215446362

Jag hade funderat på att dedikera ett inlägg till Earth Hour, men så kom jag på att jag hatar sånt. Att man ska sitta och tycka att man är lite bättre bara för att man gör något sådant. Eller som att man har ett rosa band, som sitter på jackan för att folk ska se att man faktiskt gör något. Som: Hej, jag stöder bröstcancerforskning, vad gör du?

Jag gör hellre saker utan att folk ser. Bara för att jag anser att det är en bra sak. Jag ger hellre bort en hundralapp till bröstcancerforskning utan att få ett rosa band, än att ge tjugo kronor, eller vad det kostar för att stödja forskningen och få ett band som bevis för det.

Men nu är jag väl säkert orättvis.

Poängen är i alla fall, att så länge jag vet att det jag gjort något som kanske gör skillnad så spelar det väl ingen roll om hela världen vet det, eller inte. Jag gör det ju inte för att få något himla pris. Om jag släcker mina lampor så är det för miljön.

You may say I'm a dreamer...

...but I'm not the only one

20 mars

Jag har redan sagt grattis till Alice, men grattis igen om du läser det här :D

Jag ska väl kanske säga grattis till pappa också, men jag kommer inte att prata med honom idag. Eller någon annan dag för den delen heller. Grattis idag blir du 37.


Tredje gången gillt?

Min stackars dator, våldtagen. Massa virus, en massa säkerhetsprogram. Så naken och så utblottad. Jag vill inte lämna dig ensam.

Shoes

Det känns som att jag krymper. Som att jag blir mindre och mindre för varje dag. Snart kanske jag inte syns längre. Vågar inte göra något, för då kanske någon inte tycker om mig, eller tycker att jag gör fel, eller så kanske någon tycker att jag har fel, eller...

Jag är bra på det där med ursäkter, åt någon annan dvs. För mig själv kan jag inte ursäkta för fem öre. Jag tar gärna på mig allt ansvar, alla skyldigheter bara någon tycker om mig. Förlåter mig och tycker att jag är bra. Det är ju inte hållbart. Suck Amelie! Men jag vill ju bara att alla ska vara glada, det gör mig glad. Och jag vill inte lämna någon av mina sorger på någon annan. Så jag behåller dem för mig själv. Kapslar in dem långt in i min själ. Där de gror och blir tunga. Fast de saker jag blir ledsen för är oftast ingenting, så ibland är det kanske lika bra att jag inte säger något.

Livet blir vad man gör det till! Så nu tänker jag stryka ett streck över allt, och skratta lite. Skratt förlänger tydligen livet.



God Morgon



Eller vad man ska säga. Det är inte riktigt morgon, och jag känner mig seg. Jag behöver göra något idag. Orkar inte sitta hemma ännu en dag.

-

Jag är så trött på att inte göra något. Jag är trött på att vara ensam. Snart går jag ju under.

Sommaren 2009

Festival. Något jag aldrig varit med om. Nu har jag ett mål för sommaren: Hultsfred. Av en anledning: King of Leon.

Det känns väldigt konstigt för jag har aldrig varit mycket för att ha ett favoritartist eller band eller så. Men just det här bandet är lite speciellt på något sätt. Kanske är det för att jag tycker att de har fler en ett par låtar som är bra. Och för att alla låtar väcker starka känslor hos mig.

Nu ska jag i alla fall sätta mig och titta på någon film, och försöka sova lite. Kanske kommer och skriver något mer sedan.

Closer



Den här låten är så bra, att jag helst bara vill sätta på den och sitta i mörkret och lyssna på den. Den får mig att vilja gråta, gå sönder. Men den får mitt hjärta att slå ordentligt och får mig att känna mer. Jag älskar den. Det går egentligen att beskriva vad den gör med mig, men jag tycker att den är underbar helt enkelt.

fredagen den trettonde

Jag gör samma fel om och om igen. Hur dum får man vara? Inte såhär dum i alla fall, men jag får mitt straff därefter.

