uglybear

När jag känner mig låg vill jag bara skapa kaos. Jag vill förstöra allt. Skapa kaos så att det syns.

Istället skapar jag något annat, gör något helt annat.

Det kliar i mina fingra alltså måste jag göra något. Just då behöver jag sysselsätta mig med något. Energin behöver försvinna. Så jag gör någonting... Jag måste göra något, som syns.

Jag har varit i Indien. Skrev i en bok varje dag. Idag är andra gången jag lämnar den ifrån mig. Det känns så tomt utan den, jag saknar den. Den är som min bästa vän. Allt som jag är med om, allt jag tänker, drömmer hamnar i boken. Okej inte precis Allt, men nästan.

Nu är den borta, på en resa. Får se när den kommer tillbaka till mina händer. Tills vidare får jag väl typ skriva här, när jag kommer ihåg dvs. Mitt minne försvinner ifrån mig, en mycket dålig vana.

Jag kommer att tänka på när jag var fem år, på semester i ett varmt land.

Jag hade en blommig baddräkt och en rosa solhatt med en rosett. Med håret i två tofsar och en glass i handen gick jag och satte mig i sanden. Tittade på när en lite äldre tanig pojke byggde ett sandslott. Hans bruna hår gick ner i ögonen på honom hela tiden.

Efter en stund lade han märke till mig, han tittade på mig, på min glass som smälte och rann nerför min hand. Pojken sa att jag var äcklig, att tjejer inte fick sitta där och att jag var tvungen att gå.

Jag vände mig bort, såg snäckorna i sanden som jag hade plockat innan. Jag tog upp dem i handen, tittade på dem och sa sedan att om vi kunde vara vänner så kunde ha han få snäckorna. I min hand låg fem perfekt vita snäckor, som jag nu visade för pojken.

Han tittade på dem, sedan på mig igen, okej sa han, tog snäckorna och smyckade sitt slott. Sedan dess var vi bästa vänner.

Jag berättade för tusende gången om första gången vi träffades för Daniel. Han lyssnade tålmodigt.

För om jag tänkte på något annat så behövde jag i alla fall inte tänka på det han nyss sa. Han förstod, för han var ju den som kände mig bäst av alla. Trots att han hade ljugit för mig så älskar jag honom. Kanske mer än Pete. Fast det är på helt olika sätt.
Jo, jag älskar nog Daniel mer.

Jag och Pete sitter på restauranten. Belysningen är svag, dämpad för att allt ska se romantiskt och drömmande ut. Jag kan inte låta bli att le.

För första gången någonsin känner jag mig så lycklig att jag kan spricka. Lyckan bubblar inom mig, värmer mig.

Han tittar på mig, gnistrar, hans ögon lyser på något sätt. Som att han också är lycklig. Som att hans lycka också bubblar inom honom, värmer bröstet, kommer ut som skratt ur hans mun och lyser ut från ögonen. Hans vackra, mystiska ögon. Mörka som att de döljer något. Som brunnar som just nu lyser mot mig. Mot mig!

Han ställer sig upp och går och ställer sig bredvid mig. Räcker sin hand och frågar om jag vill dansa. Han vet redan svaret, behöver inte ens fråga. Vilket han redan vet, egentligen.

Jag studsar upp från stolen. Mina ögon skrek ja för länge sedan. Han lägger sin arm kring min midja. Håller mig hårt, bestämt som att visa att vi hör ihop. Som att säga till alla andra män att de inte ens ska försöka få mig. Jag skrattar så där pärlande som folk bara gör i tramsiga böcker. Lägger min hand på Petes axel.

Sedan dansar vi. Folk kommer och går från restauranten. Andra par dansar, byts ut, försvinner. Folk går hem. Ljusen brinner ut. Men vi dansar. Mina armar på hans axlar, runt hans nacke, i hans hår. Hans armar runt min midja, längs min rygg, stadigt. Ibland böjer han min rygg, allt är upp och ner, men jag vet att Pete håller mig. Han är stark. Jag skrattar.

Han drar upp mig igen, mina lockar slängs hit och dit. Han ler. Hans ögon lyser. Jag lägger mitt huvud på hans axel, mitt ansikte mot hans hals. Han luktar så gott. Jag älskar honom av hela mitt hjärta, och han älskar mig. Hans ögon lyser, det måste ju betyda att han älskar mig.

Dansgolvet är tomt, vi är ensamma. Vi borde gå. Hans ögon lyser. Älskar han mig?

Han måste ju älska mig.

Snön yr omkring mig. Snö överallt. Så kallt.

Jag går tvärs över parkeringen, och som jag gör ibland kommer jag på att jag hoppas att någon ska komma just då och köra på mig. Vad som helst.

Jag önskar ibland att jag ska göra illa mig, någonting ordentligt men ändå något som kan lagas.

Jag önskar att något hemskt ska hända mig.

Det är inte för att jag vill dö. Det är för att jag vill leva.

De beiga, bleka blommorna snirklar sig upp mot taket.

Om man ser dem skulle man kunna tycka att de ser sjuka ut, vissna, mot den bruna bakgrunden.

Du kanske inte skulle lägga märke till att bladen på stammen bär en viss bronsaktig nyans, i rätt ljus.

Och om jag har haft taklampan tänd innan jag går och lägger mig lyser stjärnorna i taket extra mycket.

Men lampan är oftast släckt vilket gör stjärnorna bleka och ledsna.

Som döende eldflugor slocknar de en och en.

Trots att ljuset klamrar sig fast så länge som möjligt, så tar allt ljus slut någon gång.

Som tur är kommer det nytt ljus hela tiden.

Friskt, mjukt ljus.

Byrålådorna är halvöppna och byrån ser ut som om den har spytt.

Rena och smutsiga kläder flyter ut på den dammiga standardtråkiga plastmattan till golv.

Några flyttlådor är fortfarande oöppna, och de kommer de att förbli.

I bokhyllan står allt möjligt i dammet, från böcker om krig och elände till parfym till en prydnadsdrake.