fredagen den trettonde
Jag gör samma fel om och om igen. Hur dum får man vara? Inte såhär dum i alla fall, men jag får mitt straff därefter.
Sanningen är att jag är en väldigt osäker person. Liten, vilsen och så ensam på sätt och vis. Men jag är så bra på att visa mig glad, för det är ju den jag egentligen är. För på riktigt är jag väldigt glad.
Men det är den osäkerheten som kryper fram ibland. Förstör så mycket. Den gör så att jag förstör saker, gör så att jag skjuter personer ifrån mig som jag egentligen vill ha nära. Och så ångrar jag mig. Jag blir så arg och ledsen på mig själv för att jag skjuter folk ifrån mig, för att sedan vill ju ingen ha mig. Och jag förstår det. För vem orkar vara med någon sådan? Antagligen ingen.
Och dessutom är jag för blyg, alldeles för feg för att säga: förlåt! Du betyder så mycket för mig! Lämna mig aldrig, snälla!
Även om alla dessa ord skriker inuti mig.
Det känns som att jag går sönder på insidan. Det kanske jag gör. Att jag är en trasig person har jag väl alltid vetat. Men kan jag bli lagad? Det är frågan jag vill ha svar på. Kanske aldrig. Kanske är vi alla trasiga, det är ju möjligt att vi inte ska vara hela. Utan det kanske bara är en illusion som vi alla vi tro på, att "om jag bara gör det här så blir jag hel". Vissa tror att de behöver någon annan för att bli hel, några vänder sig till religion och några går till bokhandeln och självhjälpsavdelningen.
Jag väntar nog också på något, Något som gör mig hel. Även om jag inte vet vad det kan vara. Istället sitter jag ensam och gråter. Tänker att ingen tycker om mig. Funderar på vad som skulle hända om jag försvann. Skulle Någon sakna mig?
Jag inbillar mig att det finns några. Jag hoppas det i alla fall. Hopp.
Sanningen är att jag är en väldigt osäker person. Liten, vilsen och så ensam på sätt och vis. Men jag är så bra på att visa mig glad, för det är ju den jag egentligen är. För på riktigt är jag väldigt glad.
Men det är den osäkerheten som kryper fram ibland. Förstör så mycket. Den gör så att jag förstör saker, gör så att jag skjuter personer ifrån mig som jag egentligen vill ha nära. Och så ångrar jag mig. Jag blir så arg och ledsen på mig själv för att jag skjuter folk ifrån mig, för att sedan vill ju ingen ha mig. Och jag förstår det. För vem orkar vara med någon sådan? Antagligen ingen.
Och dessutom är jag för blyg, alldeles för feg för att säga: förlåt! Du betyder så mycket för mig! Lämna mig aldrig, snälla!
Även om alla dessa ord skriker inuti mig.
Det känns som att jag går sönder på insidan. Det kanske jag gör. Att jag är en trasig person har jag väl alltid vetat. Men kan jag bli lagad? Det är frågan jag vill ha svar på. Kanske aldrig. Kanske är vi alla trasiga, det är ju möjligt att vi inte ska vara hela. Utan det kanske bara är en illusion som vi alla vi tro på, att "om jag bara gör det här så blir jag hel". Vissa tror att de behöver någon annan för att bli hel, några vänder sig till religion och några går till bokhandeln och självhjälpsavdelningen.
Jag väntar nog också på något, Något som gör mig hel. Även om jag inte vet vad det kan vara. Istället sitter jag ensam och gråter. Tänker att ingen tycker om mig. Funderar på vad som skulle hända om jag försvann. Skulle Någon sakna mig?
Jag inbillar mig att det finns några. Jag hoppas det i alla fall. Hopp.
Kommentarer
Trackback
