Al
Jag brukar inte skriva om mitt liv, och det finns en tanke bakom det. Men idag är jag verkligen tvungen.
Idag var jag på en studen mottagning. Jag kände inte studenten utan hans syster. Deras mamma höll ett tal, och jag blev så himla glad. Jag fylldes med lycka. Efteråt tänkte jag att jag måste gå på min kompis studentmottagning sen också, eftersom jag vill höra talen som hålls då också.
Efteråt höll deras pappa ett tal.
Det finns inga ord över huvud taget som kan beskriva det. Inga ord som är tillräckliga, för känslan som orden han sa gav. Jag grät.
Jag grät igen när jag skulle försöka beskriva det.
Tack,
Al my pal, Al my säl
för ännu en bra dag.
Idag var jag på en studen mottagning. Jag kände inte studenten utan hans syster. Deras mamma höll ett tal, och jag blev så himla glad. Jag fylldes med lycka. Efteråt tänkte jag att jag måste gå på min kompis studentmottagning sen också, eftersom jag vill höra talen som hålls då också.
Efteråt höll deras pappa ett tal.
Det finns inga ord över huvud taget som kan beskriva det. Inga ord som är tillräckliga, för känslan som orden han sa gav. Jag grät.
Jag grät igen när jag skulle försöka beskriva det.
Tack,
Al my pal, Al my säl
för ännu en bra dag.
Si vis amari, ama!
Folk hör ofta om saker jag "hatar". De tror kanske att jag hatar väldigt mycket. Eller kanske inte hatar, det är ett väldigt starkt ord, utan de tror kanske att jag har en väldigt negativ syn på världen.
De dem inte vet är att jag älskar så mycket mer. Jag försöker dölja det, gömma mina känslor. Det jag är rädd för är att om jag säger allt jag älskar så kanske det försvinner, förändras. Eller som det gjorts förr, hånats. Att bli hånad för att jag tycker om något, eller någon.
Det finns egentligen väldigt få saker som jag verkligen tycker illa om. Om jag skulle betygsätta filmer skulle de aldrig få lägsta betyg. För jag skulle tycka att "men de försökte i alla fall" eller något annat i försvar. Jag tycker helt enkelt inte att filmer kan vara urusla. Jag kan heller inte anse att en bok är riktigt dålig, eftersom de böcker som kanske anses vara dåliga, orkar man oftast inte läsa klart. Och jag tycker då att om jag inte läst klart boken kan jag ju egentligen inte ha någon åsikt om den. Läser jag inte hela boken har jag inte rätt till att tycka något om den.
Om jag visar för hela världen vad jag verkligen älskar, kan det göra mig sårbar. Det är något jag verkligen inte vill visa. Jag gör allt för att uppvisa mod. Jag vill inte verka svag, om jag är svag så gör folk mig illa. Så istället försöker jag hålla dem på avstånd, ett litet tag åtminstone.
De dem inte vet är att jag älskar så mycket mer. Jag försöker dölja det, gömma mina känslor. Det jag är rädd för är att om jag säger allt jag älskar så kanske det försvinner, förändras. Eller som det gjorts förr, hånats. Att bli hånad för att jag tycker om något, eller någon.
Det finns egentligen väldigt få saker som jag verkligen tycker illa om. Om jag skulle betygsätta filmer skulle de aldrig få lägsta betyg. För jag skulle tycka att "men de försökte i alla fall" eller något annat i försvar. Jag tycker helt enkelt inte att filmer kan vara urusla. Jag kan heller inte anse att en bok är riktigt dålig, eftersom de böcker som kanske anses vara dåliga, orkar man oftast inte läsa klart. Och jag tycker då att om jag inte läst klart boken kan jag ju egentligen inte ha någon åsikt om den. Läser jag inte hela boken har jag inte rätt till att tycka något om den.
Om jag visar för hela världen vad jag verkligen älskar, kan det göra mig sårbar. Det är något jag verkligen inte vill visa. Jag gör allt för att uppvisa mod. Jag vill inte verka svag, om jag är svag så gör folk mig illa. Så istället försöker jag hålla dem på avstånd, ett litet tag åtminstone.
På Essingefronten intet nytt
Mitten av augusti, då flyttar jag. Då ska jag vara ute ur denna lägenhet, och ha hittat något nytt. Den svåra frågan blir vart? Vart ska Amelie ta vägen?
Mitt mål är att nästa gång jag fyller år ska det vara i en egen lägenhet. Men för att jag ska nå det målet, måste jag ha en lägenhet och ett jobb för att betala för den. Dessa saker växer inte direkt på träd...
Det hade varit enklare att flytta ihop med någon annan när jag flyttar hemifrån, men det alternativet verkar inte finnas. Det är inte så många som vill flytta hemifrån nu.