Sanningen är att jag är en väldigt osäker person. Liten, vilsen och så ensam på sätt och vis. Men jag är så bra på att visa mig glad, för det är ju den jag egentligen är. För på riktigt är jag väldigt glad.

Men det är den osäkerheten som kryper fram ibland. Förstör så mycket. Den gör så att jag förstör saker, gör så att jag skjuter personer ifrån mig som jag egentligen vill ha nära. Och så ångrar jag mig. Jag blir så arg och ledsen på mig själv för att jag skjuter folk ifrån mig, för att sedan vill ju ingen ha mig. Och jag förstår det. För vem orkar vara med någon sådan? Antagligen ingen.

Och dessutom är jag för blyg, alldeles för feg för att säga: förlåt! Du betyder så mycket för mig! Lämna mig aldrig, snälla!
Även om alla dessa ord skriker inuti mig.

Det känns som att jag går sönder på insidan. Det kanske jag gör. Att jag är en trasig person har jag väl alltid vetat. Men kan jag bli lagad? Det är frågan jag vill ha svar på. Kanske aldrig. Kanske är vi alla trasiga, det är ju möjligt att vi inte ska vara hela. Utan det kanske bara är en illusion som vi alla vi tro på, att "om jag bara gör det här så blir jag hel". Vissa tror att de behöver någon annan för att bli hel, några vänder sig till religion och några går till bokhandeln och självhjälpsavdelningen.

Jag väntar nog också på något, Något som gör mig hel. Även om jag inte vet vad det kan vara. Istället sitter jag ensam och gråter. Tänker att ingen tycker om mig. Funderar på vad som skulle hända om jag försvann. Skulle Någon sakna mig?

Jag inbillar mig att det finns några. Jag hoppas det i alla fall. Hopp.


Humanistiskt perspektiv

Det finns många dagar som denna, dagar då jag vet att jag borde plugga. Jag borde röra på mig mer. Jag borde kanske städa mitt rum. Jag borde inte tänka att jag borde göra alla dessa saker.

Det är en dag som inte utmärker sig särskilt mycket.

Förutom snön. Det har snöat hela dagen. Och jag kan känna hur alla omkring mig suckar, och känner att kan det inte snälla sluta snöa! Och så känner väl jag också, lite grann. Men så ser jag ju snön. Och så känner jag äääh! Vem bryr sig?! Det är ju så underbart! Så otroligt vackert, vem kan inte gilla snö?

Jag ska spendera resten av min kväll med dålig musik, tv:n och försöka gå på det där himla löpbandet som hånar mig i vardagsrummet. Haha, just det jag ska väl läsa psykologi också, Maslow! Jag vet vad ni alla tänker! Maslow <3 Men hands off! He's all mine tonight!

hope to die



Studiedag

Det är tisdag, och studiedag för mig. Vad har jag gjort idag då? Inget av värde i alla fall. Jag har börjat skriva upp vad jag behöver göra till skolan, t.ex. imorgon är det muntlig redovisning i spanska och på torsdag prov i psykologi. Och jag har faktiskt plockat fram allt jag behöver för att kunna plugga spanska. Men vad jag gör jag då? Jo, jag sitter med spotify och internet. Eller så sitter jag helt enkelt och bara tittar ut, ser hur snön sakta ramlar ner från himlen och funderar. Min favoritsyssla, fundera.

Men snö! Finns det något mer avslappande än att se snön? Jag tror inte det. Snön kan inte göra någon illa, kan inte göra mig illa. Sedan tycker jag inte om när det är slask, men det är värmens fel, och inte snöns. När det snöar fylls jag automatiskt med lugn och på något konstigt sätt så läggs en tystnad kring mig.

