Snöfall
Det var en overklig morgon. Jag var osäker, hade det verkligen hänt? Var mamma verkligen så fruktansvärt ledsen?
När jag klev upp hörde jag hur någon rörde sig i soffan. Han rörde sig i soffan, då visste jag att det hade hänt.
Sen på väg till pendeltåget så snöade det, jag kommer ihåg hur jag tänkte "Snön dämpar fallet". Jag kommer också ihåg hur jag gick förbi en bil, på bilplåten stod bokstäverna SFL inpräntade. Det kanske är konstigt men jag tänkte direkt på: Selfish.
För det var jag. Jag hoppades nästan att det inte skulle bli bra mellan dem. För att mitt liv då kanske skulle bli mer händelserikt, Selfish.
Hela dagen snöade det så där, det tog aldrig slut. Då och då hela dagen undrade jag hur det skulle gå.
När jag kom hem verkade mamma hyfsat glad, även om jag hörde på hennes röst att hon hade gråtit. Men hon sa att de antagligen skulle separera, men att hon hoppades att det inte skulle bli så. Tårarna började flöda nerför kinderna. Igen.
Jag klarar inte av att se henne sådär. Hon var så ledsen och berättade att hennes dröm hade försvunnit. Att höra henne säga det krossade mitt hjärta.
Det slutade snöa. Vi satt tysta en stund.
Vad ska nu bli av oss?
Egentligen så tycker jag att det här är lite spännande. Men mamma är krossad, och det finns ingenting spännande med det.
Jag vet inte vad jag ska göra eller säga. Jag vet egentligen att det finns inget jag kan säga eller göra. Men jag måste.
Just nu vill jag bara att Han ska säga till henne att han var en idiot, att han älskar henne och att allt ska bli bra.
Det är vad jag önskar, trots att jag tycker att han är en fårskalle som gör henne ledsen.
Nu är det jobbigaste att jag ska iväg imorgon. Ska träffa min fars familj för andra eller första gången, beroende på vilken familjemedlem. Jag vill vara här för hennes skull, det är allt jag kan erbjuda. Men jag tror att hon uppskattar det i alla fall, eller gör det sedan.
Varken jag eller mamma skulle i alla fall gjort någonting annorlunda. Vi ångrar inget. Jag älskar henne.
Jag ska göra mitt bästa, allt jag kan. Hur som helst ordnar det sig. Och vi kommer att kkomma ut ur det här starkare än någonsin. Med eller utan Honom.
När jag klev upp hörde jag hur någon rörde sig i soffan. Han rörde sig i soffan, då visste jag att det hade hänt.
Sen på väg till pendeltåget så snöade det, jag kommer ihåg hur jag tänkte "Snön dämpar fallet". Jag kommer också ihåg hur jag gick förbi en bil, på bilplåten stod bokstäverna SFL inpräntade. Det kanske är konstigt men jag tänkte direkt på: Selfish.
För det var jag. Jag hoppades nästan att det inte skulle bli bra mellan dem. För att mitt liv då kanske skulle bli mer händelserikt, Selfish.
Hela dagen snöade det så där, det tog aldrig slut. Då och då hela dagen undrade jag hur det skulle gå.
När jag kom hem verkade mamma hyfsat glad, även om jag hörde på hennes röst att hon hade gråtit. Men hon sa att de antagligen skulle separera, men att hon hoppades att det inte skulle bli så. Tårarna började flöda nerför kinderna. Igen.
Jag klarar inte av att se henne sådär. Hon var så ledsen och berättade att hennes dröm hade försvunnit. Att höra henne säga det krossade mitt hjärta.
Det slutade snöa. Vi satt tysta en stund.
Vad ska nu bli av oss?
Egentligen så tycker jag att det här är lite spännande. Men mamma är krossad, och det finns ingenting spännande med det.
Jag vet inte vad jag ska göra eller säga. Jag vet egentligen att det finns inget jag kan säga eller göra. Men jag måste.
Just nu vill jag bara att Han ska säga till henne att han var en idiot, att han älskar henne och att allt ska bli bra.
Det är vad jag önskar, trots att jag tycker att han är en fårskalle som gör henne ledsen.
Nu är det jobbigaste att jag ska iväg imorgon. Ska träffa min fars familj för andra eller första gången, beroende på vilken familjemedlem. Jag vill vara här för hennes skull, det är allt jag kan erbjuda. Men jag tror att hon uppskattar det i alla fall, eller gör det sedan.
Varken jag eller mamma skulle i alla fall gjort någonting annorlunda. Vi ångrar inget. Jag älskar henne.
Jag ska göra mitt bästa, allt jag kan. Hur som helst ordnar det sig. Och vi kommer att kkomma ut ur det här starkare än någonsin. Med eller utan Honom.
Kommentarer
Trackback
