uglybear

Folk strömmar. I början lät jag mig själv ryckas med. Jag har ingen brådska. Men efter ett tag är det inte längre en lugn ström.

Det är sorgligt att se det utifrån. Men mitt i strömmen börjar paniken leta sig in. Armbågar i revbenen, någon som trampar i hälarna och hårda tacklingar på alla fronter. Det är för sent nu, jag faller redan. Och Ingen ser.

Nya skrubbsår ovanpå de gamla. Nytt blod ovanpå det gamla. Det är för sent. Varför är det Ingen som ser?

Fallet är hårt. Som vanligt. Mitt i strömmen ser Ingen. Mitt i strömmen vill Ingen se.

Himlen försvinner ovanför mig, och mörkret slukar mig i marken. Människorna runt omkring mig ser mig inte längre. Jag är redan glömd. Jag är redan borta. Det var aldrig någon som såg mig i folkmassan ändå. Jag kämpar inte längre, ibland är det okej att släppa taget. Ibland är det inget att göra åt saken.

Känseln i fingrarna är redan borta. Som om fingerspetsarna är bedövade, redo att försvinna. Det avflagnande röda lacket på naglarna ser bara visset och sorgligt ut.

Och nu börjar regnet. Till en början känner jag bara någon droppe lite här och var, men efter bara en stund är de överallt. Jag är blöt enda in i märgen. Som de brukar säga. Som vem brukar säga? Vem vet...

Plötsligt kan jag känna att Någon hjälper mig. Någon räddar mig upp ur mörkret. En främmande, stark arm som är min räddning. Men jag är tveksam. Vad är jag tveksam över? Att bli räddad eller om personen i fråga verkligen vill rädda mig? Jag vet inte längre. Kanske inget. Kanske båda.

En främmande hand är lika främmande oavsett vilket motiv den har. Och att ifrågasätta främmande har jag lärt mig sedan jag var liten. Det har vi väl alla.

Och att kasta mig ut i det okända vågar jag aldrig. Men kanske jag ska våga om det är min räddning? Om det här är min chans, måste jag nästan ta den.