kungligheter
Mina favorit kungligheter hittills bara för att det är så vackra ihop! Kronprins Leopold III och Astrid av Sverige (de blev sedan kung och drottning av Belgien). Hon dog tyvärr bara 29 år gammal.
I'm stupid
Klockan är snart nio. Det är lördag och jag sitter hemma och pluggar. Känner mig ganska så sorglig och patetisk.
Synd bara att jag inte tycker om att välja. Det är så svårt. Vill inte begränsa mig.
Men jag vet också att det är jag som är fånig och tramsig. Måste bli bättre! Tänka annorlunda. Ta mer initiativ. Vara gladare. Livet blir ju vad man gör det till Amelie! Så nu tänker jag vara tacksam, för att jag får extra tid att plugga, städa, fixa med saker. Det finns ju tusen saker jag kan göra! Jag kan läsa en bok, som jag ändå måste läsa, lika bra att läsa den nu innan jag får riktig ångest över det. Jag kan utöka mitt collage på mina garderobsdörrar. Sitta och skriva. Lyssna på musik. Sy någonting. Alla möjligheter är öppna. Bara att välja.
Synd bara att jag inte tycker om att välja. Det är så svårt. Vill inte begränsa mig.
And if...
Drömdagbok
Mathilda, du tyckte ju att jag skulle skriva en drömdagbok. Jag kanske inte kommer skriva något varje dag. För jag drömmer faktiskt inte roliga saker varje natt. Men vissa nätter drömmar jag flera udda saker. Så det kanske kompenserar?
Nu ska jag i alla fall försöka skriva om det jag drömde i natt.
Jag började läsa en bok igår innan jag gick och la mig, en bok om en tjej från Bangladesh som blir bortgift med en man som är ca 40, hon är 18. Han är inte världens trevligaste man eller så, men hon har fått ett fint hem, även om hon fick flytta från Bangladesh ända till London. Hon har alla saker man kan begära i hemmet men hon är ensam.
Jag skriver det här för att det visar väldigt fint hur vissa av mina drömmar uppstår.
Jag drömde att jag var gift med en man, en äldre man som inte var jättetrevlig. Vilket verkar helt taget från boken. Men i drömmen så var det ganska stor fokus på kläder, för jag skulle leta efter något att ta på mig. De enda kläder som fanns var typ miniklänningar för en kvinna som borde se ut som en kvinna med kraftig benstomme, lite som en jättekvinna. Fast ändå vanlig. Det jag insåg var att jag såg ut så. Att det var kläder i den storleken jag behövde. Men jag tyckte att det var konstigt att att det hängde kläder på en lång rad, och det var bara minimala klänningar övertäckt med paljetter...
I min nästa dröm var det väldigt dimmigt och mitt plan hade precis landat, men det var också det sista planet som lyckades landa ordentligt. Det kom ett plan precis efter mitt som kraschade. Det kändes som Grekland, och jag var uppe på ett berg. Det var jättevackert och jag var precis vid en restaurang.
Sedan gick jag in i en byggnad där min pojkvän, jag får en känsla av att han spelade hockey, satt och några av våra gemensamma vänner. En av hans vänner satt och såg helt förkrossad ut. Min pojkvän började iaf prata om först en film som jag hade sett precis. Och sedan frågade han vilka som såg Mystic River i helgen, och jag var tydligen den enda som hade gjort det. Jag sa något till honom om att om vi ändå båda ser en film, så borde vi ju se den tillsammans!
Den förkrossade vännen började typ gråta. Jag förstod inte riktigt varför. Jag tror att vännen typ kände det som att jag tog hans vän ifrån honom. Så jag mumlade några saker och smet ut ur rummet. Gick in i ett rum bredvid där alla mina kläder var. Hittade massa gamla fina tröjor, och en klänning som jag nyligen hade hittat någonstans. Och så tittade jag på de kläder som jag precis hade köpt. Så där satt jag och funderade på vilka kläder jag skulle ha på mig i skolan, och tänkte först ta en jättefin gammal klänning, men tänkte sedan att jag skulle ta min nya marinblåa kjol, med svart linning. Den var så fin.
