uglybear

En sak jag har tänkt på nyligen är att jag tycker om åttiotalet. Jag menar, väldigt många åttiotalsfilmer handlar om människor i alla regnbågens färger, som stöter på något litet fjantigt problem o sen löser sig allt och så blir de så himla lyckliga! Det är så jag vill ha mitt liv. Det är inte bara åttiotalsfilmer jag tycker så mycket om, utan musiken och själva känslan av åttiotalet är som att man tagit en hel burk med lyckopiller. Sen är självklart inte hela åttiotalet bara tramsigt, men det är den delen av åttiotalet som jag tänker hålla fast vid, och den känslan av glädje jag vill föra in i min vardag.

Tidigare i sommar när jag skrev visste jag inte ens om jag skulle gå gymnasiet. Jag kan nu med glädje erkänna att jag kommit in på en skola, och inte vilken skola som helst, utan jag ska gå på kungsholmensgymnasium. Det anses ju vara en väldigt bra skola, och förhoppningsvis stämmer det.

Sen får jag väl se hur det blir. Men jag har en bra känsla.    : )

Folk brukar fråga ganska mkt rent generellt. Varför kan inte folk bara inte ta det lite mer lugnt och bara ta livet för vad det är? Och om du inte är nöjd, så gör något åt det. Jag hoppas att jag fortsätter ha en positiv syn på livet.

Så mitt råd till er alla är helt enkelt: Carpe Diem!    'Cause it's so Fucking true!!

Ciao     ( med kärlek )




Ps. Glädjen finns bakom nästa vägkrön, så det gäller bara att ta sig dit. Vägen dit är värd det.      ; )