uglybear

Det känns som att jag krymper. Som att jag blir mindre och mindre för varje dag. Snart kanske jag inte syns längre. Vågar inte göra något, för då kanske någon inte tycker om mig, eller tycker att jag gör fel, eller så kanske någon tycker att jag har fel, eller...

Jag är bra på det där med ursäkter, åt någon annan dvs. För mig själv kan jag inte ursäkta för fem öre. Jag tar gärna på mig allt ansvar, alla skyldigheter bara någon tycker om mig. Förlåter mig och tycker att jag är bra. Det är ju inte hållbart. Suck Amelie! Men jag vill ju bara att alla ska vara glada, det gör mig glad. Och jag vill inte lämna någon av mina sorger på någon annan. Så jag behåller dem för mig själv. Kapslar in dem långt in i min själ. Där de gror och blir tunga. Fast de saker jag blir ledsen för är oftast ingenting, så ibland är det kanske lika bra att jag inte säger något.

Livet blir vad man gör det till! Så nu tänker jag stryka ett streck över allt, och skratta lite. Skratt förlänger tydligen livet.