När jag vaknade blev jag ledsen, för jag insåg att jag ju inte har alla de kläder som jag drömde om. Jag blev även upprörd för att mamma satt på radion så att jag inte kunde fortsätta drömma. Men så märkte jag också att jag fick ett sms och att klockan var 12. Då fick jag istället panik över att jag inte klev upp tidigare! Jag måste ju vända tillbaka dygnet nu när det snart är skola... Det blir ett problem för framtiden.
Nu ska jag i alla fall försöka skriva om det jag drömde i natt.
Jag började läsa en bok igår innan jag gick och la mig, en bok om en tjej från Bangladesh som blir bortgift med en man som är ca 40, hon är 18. Han är inte världens trevligaste man eller så, men hon har fått ett fint hem, även om hon fick flytta från Bangladesh ända till London. Hon har alla saker man kan begära i hemmet men hon är ensam.
Jag skriver det här för att det visar väldigt fint hur vissa av mina drömmar uppstår.
Jag drömde att jag var gift med en man, en äldre man som inte var jättetrevlig. Vilket verkar helt taget från boken. Men i drömmen så var det ganska stor fokus på kläder, för jag skulle leta efter något att ta på mig. De enda kläder som fanns var typ miniklänningar för en kvinna som borde se ut som en kvinna med kraftig benstomme, lite som en jättekvinna. Fast ändå vanlig. Det jag insåg var att jag såg ut så. Att det var kläder i den storleken jag behövde. Men jag tyckte att det var konstigt att att det hängde kläder på en lång rad, och det var bara minimala klänningar övertäckt med paljetter...
I min nästa dröm var det väldigt dimmigt och mitt plan hade precis landat, men det var också det sista planet som lyckades landa ordentligt. Det kom ett plan precis efter mitt som kraschade. Det kändes som Grekland, och jag var uppe på ett berg. Det var jättevackert och jag var precis vid en restaurang.
Sedan gick jag in i en byggnad där min pojkvän, jag får en känsla av att han spelade hockey, satt och några av våra gemensamma vänner. En av hans vänner satt och såg helt förkrossad ut. Min pojkvän började iaf prata om först en film som jag hade sett precis. Och sedan frågade han vilka som såg Mystic River i helgen, och jag var tydligen den enda som hade gjort det. Jag sa något till honom om att om vi ändå båda ser en film, så borde vi ju se den tillsammans!
Den förkrossade vännen började typ gråta. Jag förstod inte riktigt varför. Jag tror att vännen typ kände det som att jag tog hans vän ifrån honom. Så jag mumlade några saker och smet ut ur rummet. Gick in i ett rum bredvid där alla mina kläder var. Hittade massa gamla fina tröjor, och en klänning som jag nyligen hade hittat någonstans. Och så tittade jag på de kläder som jag precis hade köpt. Så där satt jag och funderade på vilka kläder jag skulle ha på mig i skolan, och tänkte först ta en jättefin gammal klänning, men tänkte sedan att jag skulle ta min nya marinblåa kjol, med svart linning. Den var så fin.
När jag vaknade blev jag ledsen, för jag insåg att jag ju inte har alla de kläder som jag drömde om. Jag blev även upprörd för att mamma satt på radion så att jag inte kunde fortsätta drömma. Men så märkte jag också att jag fick ett sms och att klockan var 12. Då fick jag istället panik över att jag inte klev upp tidigare! Jag måste ju vända tillbaka dygnet nu när det snart är skola... Det blir ett problem för framtiden.
Film
Jag prisar The Wrestler som om det vore bättre än allt annat i världen. Som om det är den bästa filmen i världen. På sätt och vis glorifierar jag den. Och jag hatar glorifiering. För det är ju trots allt bara en film. Även om det gör lite ont i mig att behöva skriva att den "bara är en film". Den inspirerar ju mig.
Men jag ska sluta prata om den. Låta den tala för sig själv. Dessutom säger ju en bild mer än tusen ord. Och då måste en lång serie bilder med tillhörande ord och musik säga allt.