Så jag ska lura till mig ett jobb, hitta en duglig lägenhet, så mitt liv kan börja.
Margaritas ante porcos
Det finns människor som behandlar mig, mer eller mindre, som skit. Människor i min närhet. Jag är så van vid det så, det är inte ens jag som märker det.
Jag tillåter det. Jag inbjuder till och med behandlingen. Och om inte det är nog, så är det jag som får dåligt samvete. Jag som får skuldkänslor över de val jag gör, för att de kanske inte gynnar dessa människor.
Jag tillåter det. Jag inbjuder till och med behandlingen. Och om inte det är nog, så är det jag som får dåligt samvete. Jag som får skuldkänslor över de val jag gör, för att de kanske inte gynnar dessa människor.
Ábiit, excessit, evasit, erupit
Jag ser att du flyr. Vad är det du flyr ifrån?
Jag kommer alltid att älska dig. Men vad gör jag om du flyr från dig själv och allt du står för, tills jag inte känner igen dig längre.
Jag brukade följa dig blint. Nu går vi inte ens tillsammans när våra vägar faktiskt korsar.
Jag kommer alltid att älska dig. Men vad gör jag om du flyr från dig själv och allt du står för, tills jag inte känner igen dig längre.
Jag brukade följa dig blint. Nu går vi inte ens tillsammans när våra vägar faktiskt korsar.
Amantes amentes
Här om dagen träffade jag en annorlunda gubbe på bussen (man träffar de roligaste personerna efter tolv på kvällen).
Jag satt bredvid en random kille, och gubben säger: jag har suttit och tittat på er en stund nu. Ni har samma profil. Det innebär att ni passar väldigt bra ihop.
Killen blev lite fundersam och tyckte att det kan väl ändå inte bara vara profilerna som spelar roll om man passar bra ihop, personligheterna måste väl också passa.
Gubben tyckte att jo men visst det också, men de par som håller brukar ha samma profil.
Först blev jag lite fundersam och trodde typ att han menade att vi hade identisk ansiktsprofil, men jag insåg att den inte behöver inte vara identisk. Utan snarare att man har typ samma form på näsa etc i profil.
Gubben verkade lite konstig, men jag tycker ändå att hans teori tål att tänkas på. Så jag vet att jag i alla fall kommer att tänka på det i framtiden när jag ser par.
Jag satt bredvid en random kille, och gubben säger: jag har suttit och tittat på er en stund nu. Ni har samma profil. Det innebär att ni passar väldigt bra ihop.
Killen blev lite fundersam och tyckte att det kan väl ändå inte bara vara profilerna som spelar roll om man passar bra ihop, personligheterna måste väl också passa.
Gubben tyckte att jo men visst det också, men de par som håller brukar ha samma profil.
Först blev jag lite fundersam och trodde typ att han menade att vi hade identisk ansiktsprofil, men jag insåg att den inte behöver inte vara identisk. Utan snarare att man har typ samma form på näsa etc i profil.
Gubben verkade lite konstig, men jag tycker ändå att hans teori tål att tänkas på. Så jag vet att jag i alla fall kommer att tänka på det i framtiden när jag ser par.
Mihi res, non me rebus subiúngere conor
Jag ska bli storasyster. Det är fantastiskt roligt, jag är verkligen jätteglad för min pappa och hans sambos skull.
Min relation till min pappa har varit ganska dålig, men nu är den ganska bra. Jag vet att den aldrig kommer att bli fantastisk, men så blir det kanske när man lär känna varandra senare i livet. Och jag har accepterat att våran relation är som den är. Det gör inte mig någonting, det är bra så här.
Visst det finns saker jag önskar att jag hade fått uppleva, saker jag önskar att jag kunnat göra. Som att lära känna min far mer naturligt och hela min släkt på hans sida. Men så är det inte nu, och det känns onödigt att sitta och grubbla över vad som kunde ha varit.
Så nu ska jag bli storasyster, min pappa ska få ett till barn. Jag är jätteglad. Så kom jag på att det här barnet kommer att få allt jag önskade att jag hade. Jag är rädd för att det ska göra mig ledsen, att jag kommer få se det här barnet växa upp. Det är nu jag kommer att faktiskt se vad jag har missat. Innan har jag bara kunnat drömma om en pappa och allt vad en pappa gör. Nu kommer jag att på riktigt se hur jag hade kunnat få ha. Jag kommer se den pappa som min pappa faktiskt kan vara.
Vad som kanske är jobbigare är att jag kommer få se hur min farmor, farfar, farbror och alla andra kommer att älska det här barnet. Hur de kommer vilja umgås med det. Vad de kommer att tycka att allt är så fantastiskt med det här lilla barnet.
