Choose Love
För sent
Hon gick ner på stranden, kände den kalla fuktiga luften ta tag i henne. Kände den fläkta håret, klänningen som fladdrade kring benen. Solen hade gått ner men än var det inte helt mörkt. Det var grått. Allt var bara grått. Tårarna rann ner för hennes kinder. Hon visste att han var där. Att han gått efter henne.
Hade det hänt för ett tag sedan hade hon blivit överlycklig. Men nu gjorde det bara ont. Det var nästan som att hans närvaro sårade henne. Hon ville vara stark. Hålla modet uppe, men det hängde på en mycket skör tråd.
Han gick i kapp henne. Nu fyllde tårarna hennes ögon, hon kunde inte längre se något. Han rörde hennes axel och det var som att hans hand mot hennes hud förgiftade. Borrade sig in i hennes hus och spreds ut i blodet. Hennes hjärta stod nästan stilla. Hon kunde knappt andas. Hon tittade bort. Han försökte fånga hennes blick. Men förgäves. Tårarna rann som en ström ner för hennes kinder.
Hon skämdes, hon ville ju inte gråta. Han försökte fråga henne vad det var som var fel.
- Det är för sent nu. Gå bara. Gå till henne, det är väl där du hör hemma, bönade hon. Samtidigt som att hon fortfarande inte kunde släppa havet med blicken.
Han var osäker. Tittade på henne. Velade. Men gick.
När hon vände sig om, kunde hon inte längre se honom. Han hade gjort som hon hade bett. Trots att det enda hon hade velat var att han skulle ha stannat. Han hade gått. Hon stod krossad kvar, hon sjönk ihop. Benen vek sig under henne och hon grät. Hon kunde inte göra något annat. Det gjorde för ont. Hon kunde inte förstå att han faktiskt hade lämnat henne där. Men han hade gjort som hon hade bett. Hon kunde inte vara arg på honom. Hon önskade att hon gjort annorlunda. Men det var för sent.
Älska mig
Älska mig för att jag behöver det.
För att jag förtjänar det. Älska mig för att jag alltid ska älska dig.
Älska mig villkorslöst utan frågor. Eftersom jag aldrig ska ifrågasätta dig. Älska mig.
Älska mig för att jag är unik. Älska mig för att jag är ensam. För att jag behöver någon att älska. Bara en hand som håller min är något att hålla fast vid.
Älska mig för att jag vet att du behöver det. För att vi alla är ensamma. För att alla behöver någon att älska. För att vi alla är desperata och bortkomna utan någon som håller oss i handen.
Älska mig för att jag älskar dig oavsett vad du gör. För att du är speciell. För att du förtjänar att bli älskad.
Jag älskar dig för att du inte gör fel. För ingen kan göra fel.
Älska mig för att vi alla behöver en vän. För att vi alla är ensamma och rädda när vi kommer hem.
Älska mig för att vi alla behöver älska.
Long gone
Jag är pappas lilla flicka. Han var hjälten i min barndom. Pappa kan aldrig ha fel. Han är min förebild.
Jag kryper upp i hans famn när jag är rädd eller ledsen. Han berättar alltid de mest fantastiska historierna. De här är de få gångerna han verkligen pratar. Han pratar om hur han och mamma träffades. Hur vacker och underbar han tyckte att hon var. Han pratar om mig. Hur jag var när jag var liten. Han berättar allt möjligt. Det är våran tid.
Sakta försvinner drömmarna om honom. För egentligen vet jag ingenting om min far. Allt jag har är min drömmar. Förhoppningar på en man som gjorde sitt val.
Kanske har jag för höga krav på vad en pappa gör. Men att han finns där är väl en förutsättning.
Kärleken är något Bittert
Finns det något bättre?
Känslan av att vara älskad, att vara speciell. Eller drömmen om att ha en sådan passionerad kärlek så att man gör vad som helst för varandra.
Jag älskar att vara förälskad. Men jag tror inte att Amor är på min sida. I kärlekens krig står jag ensam på slagfältet.
Jag slåss förgäves för något som inte finns. För en bild som ändå alltid är en bild. För personer som inte ser mig.
I kärlekens krig är jag förlorad.
Kanske är det otur, kanske är det jag. Hur som helst finns det ingen kille som velat ha mig, ingenting ömsesidigt.
Som en sliskig Harlequinroman. Kärleken är sliskig. På något sätt äcklar den mig. Det som egentligen äcklar mig är alla som älskar, som har någon som alltid finns där. För det är egentligen ensamheten jag fruktar.
Det finns väl en kille i mina tankar. Jag har väl vetat från början att det är dömt att misslyckas. Ändå kan jag aldrig låta bli att drömma om honom. Men det är inte längre roligt att drömma om något som inte finns. Något som aldrig kommer att bli.
Det är sorgligt.
Att längta gör bara ont nuförtiden. Som ett svart hål som äter upp mig. Jag vill nöja mig. Känna att jag duger bra som jag är, ensam och allt. Men jag behöver närhet. Om så bara för ett ögonblick.
Kärleken står inte längre i centrum. För mig är det dömt på förhand.
Jag vet inte längre vart jag ska ta vägen. Jag splittras åt alla håll. Det finns en känsla inom mig, en känsla av att jag hör hemma någon annanstans. Hos någon. Jag vet inte var, men det är inte här. Det är inte ens i närheten av var jag är nu.
Väggarna sluter sig om mig. Min värld krymper. Det enda ljus som finns kvar i mörkret är kärleken. Den bittra kärleken som får mig att hata och älska världen på samma gång. Som får mig att vilja försvinna samtidigt som att jag älskar den.
Jag är förälskad i kärleken. På gott och ont får jag lida dess kval. Men det är okej. Det är det alltid. Okej.
Djävulens verktyg
Det finns en klocka på min vägg. Jag är mycket nöjd med hur den är. Färgen, känslan, vart den sitter på väggen. Som om den alltid borde sitta där. Enda problemet är att jag inte hade batterier till den, förrän igår. I natt har jag vaknat ett antal gånger. För att den tickar så högt!