För allt jag säger om filmen säger jag bara för att försöka få folk att förstå. Kanske har jag för höga tankar om filmen. Men det spelar ingen roll. Det är en film, och filmar tolkas olika av alla. Men det är väl det som är meningen också. Att vi alla kan se samma sak, men få helt olika upplevelser, tankar och känslor.
Det är därför jag älskar filmens värld. Drömmer mig dit. Gömmer mig där.
Men jag ska sluta prata om den. Låta den tala för sig själv. Dessutom säger ju en bild mer än tusen ord. Och då måste en lång serie bilder med tillhörande ord och musik säga allt.
För allt jag säger om filmen säger jag bara för att försöka få folk att förstå. Kanske har jag för höga tankar om filmen. Men det spelar ingen roll. Det är en film, och filmar tolkas olika av alla. Men det är väl det som är meningen också. Att vi alla kan se samma sak, men få helt olika upplevelser, tankar och känslor.
Det är därför jag älskar filmens värld. Drömmer mig dit. Gömmer mig där.
suck
Det är sportlov. Eller, okej, det är snart slut.
Vad har jag lyckats göra? Shoppa... Slösa alla mina pengar. De glider så lätt ur mina fingrar. Märker inte ens när det händer. Har typ inga pengar kvar nu iaf.
Vad har jag mer gjort? Träffat folk. Och så har jag ju pluggat, den där typ halvtimmen när jag översatte ett kapitel ur latinboken. Nödvändigt, och duktigt, men inte tillräckligt.
Nu ger min mobil upp, den verkar inte vilja ta emot sms när jag får dem. Tack så mycket
Jag ger upp!
Vad har jag lyckats göra? Shoppa... Slösa alla mina pengar. De glider så lätt ur mina fingrar. Märker inte ens när det händer. Har typ inga pengar kvar nu iaf.
Vad har jag mer gjort? Träffat folk. Och så har jag ju pluggat, den där typ halvtimmen när jag översatte ett kapitel ur latinboken. Nödvändigt, och duktigt, men inte tillräckligt.
Nu ger min mobil upp, den verkar inte vilja ta emot sms när jag får dem. Tack så mycket
Jag ger upp!
Little Black Dress
Ännu en Skönhet... i sammet!! Vad mer kan man begära?! Kärlek <3
The Lady in Red
Ibland blir jag ledsen... som när jag ser den här klänningen. Ser hur den Skriker mitt namn. Och jag måste titta på den se hur perfekt den skulle vara på mig, och veta att den inte kan bli min. Inte nu.
Det är en tragisk kärlekshistoria. Men gråt inte min röda skönhet! Jag ska aldrig glömma dig!
Oscars
Denna gala har förlorat allt mitt förtroende...
Fast såklart så älskar jag ju den egentligen och jag kommer alltid att förlåta de jag älskar så...
Men att Sean Penn vann för sin tolkning av Harvey Milk krossade mitt hjärta. Han var bra, han kanske t o m var helt fantastisk. Och jag tvivlar inte på att han förtjänar en Oscar, men det var ju ändå Sean Penn som Harvey Milk.
Mickey Rourke i The Wrestler var helt enkelt Randy "The Ram" Robinson, och det han gjorde var otroligt bra! Och jag vet att han säkert var väldigt inspirerad av sitt eget liv, att det finns många likheter kanske, men likafullt var hans insats i filmen helt otrolig. Han Borde ha fått en Oscar för den bedriften!
Dessutom alla personer som gör Heath Ledger till en ouppnåerlig hjälte, gör att jag mår dåligt.
Deras översvallande kärlek för honom, kommer väldigt mkt från att han dog. Jag tyckte om honom från första gången jag såg honom i en film, det var tio orsaker att hata dig och hur gammal var jag? Jag vet inte riktigt, 12 kanske? Men jag tyckte att han var helt fantastisk, och sedan dess har jag alltid beundrat honom och hans död gjorde mig ledsen.
Men allvarligt, denna glorifiering av honom... Ingen är så bra, och jag tycker att det är skymf mot honom att han ska få den "statusen" bara för att han dog. För seriöst, hur många älskade honom så här mycket innan han dog? Det blir ju bara falskt såhär. Varför kan man inte bara uppskatta honom för Allt han gjort, men att låta honom vara den han var, Med brister och allt. Han var bara en man, och varför begära mer?