Jag vill inte att någon ska tro att jag är arg, eller svartsjuk på barnet, att jag inte vill att det ska få allt det här. Jag önskar bara att jag också hade fått uppleva det. Och i viss mån önskar jag väl kanske att jag inte hade behövt se det jag missar. Hur allt kommer vara så nära, men ändå så plågsamt långt bort.
För även om jag vet väldigt mycket om vad jag har gjort, hur jag såg ut och även om det finns en massa människor som kommer ihåg mig, och sådana saker som vad mina första ord var. Så vet ju inte min släkt på min pappas sida om det, eller ens min pappa. De var inte med när jag hade min först dansföreställning när jag var fem. De vet inte om att första gången jag fick välja hur mina väggar skulle se ut så valde jag rosa väggar, röda hjärtan och gula stjärnor. De vet inte om att jag var tvungen byta kläder i irritation om någon gav mig en komplimang för de jag hade på mig.
De känner helt enkelt inte mig. Jag är rädd att när det här barnet kommer så kommer jag försvinna lite till. De blir ju alltid så, småbarn är alltid älskade.
Men de kommer aldrig få veta mina rädslor, för de kommer aldrig att fråga något om det, och jag kommer inte säga något självmant. Jag vill ändå ha en stor roll i det här barnets liv, där har jag min nya chans, min pappa och hans familj kan inte göra något för att ha varit med i mitt liv från början. Men jag kan vara med från början, jag kan vara storasyster från början. Då kan jag få bli älskad, från början.
Min relation till min pappa har varit ganska dålig, men nu är den ganska bra. Jag vet att den aldrig kommer att bli fantastisk, men så blir det kanske när man lär känna varandra senare i livet. Och jag har accepterat att våran relation är som den är. Det gör inte mig någonting, det är bra så här.
Visst det finns saker jag önskar att jag hade fått uppleva, saker jag önskar att jag kunnat göra. Som att lära känna min far mer naturligt och hela min släkt på hans sida. Men så är det inte nu, och det känns onödigt att sitta och grubbla över vad som kunde ha varit.
Så nu ska jag bli storasyster, min pappa ska få ett till barn. Jag är jätteglad. Så kom jag på att det här barnet kommer att få allt jag önskade att jag hade. Jag är rädd för att det ska göra mig ledsen, att jag kommer få se det här barnet växa upp. Det är nu jag kommer att faktiskt se vad jag har missat. Innan har jag bara kunnat drömma om en pappa och allt vad en pappa gör. Nu kommer jag att på riktigt se hur jag hade kunnat få ha. Jag kommer se den pappa som min pappa faktiskt kan vara.
Vad som kanske är jobbigare är att jag kommer få se hur min farmor, farfar, farbror och alla andra kommer att älska det här barnet. Hur de kommer vilja umgås med det. Vad de kommer att tycka att allt är så fantastiskt med det här lilla barnet.
Jag vill inte att någon ska tro att jag är arg, eller svartsjuk på barnet, att jag inte vill att det ska få allt det här. Jag önskar bara att jag också hade fått uppleva det. Och i viss mån önskar jag väl kanske att jag inte hade behövt se det jag missar. Hur allt kommer vara så nära, men ändå så plågsamt långt bort.
För även om jag vet väldigt mycket om vad jag har gjort, hur jag såg ut och även om det finns en massa människor som kommer ihåg mig, och sådana saker som vad mina första ord var. Så vet ju inte min släkt på min pappas sida om det, eller ens min pappa. De var inte med när jag hade min först dansföreställning när jag var fem. De vet inte om att första gången jag fick välja hur mina väggar skulle se ut så valde jag rosa väggar, röda hjärtan och gula stjärnor. De vet inte om att jag var tvungen byta kläder i irritation om någon gav mig en komplimang för de jag hade på mig.
De känner helt enkelt inte mig. Jag är rädd att när det här barnet kommer så kommer jag försvinna lite till. De blir ju alltid så, småbarn är alltid älskade.
Men de kommer aldrig få veta mina rädslor, för de kommer aldrig att fråga något om det, och jag kommer inte säga något självmant. Jag vill ändå ha en stor roll i det här barnets liv, där har jag min nya chans, min pappa och hans familj kan inte göra något för att ha varit med i mitt liv från början. Men jag kan vara med från början, jag kan vara storasyster från början. Då kan jag få bli älskad, från början.
Send me on my way
Jag har fastnat på den här låten, jag älskar den på alla sätt och vis. Det här är inte världens bästa kvalitet, och den kanske är bättre andra gånger, men jag fastnade ändå för den här "versionen".
