uglybear

Jag brukar, de senaste åren iaf, ha problem med julkänslan dagen innan julafton. Det känns aldrig riktigt som att: imorgon är det julafton!!!!.

Men efter att ha städat hela lägenheten som halvgalen person i två dagar, och efter att jag i år igen klätt granen själv.

Jag brukar säga att jag klär den själv, även om min storebror brukar sätta ditt ljusslingan och stjärnan på toppen. Och jag har total blackout från förra julen, om jag tänker efter kommer jag precis hur den var, men den är likaså förträngd ur mitt minne som om den aldrig funnits.

Men i alla fall, det här året klädde jag faktiskt granen helt själv, den står dessutom inne i mitt rum, vilket också rubbar min julbalans. För de som inte vet det, så är julen min absoluta favorittid på året, även om det blir sämre och sämre varje år. Och eftersom min mor egentligen tyckte att vi inte kunde ha någon gran, så gjorde jag mig gladeligen besväret med att möblera om hela mitt rum för att den skulle få plats. Sen var hon med och knyckte en gran, vilket jag är glad för.

För att åter igen komma tillbaka till det väsentliga. Jag satt alltså ensam instängd i mitt rum, och tittade på resultatet, min gran, och alla ljus som omringar den. Till en början tänkte jag bara på hur många fel den har, att den inte är perfekt. Men jag blev och mer förälskad i den, och i det faktum i att den inte var perfekt. Den var som jag.

När jag hörde upprörda röster från min mor och min bror, tänkte jag för mig själv, "att nu börjar det kännas som att det är julafton imorron".

Sedan de hade ett stort gräl ett år dan innan julafton, kommer det väl alltid kännas som en del av julen.

Men i skenet och värmen i mitt rum satt jag tyst, och insöp början av min jul.