att det inte skulle bli bra mellan dem. För att mitt liv då kanske skulle bli mer händelserikt, Selfish.
Hela dagen snöade det så där, det tog aldrig slut. Då och då hela dagen undrade jag hur det skulle gå.
När jag kom hem verkade mamma hyfsat glad, även om jag hörde på hennes röst att hon hade gråtit. Men hon sa att de antagligen skulle separera, men att hon hoppades att det inte skulle bli så. Tårarna började flöda nerför kinderna. Igen.
Jag klarar inte av att se henne sådär. Hon var så ledsen och berättade att hennes dröm hade försvunnit. Att höra henne säga det krossade mitt hjärta.
Det slutade snöa. Vi satt tysta en stund.
Vad ska nu bli av oss?
Egentligen så tycker jag att det här är lite spännande. Men mamma är krossad, och det finns ingenting spännande med det.
Jag vet inte vad jag ska göra eller säga. Jag vet egentligen att det finns inget jag kan säga eller göra. Men jag måste.
Just nu vill jag bara att Han ska säga till henne att han var en idiot, att han älskar henne och att allt ska bli bra.
Det är vad jag önskar, trots att jag tycker att han är en fårskalle som gör henne ledsen.
Nu är det jobbigaste att jag ska iväg imorgon. Ska träffa min fars familj för andra eller första gången, beroende på vilken familjemedlem. Jag vill vara här för hennes skull, det är allt jag kan erbjuda. Men jag tror att hon uppskattar det i alla fall, eller gör det sedan.
Varken jag eller mamma skulle i alla fall gjort någonting annorlunda. Vi ångrar inget. Jag älskar henne.
Jag ska göra mitt bästa, allt jag kan. Hur som helst ordnar det sig. Och vi kommer att kkomma ut ur det här starkare än någonsin. Med eller utan Honom.
Något Fattas
Hål på jorden
Hål i rymden
Hål i våra hjärtan
Hål i våra själar
Hål i min själ
Hål i mitt hjärta
Hål i våra liv
Hål i våra kroppar
Hål, stora som små
Hål, bevis på att något fattas
Hål i våra sinnen
Hål som uppstår ur ingenting
Hål i tyger
Hål i papper
Hål, bevis på bristfällighet
Hål, så vackra
Hål, så grymma
Hål, så ledsna
Hål i mitt liv
Hål, bevis på att Något fanns, men försvann
Den melankoliske 23:e december
Men efter att ha städat hela lägenheten som halvgalen person i två dagar, och efter att jag i år igen klätt granen själv.
Jag brukar säga att jag klär den själv, även om min storebror brukar sätta ditt ljusslingan och stjärnan på toppen. Och jag har total blackout från förra julen, om jag tänker efter kommer jag precis hur den var, men den är likaså förträngd ur mitt minne som om den aldrig funnits.
Men i alla fall, det här året klädde jag faktiskt granen helt själv, den står dessutom inne i mitt rum, vilket också rubbar min julbalans. För de som inte vet det, så är julen min absoluta favorittid på året, även om det blir sämre och sämre varje år. Och eftersom min mor egentligen tyckte att vi inte kunde ha någon gran, så gjorde jag mig gladeligen besväret med att möblera om hela mitt rum för att den skulle få plats. Sen var hon med och knyckte en gran, vilket jag är glad för.
För att åter igen komma tillbaka till det väsentliga. Jag satt alltså ensam instängd i mitt rum, och tittade på resultatet, min gran, och alla ljus som omringar den. Till en början tänkte jag bara på hur många fel den har, att den inte är perfekt. Men jag blev och mer förälskad i den, och i det faktum i att den inte var perfekt. Den var som jag.
När jag hörde upprörda röster från min mor och min bror, tänkte jag för mig själv, "att nu börjar det kännas som att det är julafton imorron".
Sedan de hade ett stort gräl ett år dan innan julafton, kommer det väl alltid kännas som en del av julen.
Men i skenet och värmen i mitt rum satt jag tyst, och insöp början av min jul.
Modet är lost
Det är många som bloggar, jag känner en hel del iaf.
Jag vet inte varför jag inte säger att jag har en blogg. Min blogg finns för min skull. Jag skriver för mig, och visst skulle jag bli glad om massa människor läste den och älskade det jag skrev. Men jag vill inte skämma ut mig, med att uppmärksamma den, om den är dålig.
Visst, jag är en fjant, jag vet. Inte alltid, men med såna här saker, så är det bara fånigt att inte våga.
Jag vågar helt enkelt inte.
Fredag
Samtidigt som att det känns så fruktansvärt långt borta, det jag gjorde för två dagar sedan, eller bara det jag gjorde igår känns avlägset.
Lyckans år. Det är mitt år. Lyckans...
Det har varit ett år med många upp och ner, men jag tror att sista tiden kommer bli lycklig.
Bara jag tänker på idag, så finns det en del roliga saker. T.ex. så snodde jag och mamma en gran... Igen. Och fåret ska fria till sin sambo, han valde en ring, och allt kändes som ödet. Det var väldigt fint alltihop. Granen är perfekt, och förhoppningsvis blir sambon glad för ringen.
Måste ju bara påpeka att jag och fåret var och letade efter en morgonrock, (Mycket opersonligt, enligt mig!) så att han sen kommer hem med en ring är lite oväntat. Fast han kanske hade funderat på det redan, antagligen.
Nästa år är lustans år för lilla mig. Det tackar jag inte nej till. Raka motsatsen, jag välkomnar året med öppna armar! Det vore på tiden liksom.