Fast såklart så älskar jag ju den egentligen och jag kommer alltid att förlåta de jag älskar så...
Men att Sean Penn vann för sin tolkning av Harvey Milk krossade mitt hjärta. Han var bra, han kanske t o m var helt fantastisk. Och jag tvivlar inte på att han förtjänar en Oscar, men det var ju ändå Sean Penn som Harvey Milk.
Mickey Rourke i The Wrestler var helt enkelt Randy "The Ram" Robinson, och det han gjorde var otroligt bra! Och jag vet att han säkert var väldigt inspirerad av sitt eget liv, att det finns många likheter kanske, men likafullt var hans insats i filmen helt otrolig. Han Borde ha fått en Oscar för den bedriften!
Dessutom alla personer som gör Heath Ledger till en ouppnåerlig hjälte, gör att jag mår dåligt.
Deras översvallande kärlek för honom, kommer väldigt mkt från att han dog. Jag tyckte om honom från första gången jag såg honom i en film, det var tio orsaker att hata dig och hur gammal var jag? Jag vet inte riktigt, 12 kanske? Men jag tyckte att han var helt fantastisk, och sedan dess har jag alltid beundrat honom och hans död gjorde mig ledsen.
Men allvarligt, denna glorifiering av honom... Ingen är så bra, och jag tycker att det är skymf mot honom att han ska få den "statusen" bara för att han dog. För seriöst, hur många älskade honom så här mycket innan han dog? Det blir ju bara falskt såhär. Varför kan man inte bara uppskatta honom för Allt han gjort, men att låta honom vara den han var, Med brister och allt. Han var bara en man, och varför begära mer?
The Wrestler
Oscarsgalan... Den händelse som jag ser fram emot varje år, det som jag älskar. Film.
Det finns ingenting som jag älskar som jag älskar filmens värld. För där är allting möjligt. Alla dessa vackra människor, i fina kläder, som säger de perfekta sakerna på de mest fantastiska ställena i världen. Alla roliga saker som de säger, de sorgliga saker de är med om. Hur man kan komma tillbaka till renässansen eller till en framtid med robotar.
Hur som helst så har filmvärlden Allt! Och inte nog med alla dessa saker som jag redan nämnt, så görs allting till ett perfekt soundtrack.
Om det gick skulle jag vilja flytta in i filmens värld. För allt är så mycket finare där, allt som händer blir på något sätt speciellt.
Så nu sitter jag här några timmar innan Oscarsgalan, och funderar på allt. Jag har som vanligt inte sett ens nära på alla filmer som nominerats. Men jag har sett några. En sak jag kan lova är att jag aldrig har blivit så inspirerad av en film som av The Wrestler, med Mickey Rourke i titelrollen. Jag lyssnar på låten the wrestler av Bruce Springsteen som spelas i filmen, och jag blir alldeles gråtfärdig. Som att någon tagit allt mitt hopp men att jag samtidigt som hela min kropp fylls av hopp.
Så om det är någonting jag rekommenderar, om det är en film jag tycker att ni ska se, så är det den.
Det finns ingenting som jag älskar som jag älskar filmens värld. För där är allting möjligt. Alla dessa vackra människor, i fina kläder, som säger de perfekta sakerna på de mest fantastiska ställena i världen. Alla roliga saker som de säger, de sorgliga saker de är med om. Hur man kan komma tillbaka till renässansen eller till en framtid med robotar.
Hur som helst så har filmvärlden Allt! Och inte nog med alla dessa saker som jag redan nämnt, så görs allting till ett perfekt soundtrack.
Om det gick skulle jag vilja flytta in i filmens värld. För allt är så mycket finare där, allt som händer blir på något sätt speciellt.
