uglybear

Min morfar har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Det finns ingen som jag kan älska på samma sätt.

Det var en gång när jag var liten, när jag hade varit och hälsat på honom, med min mor. När jag var påväg hem var jag så ledsen. Jag saknade honom. Det har inte hänt så ofta att jag saknat någon så starkt, som jag saknade min morfar då. Att se honom vinka för att ta farväl. Att se hans stora rådjursögon se så ledsna ut. Han var nog inte överdrivet ledsen, men han ser alltid lite ledsen ut. När jag kom hem sen, låg jag och grät på natten för att jag saknade honom, och jag vågade inte säga något till mamma eftersom att jag inte ville göra henne ledsen.

Jag har alltid känt mig naturlig, när jag är med honom. Han är så trygg, lugn och tyst. Alltid när jag träffar honom känner jag en självklar, direkt samhörighet. Jag kan alltid vara mig själv när jag är med honom. Jag är bara tråkiga Amelie. Inte roliga, flamsiga Amelie, som mina vänner antagligen känner mig som. Inte artiga, ibland hysteriska Amelie som min familj känner mig som. Inte som sockerberoende, det-går-bra-att-reta Amelie, som resten av min släkt känner mig som. Utan när jag är med morfar är jag bara. Tråkig, simpel och lugn.

Min morfar säger väldigt sällan saker, speciellt inte något som har med känslor eller sådant. Min morfar är istället tyst, eller pratar om sådant som jag om det hade varit någon annan som sa det skulle ha ignorerat totalt.

Han kan säga saker som: "Jag såg en ny fågel idag, den var lite röd på bröstet." Och sedan några timmar senare komma med en bok och säga: "Det var en sån här jag såg." och peka på den i boken.
Det låter säkert mördande tråkigt, vilket det skulle ha varit, om det hade varit vem som helst, förutom morfar. Bara jag tänker på minnena blir jag glad, och nästan lite rörd av någon anledning. Bara för att han känns så gullig.

Hur han kan stå och fingra på en knappt synbar repa på bilen, och oja sig om den, och historian bakom den. Hur han kan berätta historian, inte bara en gång utan flera. Andra gången han berättar historien, måste jag hålla mig för skratt, eftersom jag vet hur upprörd han är över repan, och hur fånig den och historian bakom är. Men det är så min morfar är, och jag skulle aldrig drömma om att såra honom.

Det som jag oroar mig för med honom, är att han är gammal, och att han själv, börjar förbereda sig för att dö. Att han försöker skrapa ihop något för oss att ärva. Trots att jag hellre vill ha några år till med honom, än alla pengar i världen.

Känna hur doften av morfar fyller min näsa. Känna tryggheten och samhörigheten i hans starka famn.

När jag tänker på en framtid så finns väldigt sällan någon från min släkt eller så med i den. Men en sak har jag tänkt på. Att om jag gifter mig, skulle jag vilja att min morfar walks-me-down-the-aisle. Jag tror inte att han skulle erkänna det, men jag tror att det skulle betyda oerhört mycket för honom.

Så snälla morfar, du måste hålla dig kvar. För att någon klippa måste jag ha i mitt känslomässigt stormiga liv. Eftersom att du är den som jag aldrig behöver spela en roll för. Och för det, kommer jag Alltid att älska dig!