Kommer ihåg sportlovet i åttan, när jag var hos morfar. Vi var ute och åkte långfärdsskidor, dock inte särskilt långt. Ner till någon åker, där jag bara slängde mig i snön för att det är tråkigt att åka skidor. Det var så tyst. Jag kunde höra snöflingorna landa på min jacka, och smälta. Det var så fantastiskt, jag älskar tystnaden även om jag också älskar att höra min egen röst, oavbrutet, när som helst.

Nu ska jag försöka skriva lite annat, och sedan komma igång med spanskan, jag vill ju inte faila för att jag helt enkelt inte orkade plugga på en studiedag. Tänkte säga att jag ju inte ens har något bättre för mig, men så tittade jag ut igen. Snö är faktiskt väldigt underskattat. Och jag sitter hellre och tittar ut i timmar än att läsa spanska i några minuter.

Män, män och åter män!

En sak jag har insett efter en dag på soffan hos mina kära kusin. Efter att ha suttit och tittat på E! inser jag att jag älskar män!

Visserligen är det inget nytt egentligen. Men när jag nu har tittat på kändisar hela dagen så tänket jag på hur jag tycker om alla typ skådisar, medan jag typ avskyr åtminstone hälften av alla kvinnor. Jag liksom smälter på något sätt när jag tänker på nästan vilken kille som helst.

Jag är förälskad i män och i kärleken. Det är nästan någon slags besatthet, kärleken. Jag behöver inte det rent bokstavligt, utan det räcker mycket väl att bara få ta del av någon annans kärlek. Se en film, med ett par som älskar varandra så otroligt mycket.

Thank God It's Friday!

Det är en ganska lugn fredag, jag har redan hunnit vara inne i stan och pluggat. Jag fortsätter min dag med att spendera tid med min kusin. Antagligen blir det ligga som invalida på soffan och kolla på film. Vilket ju passar perfekt. Vi är ju alla lite invalida ibland, varför låtsas som nåt annat?!



Den här låten förföljer mig, och jag bara lyssnar på den om och om igen. Och jag har börjat verkligen älska den! Dessutom, vem visste att Kevin Bacon kan sjunga någorlunda, jag skulle ju inte direkt påstå att han sjunger som någon gud, haha!

Nu är jag väldigt exhalterad, när jag började skriva inlägget kände jag mig så trött och hängig, och ville helst bara gå och lägga mig i ett hörn under ett täcke. Men nu känner jag mig väldigt pigg och glad istället.

Bara skriva ett psykologiarbete, sen är det helg!! Sen kan jag faktiskt börja min helg! Det ironiska är bara att jag är ledig varenda eviga fredag, och hela tiden har jag haft som en långhelg. Men nu har jag börjat plugga på mina fredagar (vilket är den egentliga anledningen till att vi är lediga). Men nu har jag försökt bli en duktig person, ta hand om mina betyg och bli något liksom.

Livet är dock fantastiskt! Plugga, plugga och plugga! Vad mer kan man begära?! Haha!

Nä men skämt åsido, så är det faktiskt fantastiskt. Det känns skönt ändå att plugga, att få något gjort liksom. Som att jag är duktig och inte bara ligger och maskar omkring. Nu ska jag avrunda det här inlägget, innan det blir en uppsats på 17000 tecken!

PUNKT SLUT

you can leave your hat on

Och nej, videon är inte i första hand tänkt som en kul striptease för alla uttråkade, utan snarare som en kombination ganska bra låt och en "nine ½ weeks", en film med Mickey Rourke. 



tisdag

Ibland skriver inte jag särskilt mycket på min blogg. Vissa perioder då jag helt enkelt inte orkar. Känner inte för att skriva något. Men jag tänker att jag borde sätta mig och skriva något. Jag kanske kollar hur många som kollat på min blogg på sistone, och tänker: vilken stackars sate har missat att jag inte skriver? Vilken idiot orkar läsa det jag skriver över huvud taget.

Någon.
Tydligen.

Hurt


RSS 2.0