uglybear

Jag vill ha något som jag kan kalla mitt. Något som jag vet är mitt, allt i mitt liv känns som att det tillhör någon annan. Som att allt bara är lånat. Som om hela mitt liv bara är lånat, jag lever på lånad tid.

När ska jag få känna att det inte spelar någon som helst roll för "det är ju mitt"?

Jag hatar när det här händer, när jag mår jättebra, är jätteglad och allt verkar nästan perfekt.

Helt plötsligt innan jag vet om det är jag låg, och allt jag känner är en tryckande känsla. Ibland finns det en anledning, men om det är det så är den dålig. Eftersom i vanliga fall så hade jag inte ens brytt mig, men eftersom det redan finns där, det hänger redan i luften så blir jag ledsen. Oftast slår det mig plötsligt och så blir jag ledsen, tårarna börjar strömma, fast jag inte ens vet varför själv.

Jag kan inte heller bara sluta gråta, utan när det redan blivit såhär så kommer allt upp till ytan. Allt som jag förtränger. Allt som jag valt att glömma. Det kommer och river i mig, och jag förvrider allt så att innebörden gör mig ledsen.

Självdestruktiv. Tror jag att det kallas. Förstöra för sig själv, jag förstör för mig, för att jag får för mig att allt går emot mig.

Det här inget jag är stolt över, men det är så här. Just nu är det så här, jag måste ändra på mig men jag orkar inte idag. En annan dag. Imorgon, eller dagen efter det.

Även om det redan är för sent för jag är bara låg ett litet tag, och sen glömmer jag bort det.

                            

                         

                                        

Jag har aldrig tyckt att jag är vacker. Jag vet att jag inte är ful och att jag inte ska klaga på mitt utseende. Det är bara det att jag inte tycker att jag är vacker.

Men när jag gråter skulle jag nästan kunna säga att jag är vacker. Det säger en hel del egentligen. Att jag gråter så ofta att jag lägger märke till det och tycker att det är vackert. Det är inte alls samma sak som när jag ler eller skrattar. Jag tror jag har gråtit oftare än vad jag verkligen har skrattat. Visst jag skrattar, men inte på samma sätt.

Jag har bara hört mig själv skratta ett "pärlande" skratt en gång. Men å andra sidan, så förstod jag då för första gången varför man använder ordet pärlande om skratt.

Hur många ord som sagts i ilska behöva sägas? Då man tappat all kontroll. Hur många tårar ska behöva fällas innan någon torkar bort dem och säger att allt kommer bli bra.

När kommer min tid? Den tid då jag får må bra, när det finns någon som jag kan vända mig till, när som helst och om vad som helst. När kommer min tid då jag inte behöver vara rädd eller oroa mig?

Jag antar att den aldrig kommer, för det är alltid något som är fel eller fattas.

Och vad är mina ord, om blott några lösa ord på ett papper. Kommer någon ens att läsa det här? Om det är någon som läser det här, kommer den att förstå eller ens bry sig? Vad vet jag, mitt liv är blott en nål i en höstack. Något som blänker fint i mängden. Men sticks.

Jag önskar att jag verkligen kunde något, kanske sjunga. Alltså kunna något som någon skulle kunna höra eller något som kan ses, något konkret som man uppmärksammar. Jag kan väl tro att jag är smart, jag kan i alla fall en hel del, jag kanske till och med är vis. Men vad gör det om ingen vet det, om ingen hör eller ser det. Då är det bara tomma ord i någons huvud.

Just nu känner jag mig lika tom som en vas. Och varje sår jag någonsin fått är en spricka i vasen. Jag tror jag går sönder snart.

Jag behöver något eller någon, helst av allt vill jag väl ha någon som ser mig. Någon som älskar just mig, vad som än händer.

Egentligen vet jag inte så mycket. Jag tror mest bara. Och vad får man för att tro?

Fast egentligen så är det väl ingen som vet något? För hur kan man kunna något när ingenting är omöjligt?

Om du träffade mig, skulle du då se att mitt hjärta är krossat?

Det är inte så att jag varit kär i någon som krossat mitt hjärta. Mitt hjärta har krossats av alla dem som ska älska mig oavsett vad.

Jag orkar inte mer, jag vill inte bli sårad mer.