Inspiration
Jag gjorde ingenting nyttigt i skolan, kanske idrotten, men jag kämpar inte så hårt med den. Drama Day så det var teater resten av dagen.
Men så blev jag inspirerad ju. Så någonting bra hände ändå. Jag läste ett tal.
Jag vill bli en guldfisk. Kanske inte för alltid, men just nu. Och just nu älskar jag tanken. Guldfisk.
Upp-dat-er-a
Men så stor press. Okej för att citera disney, vilket tror mig inte händer ofta och lär inte göra det i framtiden heller, men "First we have to create the mood."
Funkar ju inte att skriva i värsta strålkastaren av ljus, med något odefinerbart ljud i bakgrunden.
Vanligtvis skulle jag vid det här laget ha raderat allt det jag skrivit hittills. För att jag tycker att allt det är oehört fånigt, dåligt och bara helt enkelt ointressant. För varför skulle någon bry sig? Ärligt talat, så orkar man ofta inte bry sig om någon annan. Eller så är det bara jag som är totalt egocentrerad. Det är väl en blandning.
När jag skriver här har jag en chans. En chans att skriva något annorlunda. Att visa en annan bild av mig själv. Ett tillfälle för mig att vara någon annan. Någon jag hellre vill vara. Jag hinner tänka efter när jag skriver och kan alltså ändra tills jag är nöjd.
För oftast i verkligheten kan jag verka galen, arg, elak, bitter och tusen andra saker. Speciell. Vilket egentligen är ett fint ord för konstig. Men det passar. Jag gillar att vara speciell, i den bemärkelsen lika mycket i vilken annan betydelse av ordet.
För det betyder ändå att jag inte är som alla andra, att jag gör någonting annorlunda. Vilket på något sätt alltid har varit extremt viktigt för mig sedan... alltid. Som om det skulle vara min död att jag var som alla andra. För om jag är som alla andra så har min existens ingen betydelse.
Det är vad jag är mest rädd för i hela världen. Det där att jag inte skulle betyda något, att inte vara värd något. Att jag inte skulle spela någon som helst roll. Att vem som helst skulle kunna göra det jag gör minst lika bra.
För om jag ändå inte har någon betydelse, varför ska jag göra det jag gör? Nu när jag inte vet säkert själv vad jag vill göra med mitt liv. När det finns så många val.
Jag måste intala mig själv på något sätt att jag är speciell. Att jag är unik. Att det jag gör, gör någon skillnad för någon annan. Att någon som helst på denna jord ser mig, hör mig.
Det är fåfängt. Vad ska det spela för roll? Vi ska vara nöjda med oss själva som vi är.
Jag är säkert inte ens den enda som tycker, tror så här. Men jag väljer att tro det. Jag måste tro på det. Det är vad jag har. Och så länge jag lever i min egna värld och tror att jag är något. Så på ett sätt är jag väl också det.
Så även om det kanske är det enda jag får. Att den enda personens värld jag kan påverka är min egna. Så är väl det något fantastiskt. För då har jag förändrat någons liv. Och om jag har gjort mig lycklig, så är det otroligt. För ingen annan kan göra det åt mig.
(^.^)
(\_/)
22.22 tänkte jag på dig.
23.23 fanns du inte mer.
Vänner är bra att ha
Du gömmer dig bakom en mask. Du är rädd. Det är okej
Vi är alla rädda ibland. Vissa mer än andra.
Folk ser dig på fel sätt. De tror du är något du inte är.
Jag ser dig. Jag ser dig och jag älskar dig för den du är! Jag ser dig som en sliten gammal tavla. Jag ser att du är trasig. Men alla fel, allt som är slitet, gammalt, allt gör dig bara vacker.
Du är underbar och värdefull. Om du är rädd, kom till mig och jag ska skydda dig. Är du ledsen ska jag trösta dig. Jag skulle göra precis allt för dig!
Glöm inte att det är Okej att vara du! Med alla fel du må ha. <3
Det brann på min ö.
Det är som en majbrasa som gått över styr. Röken finns där hela tiden. I början med en svag lukt av korv, sedan något annat kött. Men nu blandas röken med lukten av bränt gummi, som fräter sönder mitt inre. Förgiftar mig sakta.
Instängd i mitt hem, som en prinsessa i sitt torn. Röken som smyger sig på, som en elak drake som lurar i hörnen.
Bara för att jag tänker på det, är det som att jag för varje andetag känner att det finns mindre och mindre syre.
Besvikelse
Hur ofta vill vi inte ha saker? Verkligen kämpar för att få det, hoppats, och t o m, trott att vi ska få det. Bara för att allt ska rinna ut i sanden. Ibland är det för att den som skulle ha gett oss det vi så innerligt längtar efter, inte inser hur viktigt det är, glömmer bort det. Så är det plötsligt försent. "Oj, var det så viktigt? Förlåt, jag ska gottgöra det."
Det de inte förstår är att det är en "two-way-street". I min värld, är det för sent för dem också. Jag gör det inte för att vara elak, men om någon gör mig besviken drar jag mig undan. Jag vill inte ens att de ska ha en chans att komma mig tillräckligt nära. Allt förtroende försvinner. Känslan av att det var jag som gjorde fel, det var jag som hoppades och därför får jag skylla mig själv, gör mig kanske bitter och cynisk. Men det är min syn på denna värld, min sanning.
Jag kan älska allt och alla, men jag dömer för snabbt. Jag kan respektera allas val, men ibland förlorar vissa min respekt. Det är så fånigt. Alla val vi gör, gör vi av en orsak. Jag har också gjort mina val, jag är inte alltid stolt över dem, men jag är stolt över den jag är, oftast. 