Nya redigerade förlängda novellen:
Min käraste fallna ängel
Folk strömmar. I början lät jag mig själv ryckas med. Jag har ingen brådska. Det är en grupp människor, där alla är upptagna, där alla har mål. En grupp människor som vill någonstans, till varje pris. Men efter ett tag är det inte längre en lugn ström.
De gör precis vad som helst för att nå sitt mål. Utan att tänka, för Ingen vill någonsin tänka.
Det är sorgligt att se det utifrån. Men mitt i strömmen börjar paniken leta sig in. Armbågar i revbenen, någon som trampar i hälarna och hårda tacklingar på alla fronter. Det är för sent nu, jag faller redan. Och Ingen ser.
Nya skrubbsår ovanpå de gamla. Nytt blod ovanpå det gamla. Det är för sent. Varför är det Ingen som ser?
Fallet är hårt. Som vanligt. Mitt i strömmen ser Ingen. Mitt i strömmen vill Ingen se.
Himlen försvinner ovanför mig, och mörkret slukar mig i marken. Människorna runt omkring mig ser mig inte längre. Jag är redan glömd. Jag är redan borta. Det var aldrig någon som såg mig i folkmassan ändå. Jag kämpar inte längre, ibland är det okej att släppa taget. Ibland finns det inget man kan göra åt saken.
Känseln i fingrarna är redan borta. Som om fingerspetsarna är bedövade, redo att försvinna. Det avflagnande röda lacket på naglarna gör att den halvöppna handen på marken ser ut som en vissen blomma.
Och nu börjar regnet. Till en början känner jag bara någon droppe lite här och var, men efter bara en stund är de överallt. Jag är blöt ända in i märgen. Som de brukar säga. Som Vem brukar säga?
Plötsligt kan jag känna att Någon hjälper mig. Någon räddar mig upp ur mörkret. En främmande, stark arm som är min räddning. Men jag är tveksam. Vad är jag egentligen tveksam över? Att bli räddad eller att bli sårad av min räddare, att den släpper mig? Jag vet inte längre. Kanske inget eller är det kanske båda.
En främmande hand är lika främmande oavsett vilket motiv den har. Och att ifrågasätta främmande har jag lärt mig sedan jag var liten. Det har vi väl alla.
Och att kasta mig ut i det okända vågar jag aldrig. Men kanske jag ska våga om det är min räddning? Om det här är min chans, måste jag nästan ta den.
Om det enda jag behöver göra är att sträcka mig mot min räddare.
Samtidigt är det en risk. Trots att det blir min undergång mitt i strömmen, så är det ändå en trygghet. En hemsk trygghet. För jag vet ändå vad som kommer hända, jag kanske inte egentligen kan kontrollera situationen. Men jag tror det. I mitt undermedvetna vet jag att den enda räddningen är den där Någon som vill rädda mig.
Som en stor vacker glaskula, krossas jag. Splittret flyger åt alla håll, och jag vet inte längre vad som ska bli av mig.
Det var så länge sedan jag grät, men nu strömmar tårarna i en jämn takt nerför mina kinder. Det finns inget som hejdar dem. Jag vill inte ens hejda dem. På samma sätt som Australien väntar på regn och blommar upp när det kommer. På samma sätt ska jag blomma upp efter det här. För efter regnet måste solen skina, oavsett vilken sida jag är på.
Förvirrade kära fallna ängel
Folk strömmar. I början lät jag mig själv ryckas med. Jag har ingen brådska. Men efter ett tag är det inte längre en lugn ström.
Det är sorgligt att se det utifrån. Men mitt i strömmen börjar paniken leta sig in. Armbågar i revbenen, någon som trampar i hälarna och hårda tacklingar på alla fronter. Det är för sent nu, jag faller redan. Och Ingen ser.
Nya skrubbsår ovanpå de gamla. Nytt blod ovanpå det gamla. Det är för sent. Varför är det Ingen som ser?
Fallet är hårt. Som vanligt. Mitt i strömmen ser Ingen. Mitt i strömmen vill Ingen se.
Himlen försvinner ovanför mig, och mörkret slukar mig i marken. Människorna runt omkring mig ser mig inte längre. Jag är redan glömd. Jag är redan borta. Det var aldrig någon som såg mig i folkmassan ändå. Jag kämpar inte längre, ibland är det okej att släppa taget. Ibland är det inget att göra åt saken.
Känseln i fingrarna är redan borta. Som om fingerspetsarna är bedövade, redo att försvinna. Det avflagnande röda lacket på naglarna ser bara visset och sorgligt ut.
Och nu börjar regnet. Till en början känner jag bara någon droppe lite här och var, men efter bara en stund är de överallt. Jag är blöt enda in i märgen. Som de brukar säga. Som vem brukar säga? Vem vet...
Plötsligt kan jag känna att Någon hjälper mig. Någon räddar mig upp ur mörkret. En främmande, stark arm som är min räddning. Men jag är tveksam. Vad är jag tveksam över? Att bli räddad eller om personen i fråga verkligen vill rädda mig? Jag vet inte längre. Kanske inget. Kanske båda.
En främmande hand är lika främmande oavsett vilket motiv den har. Och att ifrågasätta främmande har jag lärt mig sedan jag var liten. Det har vi väl alla.
Och att kasta mig ut i det okända vågar jag aldrig. Men kanske jag ska våga om det är min räddning? Om det här är min chans, måste jag nästan ta den.