Så nu sitter jag här några timmar innan Oscarsgalan, och funderar på allt. Jag har som vanligt inte sett ens nära på alla filmer som nominerats. Men jag har sett några. En sak jag kan lova är att jag aldrig har blivit så inspirerad av en film som av The Wrestler, med Mickey Rourke i titelrollen. Jag lyssnar på låten the wrestler av Bruce Springsteen som spelas i filmen, och jag blir alldeles gråtfärdig. Som att någon tagit allt mitt hopp men att jag samtidigt som hela min kropp fylls av hopp.
Så om det är någonting jag rekommenderar, om det är en film jag tycker att ni ska se, så är det den.
sol
Jag vet att jag ofta bara kopierar in en text som jag redan skrivit, och jag vet inte ens om ni gillar det. Men för de få läsare jag har så blir det tyvärr såhär. Det här är allt jag har att ge er. Men samtidigt så ger jag då också väldigt mycket.
En del av mig som jag sliter loss och skänker er, för att jag vill göra er glada. Få er att läsa det jag skriver för att ni faktiskt får ut något av det.
Idag får ni den senaste delen av mig, den som var alldeles hemlig innan jag erbjöd den här.
Det jag skriver är inte speciellt egentligen. Det är precis vad man själv bestämmer sig att det är. För mig just nu, är det viktigt, det är intressant. Det roar mig att få reda på alla saker som mina karaktärer gör i den här skildringen. På samma sätt kommer den få precis så mycket makt som ni ger den.
Det du läser kommer vara precis så bra så om du vill att det ska vara.
Församlingen på stranden förskingrades, eftersom folk tröttnade på att vänta på hon skulle simma tillbaka. Ensam kvar på kanten stod Tor, när hon äntligen var halvvägs tillbaka. Men någonting var fel. Sol simmade inte lika snabbt längre, och han blev orolig. Hon simmade en bit till, men nu tog Tor av sig skor, byxor och skjorta och hoppade i han med. Han lyckades nå henne när hon höll på att sjunka. När han drog upp henne började hon spotta och fräsa en stund, men så blev hon lugn igen ”Förlåt, jag blev bara så trött. Skulle bara vila en stund. Du behövde inte komma… och hämta mig. Tor… jag kan klara mig själv! Behöver inte din hjälp…”
När han bottnade igen bar henne den sista biten. Hela hennes hud var knottrig av kylan, han plockade ihop deras kläder och tog henne med sig in, så att de kunde ta ordentliga badlakan att torka sig med. Men så fort de kom in tog Em sin dotter och hjälpte henne att torka sig även om Sol nu piggnat till, tillräckligt mycket för att göra vilda protester mot hjälpen som modern tvingade på henne. Em gav ett badlakan till Tor och tackade för hjälpen men sedan stod han där nere i hallen alldeles själv när alla andra gick till sig.
Tillslut gick han uppför trappan och in i korridoren till vänster och genom andra dörren till vänster. Jennie hade redan lagt barnen och hon hade gjort sig i ordning för att gå och lägga sig, hon tittade inte ens på honom när han kom, sa inget. De pratade sällan nuförtiden. Han gick mot henne för att kyssa hennes kind, men hon drog sig bara undan och gick och lade sig på sin sida av sängen, och när han sedan lade sig på den andra sidan, drog hon sig lite mer bort från honom. I flera timmar försökte han somna, men han kände sig illa till mods, var det så att Jennie inte älskade honom längre? Och Sol, hur mådde hon nu?
Jennie sov tungt på sin sida av sängen, hon såg så trött ut i månljuset. Linjerna i ansiktet gav henne ett hårt uttryck. Första gången hade hon sett bra ut, hon hade aldrig varit en riktig skönhet, men hon hade varit lycklig och glad och det gjorde henne vacker.
Med en suck satte han sig upp och klev sen upp ur sängen, han gick till badrummet. Vattnet var kallt, och om han inte var helt vaken innan, så var han det nu. Efter ytterliggare några minuter öppnade han dörren och skulle gå tillbaka till sitt rum, när han plötsligt kände hur någon iakttog honom. Då insåg han att i dörren till trappan till vinden stod hon, mer vacker än någonsin. Hon såg ut som en ängel, med håret lockigt som en gloria kring hennes huvud. Ögonen glimmade i mörkret, och de såg alldeles svarta ut när de tittade på honom. Handen vinkade honom till henne, och hon tecknade åt honom att låsa dörren när han kommit några trappsteg upp. Låset klickade till och det knarrade i trappan medan de gick upp.
