Drömmar
Jag har drömt så otroligt mycket de här senaste dagarna. Det har kanske något med hur mycket jag sover att göra... Eftersom jag typ i förrgår gick och la mig vid elva och klev upp vid tolv.
För flera dagar sedan drömde jag hela natten om att jag typ behövde fly. Men jag blev irriterad på mig själv för att jag hade ju faktiskt slutat rymma i drömmar..!!
Just då befann jag mig i ett enormt hus tillsammans med typ min familj/släkt, medan en grupp av fiender skulle attackera oss. I början var min fokus på att förklara för den äldste i "våran klan" (typ min morfar) att det fanns en flyktväg, som man inte ens kunde se utifrån. För den fanns om man flyttade på någonting i golvet. Man var tvungen att veta att det fanns för att kunna hitta den. Och om fienden skulle hitta vägen så skulle vi i alla fall ha ett försprång.
Jag tror att jag fick en lyckoamulett av min morfar, och sedan gick jag och min bror ut och typ dödade några fiender som var ute och smög kring huset, och så tog vi deras amuletter. Det var vid det här laget som jag insåg att jag var trött på att rymma. Att jag faktiskt hade insett i tidigare drömmar att om jag stannar kvar så brukar allt bli bra. Så jag tog mig en till lyckoamulett, ett svärd i min högra hand och en typ stav eller nåt i den högra och gick upp på taket och inväntade fienden. Från att ha varit svagt solljus, blev det natt och jättemörkt. Och på ett hustak längre bort radade fienden upp sig. Sen var det ett krigsstystem som jag inte riktigt förstod, som att vi spelade ett konstigt spel. Först fick jag göra mitt slag, och sedan fick de och sedan jag igen... Men jag vann snabbt och enkelt, jag fylldes av styrka, mod och lycka över att jag hade klarat det jobbiga.
Senare samma natt drömde jag fortfarande att jag rymde. Den här gången var det mer andra världskriget känsla, eftersom att jag först skulle ner i en dold tunnel uunder jorden. Kom till något litet rum, där det låg massa kuddar och barnböcker som visade hur barn hade rymt den här vägen också. Om de lyckats ta sig förbi obemärkt det vill säga.
Det man behövde göra var att flytta på först några kuddar och sedan genom plankorna flytta på någon plywood-skiva och sedan hoppa ner, för att sedan fortsätta flykten. Det fanns en telefon där, jag vet inte om det var jag som ringde, eller om det var telefonen som ringde, men jag pratade i den med mamma, som fortfarande var "ovanjord" så att säga. De andra skulle också komma snart, men det tar tid att komma till vart jag var. Och det är inte säkert att alla klarar den vägen.
Sen hoppade jag ner förbi plankorna och allt det, hamnade i något typ ljust rum som att jag plötsligt var utomlands. Ett semesterland med alla de sedvanliga små turistbodar men det var steniga fina vägar med vatten lite överallt. Som att man vore i Venedig, eller så.
Det var en natts dröm. Jag ska fortsätta skriva om andra nätter. Men jag tänkte att det nog är bäst att dela upp dem i olika inlägg, Annars kommer man aldrig orka läsa!
För flera dagar sedan drömde jag hela natten om att jag typ behövde fly. Men jag blev irriterad på mig själv för att jag hade ju faktiskt slutat rymma i drömmar..!!
Just då befann jag mig i ett enormt hus tillsammans med typ min familj/släkt, medan en grupp av fiender skulle attackera oss. I början var min fokus på att förklara för den äldste i "våran klan" (typ min morfar) att det fanns en flyktväg, som man inte ens kunde se utifrån. För den fanns om man flyttade på någonting i golvet. Man var tvungen att veta att det fanns för att kunna hitta den. Och om fienden skulle hitta vägen så skulle vi i alla fall ha ett försprång.
Jag tror att jag fick en lyckoamulett av min morfar, och sedan gick jag och min bror ut och typ dödade några fiender som var ute och smög kring huset, och så tog vi deras amuletter. Det var vid det här laget som jag insåg att jag var trött på att rymma. Att jag faktiskt hade insett i tidigare drömmar att om jag stannar kvar så brukar allt bli bra. Så jag tog mig en till lyckoamulett, ett svärd i min högra hand och en typ stav eller nåt i den högra och gick upp på taket och inväntade fienden. Från att ha varit svagt solljus, blev det natt och jättemörkt. Och på ett hustak längre bort radade fienden upp sig. Sen var det ett krigsstystem som jag inte riktigt förstod, som att vi spelade ett konstigt spel. Först fick jag göra mitt slag, och sedan fick de och sedan jag igen... Men jag vann snabbt och enkelt, jag fylldes av styrka, mod och lycka över att jag hade klarat det jobbiga.
Senare samma natt drömde jag fortfarande att jag rymde. Den här gången var det mer andra världskriget känsla, eftersom att jag först skulle ner i en dold tunnel uunder jorden. Kom till något litet rum, där det låg massa kuddar och barnböcker som visade hur barn hade rymt den här vägen också. Om de lyckats ta sig förbi obemärkt det vill säga.
Det man behövde göra var att flytta på först några kuddar och sedan genom plankorna flytta på någon plywood-skiva och sedan hoppa ner, för att sedan fortsätta flykten. Det fanns en telefon där, jag vet inte om det var jag som ringde, eller om det var telefonen som ringde, men jag pratade i den med mamma, som fortfarande var "ovanjord" så att säga. De andra skulle också komma snart, men det tar tid att komma till vart jag var. Och det är inte säkert att alla klarar den vägen.
Sen hoppade jag ner förbi plankorna och allt det, hamnade i något typ ljust rum som att jag plötsligt var utomlands. Ett semesterland med alla de sedvanliga små turistbodar men det var steniga fina vägar med vatten lite överallt. Som att man vore i Venedig, eller så.
Det var en natts dröm. Jag ska fortsätta skriva om andra nätter. Men jag tänkte att det nog är bäst att dela upp dem i olika inlägg, Annars kommer man aldrig orka läsa!
Kommentarer
Trackback
