uglybear

Det kanske inte är konstigt om jag känner mig ensam på nätterna. Med tanke på att jag rent fysiskt är ensam instängd i mitt rum. Men ensamheten jag känner är djupt inne i mig. Som ett monster, ett litet varmt, lurvigt odjur som vill ha någon annan.

Jag vet inte om det är ensamheten eller om det är något annat som gör att jag blir nere. Men något är det, jag blir inte djupt deprimerad, utan bara en genomsyrande känsla som ser allting som halvtomt.

Egentligen älskar jag att vara ensam, om jag är helt ensam hemma i alla fall. Jag älskar friheten i att jag just då kan göra vad jag vill. Det finns inga måsten.

Men det är känslan av att jag är ensam i världen, att ingen står bredvid mig, som skrämmer mig. Känslan av jag kan sjunka igenom jorden, och ingen skulle märka något. Känslan av att det finns så många som jag älskar, men att de kanske inte älskar mig.

Rädslan styr mitt liv. In princip allt jag gör, påverkas åt det ena eller andra hållet av rädsla. Rädslan för ensamheten sitter djupt in i ryggraden.

För jag kan inte lita på att folk stannar. Det finns förstås människor som jag litar på och så, men det tar lång tid innan jag har börjat lita på dem.

Rädslan för att bli övergiven kommer antagligen från när jag var liten. Jag är van vid att folk lämnar. Personer som alltid ska finnas där. Är inte där när jag behöver dem, eller inte alls. Jag har lärt mig att klara mig själv. Men att vara själv är ensamt. Det blir en ond cirkel. En alltför välbekant cirkel. En som jag ser att andra också har.

Det finns mycket en människa kan klara sig utan, men inte utan beröring. En annan människa. Alla behöver någon. Man kan klara sig ungefär några dagar utan vatten, ca en månad utan mat. Hur länge kan man klara sig utan en annan människa?