Brevet till dem som aldrig kommer fram.

Varför?
Varför valde ni bort mig?
Jag vet att det inte blev som det var tänkt. Men jag är fortfarande erat barns barn. En bit av er. 

När jag hör folk prata om mig, hur jag var när jag var liten så blir jag stolt. Jag kanske inte är stolt över allt jag har gjort eller tänkt. Men jag är stolt över den jag har blivit, över vem jag är, och vad jag har åstadkommit.

Det finns de som tycker synd om er för vad ni har missat. Jag kan inte tycka synd om er för det, ni gjorde ett val och det får ni leva med för resten av Era liv.

Jag önskar bara att ni hade försökt ha en kontakt med mig. Ni kunde i alla fall bara ha skickat födelsedagskort eller något, så att jag visste att ni fanns och att ni tänkte på mig.


Jag är besviken på er.

Jag har missat att ha far-föräldrar, utöver att jag har förlorat en pappa. Fredrik är min biologiska fader, men jag kommer aldrig kunna ha samma kontakt med honom som jag skulle haft om jag känt honom hela mitt liv. Jag har aldrig haft en riktig pappa. Jag kanske lägger för mycket vikt på ordet, men i alla fall.

På sätt och vis försöker jag väl ge er en möjlighet att ha en plats i mitt liv, hjärta och se en del av min själ.

Men jag vet fortfarande inte om jag kan erbjuda er det än. Jag är lättsårad och trött på att få mitt hjärta krossat, så jag tänker inte hoppas på något från er än.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0