uglybear

Min käraste fallna ängel

Folk strömmar. I början lät jag mig själv ryckas med. Jag har ingen brådska. Det är en grupp människor, där alla är upptagna, där alla har mål. En grupp människor som vill någonstans, till varje pris. Men efter ett tag är det inte längre en lugn ström.

De gör precis vad som helst för att nå sitt mål. Utan att tänka, för Ingen vill någonsin tänka. 

Det är sorgligt att se det utifrån. Men mitt i strömmen börjar paniken leta sig in. Armbågar i revbenen, någon som trampar i hälarna och hårda tacklingar på alla fronter. Det är för sent nu, jag faller redan. Och Ingen ser.

Nya skrubbsår ovanpå de gamla. Nytt blod ovanpå det gamla. Det är för sent. Varför är det Ingen som ser?

Fallet är hårt. Som vanligt. Mitt i strömmen ser Ingen. Mitt i strömmen vill Ingen se.

Himlen försvinner ovanför mig, och mörkret slukar mig i marken. Människorna runt omkring mig ser mig inte längre. Jag är redan glömd. Jag är redan borta. Det var aldrig någon som såg mig i folkmassan ändå. Jag kämpar inte längre, ibland är det okej att släppa taget. Ibland finns det inget man kan göra åt saken.

Känseln i fingrarna är redan borta. Som om fingerspetsarna är bedövade, redo att försvinna. Det avflagnande röda lacket på naglarna gör att den halvöppna handen på marken ser ut som en vissen blomma.

Och nu börjar regnet. Till en början känner jag bara någon droppe lite här och var, men efter bara en stund är de överallt. Jag är blöt ända in i märgen. Som de brukar säga. Som Vem brukar säga?

Plötsligt kan jag känna att Någon hjälper mig. Någon räddar mig upp ur mörkret. En främmande, stark arm som är min räddning. Men jag är tveksam. Vad är jag egentligen tveksam över? Att bli räddad eller att bli sårad av min räddare, att den släpper mig? Jag vet inte längre. Kanske inget eller är det kanske båda.

En främmande hand är lika främmande oavsett vilket motiv den har. Och att ifrågasätta främmande har jag lärt mig sedan jag var liten. Det har vi väl alla.

Och att kasta mig ut i det okända vågar jag aldrig. Men kanske jag ska våga om det är min räddning? Om det här är min chans, måste jag nästan ta den.

Om det enda jag behöver göra är att sträcka mig mot min räddare.

Samtidigt är det en risk. Trots att det blir min undergång mitt i strömmen, så är det ändå en trygghet. En hemsk trygghet. För jag vet ändå vad som kommer hända, jag kanske inte egentligen kan kontrollera situationen. Men jag tror det. I mitt undermedvetna vet jag att den enda räddningen är den där Någon som vill rädda mig.

Som en stor vacker glaskula, krossas jag. Splittret flyger åt alla håll, och jag vet inte längre vad som ska bli av mig.

Det var så länge sedan jag grät, men nu strömmar tårarna i en jämn takt nerför mina kinder. Det finns inget som hejdar dem. Jag vill inte ens hejda dem. På samma sätt som Australien väntar på regn och blommar upp när det kommer. På samma sätt ska jag blomma upp efter det här. För efter regnet måste solen skina, oavsett vilken sida jag är på.