Ars amandi
Är det något som jag har riktigt svårt för så är det förändringar. Det finns egentligen ingen direkt anledning. Jag tycker väl helt enkelt om sådant som jag är van vid. Jag vill känna att jag har kontroll över alla situationer jag hamnar i. T.ex. om jag träffar någon på stan som jag känner, eller rättare om någon hälsar på mig, för det första så hör jag oftast inte att de ropar mitt namn i början, men framförallt blir jag som ett rådjur i strålkastaren. Jag blir chockad och förvirrad, och innan jag har hunnit fatta vad som händer så har personen försvunnit och jag känner mig lika chockad och förvånad i minst fem minuter till. Det blir helt annorlunda om jag ser någon på stan som jag hjälsar på, för då behärskar jag situationen.
Jag vet att jag typ är kontrollberoende. Det blir som en undermedveten besatthet. Allt främmande blir obehagligt, läskigt och allmänt jobbigt. Om inte livet ständigt förändrades för alla, om jag inte var tvungen att ändra på saker i mitt liv, skulle jag nog fortfarande vara samma person som jag var när jag gick i femman, jag skulle träffa samma människor och bo på samma ställe. Framförallt så skulle jag leva ett extremt tråkigt liv, och inte lära mig något alls eller växa som person.
Det är verkligen inte såhär jag vill att mitt liv ska se ut, jag vill inte leva i en liten fyrkant, jag vill leva utanför den.
Jag vill vakna varje morgon och känna mig energisk och glad, lycklig. För det mesta känns det mest som att jag är känslomässigt handikappad, jag orkar bara inte känna något. Ibland kan jag känna lycka, men inte tillräckligt ofta.
Det är inte så att jag är självmordsbenägen eller något, det är bara så att jag vill ha mer i mitt liv, jag vill känna mer, leva mer. Jag vill hellre leva på riktigt en dag, än att leva ett mediokert liv tills jag blir 100 år gammal.
Min livsuppgift nu ska nog vara "ars amandi" - "konsten att älska"
Jag ska lära mig att älska fullt och helt. Älska utan att behöva bli älskad, älska villkorslöst. Älska allt och alla, för den de är, för allt de är och för vad de gör.
Med all min kärlek, Ciao
Jag vet att jag typ är kontrollberoende. Det blir som en undermedveten besatthet. Allt främmande blir obehagligt, läskigt och allmänt jobbigt. Om inte livet ständigt förändrades för alla, om jag inte var tvungen att ändra på saker i mitt liv, skulle jag nog fortfarande vara samma person som jag var när jag gick i femman, jag skulle träffa samma människor och bo på samma ställe. Framförallt så skulle jag leva ett extremt tråkigt liv, och inte lära mig något alls eller växa som person.
Det är verkligen inte såhär jag vill att mitt liv ska se ut, jag vill inte leva i en liten fyrkant, jag vill leva utanför den.
Jag vill vakna varje morgon och känna mig energisk och glad, lycklig. För det mesta känns det mest som att jag är känslomässigt handikappad, jag orkar bara inte känna något. Ibland kan jag känna lycka, men inte tillräckligt ofta.
Det är inte så att jag är självmordsbenägen eller något, det är bara så att jag vill ha mer i mitt liv, jag vill känna mer, leva mer. Jag vill hellre leva på riktigt en dag, än att leva ett mediokert liv tills jag blir 100 år gammal.
Min livsuppgift nu ska nog vara "ars amandi" - "konsten att älska"
Jag ska lära mig att älska fullt och helt. Älska utan att behöva bli älskad, älska villkorslöst. Älska allt och alla, för den de är, för allt de är och för vad de gör.
Med all min kärlek, Ciao
Kommentarer
Postat av: Lina
Mycket vackert skrivet!
Trackback
