Ljuva Sommartider
Det var så otroligt länge sedan jag skrev senast. Och nej jag har inga ursäkter. Jag tänker inte hitta på någonting för er som faktiskt kollat in på bloggen för att se om jag har uppdaterat. Tror dock inte att det är särskilt många.
Jag har velat skriva så himla många gånger, har behövt skriva av mig, men jag antar att livet kom i vägen.
Det här är för övrigt den låten som har fastnat i mig den här helgen, och jag har lyssnat på den säkert hundra gånger om inte mer trots att jag så sent som förra veckan aldrig hört den. Men alla jag ber (ibland får jag be tusen gånger) att lyssna på låten säger antingen att den är väldigt dålig (en finare formulering av ursprungskommentarerna), vissa säger att ja.. de brukar inte lyssna på Kings of Leon och så finns det helt enkelt dem som bara visst låten är väl okej, men inte världens bästa direkt. Det får mig att tvivla på mig själv, är jag helt galen som tycker att den är så bra? Hmm, ja det vore ju inte helt oväntat jag har trots allt lyssnat på låten typ hundra gånger, om och om igen i min ensamhet. Eller så kanske det bara jag som fattat hur fantastisk låten är? Det geniala som döljer sig där någonstans mellan musiken och texten.
Hur som helst så älskar jag låten, och älska är ett starkt ord, jag vet.
Måste ju även säga att gamla låtar som Hotel California också gör en hel del för min inre glädje nuförtiden. Nu i denna tid för glada studentdagar (inte för mig då, somliga har ju ett år kvar...) och skoldagar utan vettiga inslag (eftersom betygen redan är satta).
Om en vecka så sitter jag någonstans i Berlin där jag kommer börja min (och tre av mina vänners) tågluff. Frågan är bara hur den kommer gå...
Okej, nu vet jag inte om jag orkar skriva så mycket mer, men jag ska försöka skriva mer. Eller oftare eller något. Haha. Om inte annat så har jag tänkt skriva dagbok när jag åker iväg i Europa nu i början av sommaren.
TTYN
Jag har velat skriva så himla många gånger, har behövt skriva av mig, men jag antar att livet kom i vägen.
Det här är för övrigt den låten som har fastnat i mig den här helgen, och jag har lyssnat på den säkert hundra gånger om inte mer trots att jag så sent som förra veckan aldrig hört den. Men alla jag ber (ibland får jag be tusen gånger) att lyssna på låten säger antingen att den är väldigt dålig (en finare formulering av ursprungskommentarerna), vissa säger att ja.. de brukar inte lyssna på Kings of Leon och så finns det helt enkelt dem som bara visst låten är väl okej, men inte världens bästa direkt. Det får mig att tvivla på mig själv, är jag helt galen som tycker att den är så bra? Hmm, ja det vore ju inte helt oväntat jag har trots allt lyssnat på låten typ hundra gånger, om och om igen i min ensamhet. Eller så kanske det bara jag som fattat hur fantastisk låten är? Det geniala som döljer sig där någonstans mellan musiken och texten.
Hur som helst så älskar jag låten, och älska är ett starkt ord, jag vet.
Måste ju även säga att gamla låtar som Hotel California också gör en hel del för min inre glädje nuförtiden. Nu i denna tid för glada studentdagar (inte för mig då, somliga har ju ett år kvar...) och skoldagar utan vettiga inslag (eftersom betygen redan är satta).
Om en vecka så sitter jag någonstans i Berlin där jag kommer börja min (och tre av mina vänners) tågluff. Frågan är bara hur den kommer gå...
Okej, nu vet jag inte om jag orkar skriva så mycket mer, men jag ska försöka skriva mer. Eller oftare eller något. Haha. Om inte annat så har jag tänkt skriva dagbok när jag åker iväg i Europa nu i början av sommaren.
TTYN