De satte sig i fönsternischen, tittade ut på landskapet som badade i månsken, trots att de inte kunde se månen, som dolde sig.
”Tack” viskade hon, samtidigt som hon tog hans hand tittade upp i hans ansikte och log. Men hon kunde se en sorg, en osäkerhet i hans ögon. Så hon kröp upp i hans knä och omfamnade honom hårt. Han höll om henne också, först försiktigt men sedan hårdare. Han gömde sig i hennes hår, lånade styrka från henne. Just då gav hon honom den styrka som han behövde, som han inte fått tidigare. De satt så ganska länge, för första gången fick Tor känna att någon annan är den starka. För länge hade han fått vara den starka.
När hon gett tillräckligt mycket styrka och mod kysste han hennes läppar och så gick han ner till sin kalla säng igen.
På morgonen badade villan och landskapet återigen i solljuset. Allting såg ut som pånyttfödd. Daggen bäddade in hela naturen, som att skydda mot allt det svåra.
Jag har tyvärr redan bestämt mig för att det är medelmåttigt, att det behöver bli bättre. Men å andra sidan hinner jag inte skriva tillräckligt snabbt, för precis när jag börjar skriva ner det senaste jag fått reda på om karaktärerna, så kommer nya saker. Det går så snabbt ibland.
En del av mig som jag sliter loss och skänker er, för att jag vill göra er glada. Få er att läsa det jag skriver för att ni faktiskt får ut något av det.
Idag får ni den senaste delen av mig, den som var alldeles hemlig innan jag erbjöd den här.
Det jag skriver är inte speciellt egentligen. Det är precis vad man själv bestämmer sig att det är. För mig just nu, är det viktigt, det är intressant. Det roar mig att få reda på alla saker som mina karaktärer gör i den här skildringen. På samma sätt kommer den få precis så mycket makt som ni ger den.
Det du läser kommer vara precis så bra så om du vill att det ska vara.
Församlingen på stranden förskingrades, eftersom folk tröttnade på att vänta på hon skulle simma tillbaka. Ensam kvar på kanten stod Tor, när hon äntligen var halvvägs tillbaka. Men någonting var fel. Sol simmade inte lika snabbt längre, och han blev orolig. Hon simmade en bit till, men nu tog Tor av sig skor, byxor och skjorta och hoppade i han med. Han lyckades nå henne när hon höll på att sjunka. När han drog upp henne började hon spotta och fräsa en stund, men så blev hon lugn igen ”Förlåt, jag blev bara så trött. Skulle bara vila en stund. Du behövde inte komma… och hämta mig. Tor… jag kan klara mig själv! Behöver inte din hjälp…”
När han bottnade igen bar henne den sista biten. Hela hennes hud var knottrig av kylan, han plockade ihop deras kläder och tog henne med sig in, så att de kunde ta ordentliga badlakan att torka sig med. Men så fort de kom in tog Em sin dotter och hjälpte henne att torka sig även om Sol nu piggnat till, tillräckligt mycket för att göra vilda protester mot hjälpen som modern tvingade på henne. Em gav ett badlakan till Tor och tackade för hjälpen men sedan stod han där nere i hallen alldeles själv när alla andra gick till sig.
Tillslut gick han uppför trappan och in i korridoren till vänster och genom andra dörren till vänster. Jennie hade redan lagt barnen och hon hade gjort sig i ordning för att gå och lägga sig, hon tittade inte ens på honom när han kom, sa inget. De pratade sällan nuförtiden. Han gick mot henne för att kyssa hennes kind, men hon drog sig bara undan och gick och lade sig på sin sida av sängen, och när han sedan lade sig på den andra sidan, drog hon sig lite mer bort från honom. I flera timmar försökte han somna, men han kände sig illa till mods, var det så att Jennie inte älskade honom längre? Och Sol, hur mådde hon nu?
