uglybear

När jag var liten grät jag nästan hela tiden. I min släkt var Amelie och gråta, in princip synonymer.

Det var inte lätt när jag blev frustrerad och ledsen, att någon då säger: "ska du börja gråta nu eller?!" På ett elakt och dömande sätt.

Herregud jag var ju bara ett barn.

Hur som helst har jag lärt mig att inte gråta så mycket. Även om det var min bror som var mest på mig om det där med att gråta. Vilket gjorde det värre eftersom han kan säga någon kommenterar, som jag vet att han inte menar. Men eftersom det låter elakt, så blir jag ledsen och sårad.

Det senaste året har jag gråtit mindre och mindre, även om det såklart går i vågor. Jag skulle vilja veta vem som kan hålla masken när ens far säger saker som man aldrig hört förut och till råga på allt säger "Jag frågade din mamma två gånger den kvällen om hon hade skydd" och syftar på när jag kom till.

Men bortsett från den gången, då jag faktiskt grät så att jag förstår när det står i böcker att "tårarna strömmade nerför kinderna".

Min poäng är i alla fall att jag de senaste veckorna inte har gråtit. Det känns som att jag inte kan gråta längre. Och jag är uppriktigt ledsen för det. Eftersom att jag är en dramatisk person, så tycker jag egentligen om att gråta. Det är befriande på något sätt, och inte att förkasta att faktiskt gråta över sorgliga böcker och filmer. Att faktiskt ha en sådan inlevelse, att jag gråter när jag ser "Borta med vinden". 

Men just nu kan jag inte. När jag ser något sorgligt, försöker jag först klämma fram några tårar, men eftersom det är så skrattretande, börjar jag istället skratta. Som exempel, så kunde jag inte Blood Diamond seriöst, inte en hel minut i alla fall. Jag tycker ju faktiskt att det är en väldigt bra film, och mycket sorgligt slut som är Heeelt i mitt tecken. Men ändå satt jag och drev med allt och alla i filmen.

Det är förresten och en till Mycket dålig vana jag tagit till mig. När jag ser en film med vänner, så kan jag inte sitta tyst och allvarligt och se på en film. Jag sitter och kommenterar mig igenom filmerna. Mycket enerverande, med tanke på att min stora passion i livet har alltid varit filmer.

Förhoppningsvis kommer jag växa ur det. Men man kan ju aldrig veta säkert.