Jennie sov tungt på sin sida av sängen, hon såg så trött ut i månljuset. Linjerna i ansiktet gav henne ett hårt uttryck. Första gången hade hon sett bra ut, hon hade aldrig varit en riktig skönhet, men hon hade varit lycklig och glad och det gjorde henne vacker.
Med en suck satte han sig upp och klev sen upp ur sängen, han gick till badrummet. Vattnet var kallt, och om han inte var helt vaken innan, så var han det nu. Efter ytterliggare några minuter öppnade han dörren och skulle gå tillbaka till sitt rum, när han plötsligt kände hur någon iakttog honom. Då insåg han att i dörren till trappan till vinden stod hon, mer vacker än någonsin. Hon såg ut som en ängel, med håret lockigt som en gloria kring hennes huvud. Ögonen glimmade i mörkret, och de såg alldeles svarta ut när de tittade på honom. Handen vinkade honom till henne, och hon tecknade åt honom att låsa dörren när han kommit några trappsteg upp. Låset klickade till och det knarrade i trappan medan de gick upp.
De satte sig i fönsternischen, tittade ut på landskapet som badade i månsken, trots att de inte kunde se månen, som dolde sig.
”Tack” viskade hon, samtidigt som hon tog hans hand tittade upp i hans ansikte och log. Men hon kunde se en sorg, en osäkerhet i hans ögon. Så hon kröp upp i hans knä och omfamnade honom hårt. Han höll om henne också, först försiktigt men sedan hårdare. Han gömde sig i hennes hår, lånade styrka från henne. Just då gav hon honom den styrka som han behövde, som han inte fått tidigare. De satt så ganska länge, för första gången fick Tor känna att någon annan är den starka. För länge hade han fått vara den starka.
När hon gett tillräckligt mycket styrka och mod kysste han hennes läppar och så gick han ner till sin kalla säng igen.
På morgonen badade villan och landskapet återigen i solljuset. Allting såg ut som pånyttfödd. Daggen bäddade in hela naturen, som att skydda mot allt det svåra.
Jag har tyvärr redan bestämt mig för att det är medelmåttigt, att det behöver bli bättre. Men å andra sidan hinner jag inte skriva tillräckligt snabbt, för precis när jag börjar skriva ner det senaste jag fått reda på om karaktärerna, så kommer nya saker. Det går så snabbt ibland.
*******
Vi gick båda vidare med våra liv, som att han aldrig sagt det.
Men djupt inom mig låg hemligheten, förtärde mig. Jag visste att vi inte kunde låtsas som ingenting. Men det var enklast så.
Jag började jobba som servitris, alla dagar flöt ihop, jag tog så många arbetspass som möjligt.
Träffade inte någon.
Jag pratade ibland med Daniel, men oftast var hans närvaro bara ett meddelande på telefonsvararen.
Det sjaskiga caféet var litet och ofräscht, men billigt så det var ganska välbesökt. Jag stod och hällde påfyllning på kaffet i en kunds kopp. När jag plötsligt slogs av vrede. Han hade ljugit för mig! Hur har han kunnat bara sitta och ljuga för mig? Hur vågade han? Han hade faktiskt aldrig behövt ljuga! Helt av ingen anledning hade han suttit och hittat på en fet lögn, för mig.
Kundens ögon spärrades upp och tittade chockat på mig. Jag hade råkat väsa till kunden ”för i helvete din jävla idiot!”. Jag tog kaffekannan och backade långsamt samtidigt som jag bad om ursäkt tusen gånger om. Sa förlåt och att jag skulle ta hand om notan, ”du behöver inte oroa dig för betalning! Förlåt!”.
Jag ställde ifrån mig kaffekannan med en högljudd duns så att kaffet skvätte upp och gjorde nya fläckar på väggen. Slet av mig förklädet och sa till Manny, chefen, att jag var tvungen att gå genast och att han skulle dra av kundens nota på min lön. Jag gick in bakom disken, in i personalutrymmet, slet åt mig kappan och gick ut bakvägen.
När jag kom ut i gränden försökte jag ta några djupa andetag men luften gav bara en stark stank av sopor.
Misslyckande, det funkade inte.
Istället skrek jag. Begravde ansiktet i mina händer och skrek, av ilska. Tog upp en gammal glasburk och slängde in den i väggen på andra sidan i frustration.
Sedan småsprang jag till bussen.
På bussen tänkte jag om och om igen ”Vem fan tror han att han är?!”
Det slog mig plötsligt. Och hårt.
Han var ju min bästa vän, min kära, rara Daniel som alltid hade funnits där. Det var den han trodde att han var. Han var den som räddade mig när jag lämnades ensam för första gången. Han höll mig inte bara vid liv, utan han gjorde också att jag skrattade. Att jag njöt av livet. Det var han som tagit hand om mig när Pete krossade mitt hjärta. Han var för fan min bästa vän, och nuförtiden verkade han vara den enda. Det är väl självklart att han är förlåten!
Bussen bromsade in så hårt att jag vaknade upp ur mina tankar. Det var ju här jag skulle gå av!
Efter en timme kom han.
Men djupt inom mig låg hemligheten, förtärde mig. Jag visste att vi inte kunde låtsas som ingenting. Men det var enklast så.
Jag började jobba som servitris, alla dagar flöt ihop, jag tog så många arbetspass som möjligt.
Träffade inte någon.
Jag pratade ibland med Daniel, men oftast var hans närvaro bara ett meddelande på telefonsvararen.
Det sjaskiga caféet var litet och ofräscht, men billigt så det var ganska välbesökt. Jag stod och hällde påfyllning på kaffet i en kunds kopp. När jag plötsligt slogs av vrede. Han hade ljugit för mig! Hur har han kunnat bara sitta och ljuga för mig? Hur vågade han? Han hade faktiskt aldrig behövt ljuga! Helt av ingen anledning hade han suttit och hittat på en fet lögn, för mig.
Kundens ögon spärrades upp och tittade chockat på mig. Jag hade råkat väsa till kunden ”för i helvete din jävla idiot!”. Jag tog kaffekannan och backade långsamt samtidigt som jag bad om ursäkt tusen gånger om. Sa förlåt och att jag skulle ta hand om notan, ”du behöver inte oroa dig för betalning! Förlåt!”.
Jag ställde ifrån mig kaffekannan med en högljudd duns så att kaffet skvätte upp och gjorde nya fläckar på väggen. Slet av mig förklädet och sa till Manny, chefen, att jag var tvungen att gå genast och att han skulle dra av kundens nota på min lön. Jag gick in bakom disken, in i personalutrymmet, slet åt mig kappan och gick ut bakvägen.
När jag kom ut i gränden försökte jag ta några djupa andetag men luften gav bara en stark stank av sopor.
Misslyckande, det funkade inte.
Istället skrek jag. Begravde ansiktet i mina händer och skrek, av ilska. Tog upp en gammal glasburk och slängde in den i väggen på andra sidan i frustration.
Sedan småsprang jag till bussen.
På bussen tänkte jag om och om igen ”Vem fan tror han att han är?!”
Det slog mig plötsligt. Och hårt.
Han var ju min bästa vän, min kära, rara Daniel som alltid hade funnits där. Det var den han trodde att han var. Han var den som räddade mig när jag lämnades ensam för första gången. Han höll mig inte bara vid liv, utan han gjorde också att jag skrattade. Att jag njöt av livet. Det var han som tagit hand om mig när Pete krossade mitt hjärta. Han var för fan min bästa vän, och nuförtiden verkade han vara den enda. Det är väl självklart att han är förlåten!
Bussen bromsade in så hårt att jag vaknade upp ur mina tankar. Det var ju här jag skulle gå av!
Efter en timme kom han.
1
Allting går så segt just nu.
Där får jag väl skylla mig själv, för det är som att jag har pausat mitt liv. Bara tagit en paus, på obestämd tid.
Nu försöker jag ta mig själv i kragen.
Typ börja om eller något.
Där får jag väl skylla mig själv, för det är som att jag har pausat mitt liv. Bara tagit en paus, på obestämd tid.
Nu försöker jag ta mig själv i kragen.
Typ börja om eller något.
